Den svenske meteoren – från antik hjälte till animeprins
Karl XII jämfördes med antikens tragiska hjältar och fältherrar – en härskare i paritet med Alexander den store, Hannibal och Julius Caesar.
Samma år som Daniel Defoe gav ut sin klassiska roman Robinson Crusoe (1719) färdigställde han sin bok om Karl XII. Engelsmannen hade redan skrivit om den svenske regenten fyra år tidigare, men efter att denne stupade vid Fredrikshald 1718 blev det aktuellt att summera kungens liv i History of the Wars of Charles XII (1720).
Defoe tar ett intressant grepp – han låter berättaren vara “en skotsk gentleman i det svenska rikets tjänst”, en fiktiv figur som ska ha följt Karl XII under det stora nordiska kriget. Denne är förstås mycket imponerad av den svenske kungen som Defoe förärar hederstiteln “Lejonet från Norden” och som han jämför med Alexander den store.
Inte bara finner Defoe paralleller mellan hur förhållandevis få svenskar likt makedonierna stridit och segrat över vidsträckta rikens mycket större arméer. Karl XII var likt Alexander en mycket ung (endast 15 år vid kröningen) kung som i praktiken tillbringade hela sin tid som regent i fält och främmande länder.
Men Defoe stannar inte där: för honom var Karl XII självaste Julius Caesars andlige arvtagare. Vid segern i Narva år 1700 förkroppsligade den unge kungen den romerske diktatorns uttryck “Veni, vidi, vici”, ”Jag kom, jag såg, jag segrade”. Defoe gjorde “Den svenske meteoren” till en hjälte genom att låna av och referera till antikens stora erövrare.
Men han var knappast först bland sina landsmän att så generöst omskriva den svenske kungen. Redan 1708 tillägnade poeten Joseph Browne honom dikten The Gothick Hero i vilken Karl XII finner sig i sällskap av antikens mytiska gestalter som Hektor, Akilles, Odysseus, Jupiter och till och med den månghövdade draken Hydra!
Före Defoe sätter han också på pränt jämförelserna med Alexander den store, Scipio och Caesar och omnämner den svenske kungen som “Karl den vise, dygdige och store”. Denne beskrivs inte bara som protestantismens främste beskyddare utan också som “gotisk” vilket i det här sammanhanget innebär att Karl XII är “germansk” och därmed också ur samma stam som den samtide engelske konungen George I.
En annan engelsk text av en okänd författare var Prayers for the Distressed Estate of Charles, King of Sweden, Now a Captive of Turkey (1713), en protestantisk bönebok tillägnad Karl XII. Utgiven efter förlusten i Poltava 1709 och under kungens fångenskap i turkiska Bender vill den samla stöd för dennes sak och framhåller hans mod och rollen som Guds nådige tjänare i världen.
I texten A Short View of Conduct of the King of Sweden (1717) framhålls Karl XII som en supermänniska vars namn är för ädelt för vanliga människor att få ta i mun, att den svenske kungen är av himmelsk börd, en närapå gudomlig gestalt, precis som Alexander och Caesar.
Andra engelsmän var mindre förtjusta. I den anonymt skrivna dikten The Hero in Blue (1717) beskrivs Karl XII som “en skallig man som sover i sina stövlar”. Den omvittnat religiöse kungen framställs som en krigshetsare vars religion består av “trumpeter och trummor” och “stormningar av slott och hävande av kanonkulor”. Nu önskas Karl XII bli inspärrad på sinnessjukhus på grund av sin stridslust.
Den svenske kungen upptog inte bara britternas intresse – också fransmännen ordade mycket om honom. Militärhistorikern Jean Charles Chevalier de Folard jämförde också Karl XII med Alexander den store i sin Historie de Polybe (1727). Folard hävdar att den svenske kungen var mer framstående än den antike imperiebyggaren och en av de främsta fältherrarna genom tiderna. Han var övertygad att Alexander snart skulle falla i glömska och att Karl XII var den vars namn skulle fortsätta ljuda genom historien.
Enligt Folard ställdes den svenske kungen inför mycket större utmaningar än Alexander. Det handlade inte om att han alltid hade många färre soldater än sina fiender, utan att dessa till skillnad från antikens perser och indier också var lika organiserade, rustade och utbildade som karolinerna. Segrarna var resultatet av Karl XII:s mod och geni. Man kan påstå att Folard visste vad han skrev om, till skillnad från Defoe och de andra engelsmännen hade han också tjänstgjort under den svenske kungen och hade själv bevittnad dennes kapaciteter i fält och då framför allt förmågan att entusiasmera och leda soldater i strid.
Den mest kända och första riktiga biografin om Karl XII är ändå upplysningsmannen Voltaires Karl XII:s historia (1740). Det är faktisk en av de mest utgivna och spridda böckerna som finns vid sidan av Bibeln och John Bunyans Kristens resa (1678) just därför att den ofta använts i franskundervisningen runt om i världen genom seklerna.
