Den underskattade vetenskapsmannen August Strindberg

August Strindberg såg sig själv i rätt så hög grad som naturvetenskapsman, vilket även gäller en annan litterär gigant, Johann Wolfgang von Goethe, som var född 1749, alltså exakt hundra år före Strindberg.

Bägge var spektakulära mångsysslare, med stora likheter, men det fanns förstås skillnader. Strindberg var knappast något ministerämne, medan Goethe fann en plats vid hovet hos Hertig Karl August i Weimar, där han verkade i ansvarsfyllda positioner, som just minister, rentav statsminister, vilket han dock tröttnade på vid 37 års ålder. Diskret gav han sig av, eller rentav flydde, till Italien och höll sig borta halvtannat år – ett slags tjänstledighet, hertigen stödde honom. Strindbergs briljanta ungdomspjäs Olaus Petri, den bästa på svenska dittills, blev refuserad, i 6 år, vilket med rätta ökade Strindbergs latenta bitterhet. Goethe gjorde tidigt succé med en pjäs om en tysk äventyrare samt med Den unge Werthers lidande. Nåja, Strindberg fick stipendium för en tidig pjäs vid 20, så helt illa gick det inte för honom heller och Röda rummet var en stor succé!

Deras naturvetenskapliga verksamhet hade stora likheter, bägge var nämligen monister. Goethes stora favorit var monisten Spinoza, den märklige filosofen och linssliparen från Amsterdam, som alltså hade uppfattningen att man inte kan skilja på själ och kropp, dualism var ogenomtänkt och hopplös menade han. Vilket ju med den moderna fysiken visat sig vara korrekt, man kan till exempel inte betrakta en sak utan att påverka den, åtminstone om saken är mycket liten.

Bägge var konstnärer, men även om Goethe har blivit mycket generöst bemött och bedömd, inte bara i Tyskland, känner jag inte till någon auktoritet som anser att han var en stor konstnär. Så är som bekant inte fallet med Strindberg, som visserligen inte togs på allvar som konstnär förrän på 1960-talet, men sedan har det gått utmärkt för den vresige svensken, hans tavlor säljs för miljoner, i dollar räknat. Dock är han inte oomstridd som konstnär, Carl Larsson såg honom som dilettant. Strindberg målade framför allt när han av olika skäl inte hade inspiration att skriva.

Under stora delar av livet var sysselsatt med naturvetenskap. Denna har i det stora hela blivit helt och hållet underkänd, men det finns ett intressant mönster i de tidiga bedömningarna: han fick stöd av auktoriteter när de var yngre om än renommerade forskare, men underkändes helt av samma personer på äldre dagar. Bengt Lidforss, botanikprofesson, amper socialdemokratisk skribent är ett exempel.

The Svedberg, som senare fick Nobelpriset, beundrade Strindberg som författare och som nybliven docent sände han Strindberg sin doktorsavhandling från 1907, med dedikation. ”Det tyckes mig vara på tiden att de s.k. yrkeskemisternas fördom mot att allvarligt befatta sig med Edra kemiska arbeten får vika för ett fullt opartiskt pröfvande”.

Men senare skrev The Svedberg: ”Vad som är riktigt däri, är icke nytt, och vad som är nytt är icke riktigt” – en formulering som har fått stå sig och som skadat förståelsen av Strindberg; man kan förstå att litteraturforskarna inte velat ifrågasätta en sådan auktoritet, i stort sett inte det enda minsta vad jag vet. Även nyare bedömningar från naturvetenskapliga auktoriteter har varit synnerligen negativa, även om de flesta håller med om att Strindberg, i Linneansk anda, kunde väldigt mycket om naturen.

Eftersom det rör sig om vår främste författare, eller åtminstone en av dem, och rimligen den mest omskrivne, som har lett till flest karriärer, så tror jag detta har ökat benägenheten för litteraturvetare i Sverige att överhuvudtaget befatta sig med naturvetenskap. Möjligen fick vi därför sådana kraftfulla svängningar mellan olika ovetenskapliga tankesätt i akademisk forskning i Sverige, från marxism till postmodernism och intersektionalism, de senare med Foucault som fixstjärna.

En lämplig utgångspunkt när man bedömer Strindberg är hans berömda beskrivning av sig själv: ” jag är en djefla man, som kan göra många konster”. Själv tycker jag man ska ha Thomas Thorild i åtanke också, som skrev att ”Ingenting göres för sina fels skull, utan för sitt värdes skull”.

