Den underskattade nygotiken 

Spiror, spetsvalv och kryssribbvalv. Groteska gargoyler som kastar vatten. Den nygotiska epoken frambringade några av de mest storslagna och uppskattade byggnadsverken, ändå är den illa sedd i dag. Baktalandet av den nygotiska stilen har historiska orsaker och hänger samman med klassicismens förakt för gotiken, och modernismens motstånd mot alla historiserande stilar. Störst roll spelar dock förmodligen debatterna om dåtidens kyrkorenoveringar.  

På Brunkebergsåsen, i en lugn oas mitt emellan Sveavägens och Birger Jarlsgatans larm, ligger förmodligen Stockholms vackraste kyrkorum. Sankt Johannes kyrka, ritad av arkitekten Carl Möller och invigd på pingstdagen 1890, är för närvarande stängd för allmänheten på grund av renovering. När den öppnar är den väl värd ett besök till ett av de finaste exemplen på svensk nygotik, och en påminnelse om att arkitektur inte bara är ett val mellan klassicism och modernism.  

I dagens förenklade debatt om arkitektur får man lätt intrycket att de enda alternativ som finns att välja mellan när det kommer till byggnaders utseenden är modernism eller klassicism. Ironiskt nog de två traditioner som genom historien haft de mest dominerande anspråken. Under renässansen väcktes intresset för den klassiska antikens byggnadskonst, med inspiration från Grekland och Rom. Medeltidens romanska och gotiska arkitektur avfärdades som förlegad och barbarisk. Den västerländska arkitekturen under de följande århundradena kan sägas utgöras av en rad variationer på klassiska teman.  

Under andra halvan av 1700-talet inleddes en omprövning av medeltiden och dess arkitektur. Föreställningen om medeltiden som en enda lång och dyster transportsträcka mellan antikens guldålder och renässansen blir onekligen svår att upprätthålla för den som tittar närmare på en gotisk katedral. Att dessa mänsklighetens mest högtstående byggnadsverk skulle ha tillkommit under en period av kulturell nedgång faller på sin egen orimlighet. Följaktligen var det också inom arkitekturen som det nyväckta intresset för medeltiden, framförallt i England, först fick genomslag. 

Nygotiken, som den medeltidsinspirerade stilen kom att kallas fick draghjälp av författare som Goethe och Hugo. Medan renässansens och upplysningens skriftställare framställt medeltiden som en tid av mörker och vidskeplighet kom romantikens författare och konstnärer att hylla perioden för dess djupa religiositet och mystik. Medan den klassiska arkitekturen följde ett strängt regelverk, i praktiken det som Vitruvius slagit fast redan under århundradet före Kristus, var den tidiga nygotiken mer lekfull och friare i sitt uttryck. Efter hand skulle detta dock komma att ändras, då teoretiker som Augustus Welby Pugin och John Ruskin kom att ställa större krav på rättrogenhet. 

Intresset för den gotiska byggnadskonsten yttrade sig inte bara i nya storslagna byggnadsverk som House of Parliament i London (där Pugin var en av arkitekterna) utan också i omsorg för skicket på de kvarvarande medeltida byggnaderna, framförallt kyrkorna och katedralerna. I Frankrike hade revolutionen gått hårt åt dessa och 1837 bildades därför Commission des Monumentes Historiques för att restaurera dem. En av arkitekterna som arbetade på uppdrag av kommissionen och som skulle få stor betydelse för utvecklingen av den gotiska arkitekturen var Eugène Viollet-le-Duc. Viollet-le-Duc är framförallt ihågkommen för sina restaureringar av katedralen Notre Dame de Paris och kyrkorna Sainte-Chapelle, Mont Saint-Michel och basilikan i Saint Denis. 

Viollet-le-Duc hade en radikal syn på restaurering, som gick ut på att man inte skulle  återställa den till hur den sett ut vid en given tidpunkt, utan att återskapa den i ett fullständigt tillstånd, så som den var tänkt att se ut, eller som Viollet-le-Duc menade att den borde sett ut om de som först byggde den haft möjlighet. Han tillämpade detta synsätt på Notre Dame, där han bland annat lät tillverka en helt ny och högre spira, som förstördes i branden 2019, och nya statyer och gargoyler, utifrån fotografier och teckningar av skulpturer på andra gotiska kyrkor. 

Viollet-le-Duc fick efterföljare världen över. I Sverige var det framförallt arkitekten Helgo Zettervall som kom att praktisera Viollet-le-Ducs restaureringsfilosofi. Zettervalls genomgripande förändringar av Lunds och Uppsala domkyrkor - bland annat lät han riva båda tornen på Lunds domkyrka och bygga nya - väckte debatt i samtiden och bidrog till den nygotiska stilens nedgång och fall i vårt land. Framförallt var det författaren Verner von Heidenstam som angrep Zettervalls restaureringar. Heidenstam menade att de spår som historien satt på en byggnad var en del av byggnaden, och att återskapande i en ursprunglig stil vore att förfalska den.  

Denna anklagelse om falskhet är ofta återkommande i kritiken av den nygotiska arkitekturen, och ekar även i modernisternas kritik av historiserande stilar överhuvudtaget. En invändning mot Heidenstams argument skulle givetvis kunna vara att de ändringar av kyrkan som genomförts under barocken var lika “falska” som Zettervalls, och att Hårlemans tornhuvar från 1700-talet hade lika lite med den medeltida katedralen att göra som Zettervalls nygotiska tornspiror. Zettervalls anseende kom att dala efter kritiken från Heidenstam, och med tiden skulle även den nygotiska stilens stjärna dala i och med nationalromantikens intåg. 

I dag är det vanligt att de gamla anklagelserna om falskhet dyker upp när den nygotiska stilen förs på tal. Vara hur det vill med dess äkthet, men epoken frambringade en rad magnifika byggnader, inte minst kyrkor, som hör till de mest uppskattade idag. Zettervall var en av sin tids största svenska arkitekter och ritade själv bland annat Oscar Fredriks kyrka i Göteborg, invigd 1893, och Matteus kyrka i Norrköping. 

I dag har både Violett-le-Duc och Zettervall börjat omprövas. Zettervalls insatser som arkitekt, och Violett-le-Ducs som restauratör. Det hävdades länge att John Ruskin varit kritiskt inställd till Violett-le-Duc, men några sådana belägg finns inte i hans skrifter, däremot skall han mot slutet av sitt liv ha beklagat att ingen i England genomfört ett likadant arbete som Viollet-le-Duc hade gjort i Frankrike.  

På andra sidan Atlanten byggs alltjämt i gotisk stil, framförallt kyrkor men även privatbostäder. I dag när även vi i Europa äntligen börjat frigöra oss från de modernistiska ideologernas snart sekelgamla bannbulla mot historiserande stilar är det inte mer än rimligt att också gotiken inkluderas i den verktygslåda som framtidens byggare har till sitt förfogande. Vem blir först med att bygga ett nytt gotiskt hus i Sverige?

***

Läs även: Länge leve den modernistiska stilen

Läs även: Estetiken bör bedömas på sina egna meriter