Det är dessutom en oerhört bra bok, man önskar att fler kunde skriva på det viset i vår tid. Voltaire är inte en historiker – snarare en journalist eller populärhistorisk författare. Misstagen, överdrifterna och de rena falsarierna är många och har sedan ihärdigt hemsökt det historiska minnet. Samtidigt kommer den svenske kungen verkligen till liv i denna levnadsbeskrivning. Exempelvis tillskriver Voltarie Karl XII detta uttalande efter att den unge kungen för första gången hört kulorna vina kring huvudet på honom under landstigningen vid Humlebæk 1700:
“Detta skall hädanefter bliva min musik.”
Voltaire skildrar hur Karl XII i den mest absoluta monarkins anda själv sätter kronan på sitt huvud under kröningen, en manifestation av hans gudomliga utvaldhet. Enligt Voltaire är det den svenske kronprinsens latinkunskaper som gör att han redan som pojke känner släktskap med antikens hjältar. Det är på så vis Karl XII förvärvar sin beryktade spartanska livsstil och avstår excesser i sprit, kvinnor och sång. Voltaire visar sig också ha djupare insikter om den svenske kungens psyke och tillskriver honom ett kontrollerat temperament vilket är en fördel i fält.
Han jämför Karl XII med dennes ryske nemesis tsar Peter den store. Men han hävdar att det som gör den senare, liksom Alexander den store, till just “stora” är att de till skillnad från den svenske kungen faktiskt skapade jättelika och starka riken – medan denne själv förlorade sitt.
I samtiden betraktades Karl XII som en slags tragisk hjälte, något som likt kartagen Hannibal blev den siste representanten för en döende stormakt och till och med den absoluta monarkin. Upplysning, vetenskap, handel, parlamentarism och medborgerliga rättigheter stod för dörren.
I Sverige var Karl XII förstås också omskriven medan han levde, poeten Magnus Rönnow jämförde 1707 sin kungs segrar med den grekiske halvguden Herkules tolv stordåd. Den svenske historiegrafen Gustaf Adlerfelt följde Karl XII i fält och skrev i realtid ned det han upplevde till dess att han själv blev skjuten i huvuden i Poltava. Adlerfelts verk gavs ut på franska och tyska 1740, men på svenska först 1919. Han vill förstås framställa sin kung så fördelaktig som möjligt, i synnerhet dennes mod, men är också noggrann med fakta och detaljer.
Den framträdande svenske vetenskapsmannen och mystikern Emanuel Swedenborg kom sedan att nyansera bilden av krigarkonungen med att lyfta fram Karl XII:s stora matematiska begåvning och kunskaper om teknik – något han fick kännedom om när han träffade kungen i Lund 1716.
Under den svenska frihetstiden kom Karl XII att uppfattas som en hjälte och var också en förebild för Napoleon Bonaparte och omskriven som en betydande och revolutionerande fältherre i Carl von Clausewitz militärteoretiska klassiker Om kriget (1832). Bland de svenska romantikerna var omdömet blandat, Esaias Tegnér hyllade honom medan Erik Gustaf Geijer förbannade honom som stormaktstidens baneman. Men i takt med den nationella rörelsens framväxt kom Karl XII att sättas på piedestal och det kröntes med Johan Peter Molins staty i Kungsträdgården 1821.
Senare gav August Strindberg ett mer sammansatt porträtt av kungens inre i sin pjäs Karl XII (1901) och Verner von Heidenstam kritiserade dennes karaktär i novellsamlingen Karolinerna (1898) där han i stället framhöll hjältemodet hos de vanliga soldaterna.
Det vetenskapliga historiska studiet under 1900-talet ledde till hårdare omdömen. Hans Villius har hävdat att brist på mognad och förmåga att samarbeta ledde till Karl XII:s och rikets fall, och Peter Englund har rentav jämfört honom med Josef Stalin och Adolf Hitler i sin brutalt instrumentella inställning till att nå sina mål. Utländska historiker har varit ännu mindre hovsamma, Karl XII har omnämnts som “krigsäventyrare”, “isolationist”, “karismatisk psykopat” och “en despot i en turkisk kiosk”(!).
Likt andra i strid med ryssen var Hitler en beundrare och för svenska nationalister, fascister och nazister har Karl XII blivit en symbol för “renrasighet” – trots att han styrde över ett mångetniskt rike och sökte hjälp hos turkarna. Under vår tids moderna ideal kring demokrati och frihet har Karl XII framstått despotisk och när statyvältar-trenden var som värst fanns det de som ville städa bort honom från det offentliga rummet.
Vi kan se hur en sådan gestalt som Karl XII (anakronistiskt?) har fått spela olika roller i historieskrivningens teater, men klart är att man under hans samtid endast kunde finna jämförelser bland antikens titaner. På senare år har Karl XII dykt upp i ännu mer storslagna och oväntade sammanhang. I den tecknade japanska science fiction-tv-serien Legend of the Galactic Heroes (1988–1997) tar den svenska kungen plats i rymdoperan och cirkeln sluts när han blir intergalaktisk under Defoes epitet “Den svenske meteoren”.
Toppbild: Karl XII uppmanas att sätta sig i säkerhet på andra sidan av Dnepr efter slaget vid Poltava 1709, i Gustaf Cederströms nationalromantiska målning från 1880-talet.
***