Han slog sig på vetenskap – målade tavlor – mer när han inte hade inspiration att skriva skönlitteratur men var intresserad av kemi tidigt och försökte göra en evighetsmaskin som barn. Han var läkarstudent i Uppsala, även läkarassistent hos kända läkare i Stockholm (de bedrev privatpraktik på den tiden) och fick goda omdömen. Den berömde doktor Lamm skrev fint omdöme om Strindberg och hans goda möjligheter att bli läkare: ”med sin skarpa observation och intresse för naturvetenskaperna”. Men sedan körde han i kemi i Uppsala, förmodligen av orättvisa skäl eftersom Uppsalaprofessorn inte tyckte att kemi kunde studeras i Stockholm: ”si herren, på institutet är man hantverkare men här är man vetenskapsman”. Så Strindberg hamnade mitt i konflikten mellan gamla fina Uppsala Universitet och uppstickarna i Stockholm. Men kemin skulle han förstås återkomma till.

“Skönlitteraturen äcklar mig och jag går så småningom öfver till vetenskap”.

Ett sätt att tackla Strindbergs vetenskap är att börja från slutet av hans liv (han dog 1912), och då hamnar man i hans språkforskning, som bland annat resulterade i boken Världsspråkens rötter; ungefär samtidigt sysselsatte han sig med Strindbergsfejden, men det är en annan historia. Bo Ralph, språkvetenskapsman i Svenska Akademien, är mycket negativ: ”Som ”språkvetenskap” är hans rön nonsens. Han följer inga vedertagna regler.” Strindberg var mycket språkkunnig, och när han var anställd vid Kungliga Biblioteket på 1870-talet, lärde han sig kinesiska och skrev som bekant böcker även på franska senare, som lär vara välskrivna på det språket.

Hans slutsatser var att han föreslog att världsspråket hade gemensamma rötter: hebreiska. Detta illustrerar Strindbergs forskning väl; i det stora hela hade han oftast fel i det konkreta, här med hebreiskan, men kan ha rätt i det allmänna, nämligen att språken kan ha gemensamma rötter, eftersom mänskligheten enligt nuvarande kunskapsläge vid något tillfälle var mycket liten, och sedan vandrade ut över jorden, och denna lilla grupp kan förstås mycket väl ha talat samma språk eller åtminstone förstått varandra!

När det gäller Strindberg ska man vara lite försiktig och kanske ska man ha i åtanke ett uttalande om Hamlet, fritt ur minnet: tänk på att Hamlet är smartare än du.

Både Goethe och Strindberg började inte med vanlig småskalig specialiserad naturvetenskaplig forskning, utan ville välta den etablerade vetenskapen – vilket egentligen är begripligt, varför skulle män av den kalibern i medelåldern börja som lärlingar/laboratorieassistenter eller ens doktorander? Goethe hade Newton i kikarsiktet, och avskydde dennes optik, där det vita ljuset var sammansatt av färgspektrum. Själv ansåg han att färger uppstod av skuggor vid ljus, och gjorde otaliga experiment, Geheimerådet i egen hög person, som är eleganta, underfundiga och feltolkade. Han lyckades nu inte komma åt Newton, åtminstone inte på det sätt han tänkt sig, däremot anses han numera ha gjort viktiga bidrag till kunskap om hur vi uppfattar färg; sinnesfysiologi om man så vill.

Strindberg beskriver själv sina naturvetenskapliga experiment i den mycket läsvärda och skakande romanen Inferno, som han skrev på franska men som inte kom ut i första taget och först långt senare på svenska. Över huvud taget refuserades vår störste författare ofta och sina otaliga naturvetenskapliga skrifter fick han bekosta tryckningen av själv.

1893-96 skrev Strindberg i stort sett ingen skönlitteratur utan sysslade med naturvetenskaplig forskning i Paris även om han sysslat med sådant även i Berlin under de intensiva år dessförinnan, då han umgicks med allehanda kulturkändisar på Den svarta grisen, som krogen hette. Strindberg var en veritabel arbetsmyra, och hur dåligt (i stort sett) han än mådde psykiskt, satte han sig efter morgonpromenaden vid skrivbordet och skrev intensivt några timmar, sida upp och sida ner. Allt är inte lika lyckat, det blev nog lite i överkant mycket skrivet. Han skrev för pengarna, brödfödan också och hade ju flera barn att försörja (vilket inte gick så bra). Hade han blivit klar med sina läkarstudier hade han säkerligen blivit läkarförfattare och då hade vi kanske fått mer i stil med scenerna hos de fattiga människorna i Vita Bergen, ännu mer i Dickens anda, och mindre behov av brödskriveri.

I forskningen tog han sig an stora frågor, i stil med: Vad är liv, död, materia? Hur ser universum ut? Finns det något bortom denna värld? Han publicerade flera skrifter, till exempel Anti-Barbarus och Sylva sylvarum där de naturvetenskapliga rönen lades fram.

Liksom Goethe ifrågasatte han den etablerade naturvetenskapen, inte minst den tidens (och vår tids) specialisering.

Ett mer lättläst sätt att förstå hans forskning än att läsa de snåriga nämnda skrifterna är att i stället läsa Inferno, denna gripande och utmärkta roman, som han skrev mestadels i Lund 1897, som beskrev den psykiska kris han genomgick åren innan, som kulminerade på Hotel Orfila i Paris. Men innan krisen slog till på allvar började han med sedvanlig energi och satsade på naturvetenskap. Han skaffade sig ett laboratorium på ungkarlsrummet, och så tänkte han visa att hans hypotes stämde, nämligen att grundämnena är besläktade, har utvecklats genom någon form av evolution (han var förstås mycket inspirerad av Darwin), samt att de kan övergå i varandra.

Svavelexperimenten ter sig mest rimliga, andra före honom hade föreslagit att svavel inte är ett grundämne. Svavel är en alkemistisk favorit – Strindbergs naturvetenskap är förstås alkemistiskt inspirerad och alkemisterna lade till svavel och kvicksilver till de fyra elementen. Strindberg menade att svavel var sammansatt och att kol fanns däri, jämte väte och syre. Han arbetade i hettan som en smed, och fick fram något på botten av degeln, det eldfasta kärlet, som av kemister identifierades som kol – triumf! Men förmodligen kom kolet från cigarren han använde vid beredningen.

Resultaten och hypotesen gjorde att han fick en plats på ett laboratorium på Sorbonne där han fick göra experiment. Något sådant skulle vara omöjligt idag, till exempel på Karolinska Institutet. Han lyckades inte övertyga de högfärdiga professorerna och gick sedan vidare till jod, som han tänkte sig vara sammansatt – och innehöll bensin. Experimenten fortsatte – energin var det inget fel på trots tilltagande psykiska besvär i form av ångest och sömnsvårigheter, samt även en hel del alkohol, inte minst absint, som ju har neurotoxiska egenskaper.

Han publicerar artiklar, och då händer något märkligt, en amerikansk patentingenjör kontaktar honom och vill göra affärer, de kan påverka världens börser och revolutionera jodindustrin! Karlen verkade seriös även om Strindberg hade sina dubier, men han sa nej, vetenskap är inte till salu. Ryktet spreds i huset att han sagt nej till att bli miljonär, och den knepige svensken blev hållen för än knepig än man antagit tidigare. Dock ändrade sig Strindberg och ville gå in i affärerna men då var det för sent.

Inferno beskriver inte bara vetenskapen, utan är mest en resa genom Inferno, en psykisk resa, där Swedenborg efterhand uppenbarar sig som en räddare och en vägvisare. Strindberg kom att läsa Balzacs bok Seraphita, med swedenborgtema och ockultism, som ju var på modet.

Men åter till guldet: efter 200 experiment gav han upp jod och svavel och kastade sig över guldet, och nu måste man medge att Titanen som Strindberg ibland kallas, alltmer kommer nära psykisk sjukdom, med svåra förföljelsetankar vilka inte lindrades av att han ju faktiskt var förföljd eller åtminstone illa behandlad i sitt fosterland samt var involverad i misslyckade kärleksaffärer och svartsjuka – men detta är inte ämnet för denna text.

Dessutom plågas han i Inferno av fysisk sjukdom, nämligen någon form av eksemsjukdom, möjligen en variant av svår psoriasis, som hängde ihop med experimenten utan skyddsutrustning och han var inlagd på sjukhus med inlindade händer, och omvårdnad under rätt strikt regim, tills han blir kompis med sjukhusets apotekare och får gå ut på stan. Guldet, menade Strindberg, innehöll järn och svavel. Strindberg gjorde en rad experiment, där han verkligen såg något som glimmade som guld, men tyvärr var det kattguld. Efter hand lugnade symtomen ner sig, inte minst tack vare läkaren Eliasson i Ystad som generöst lät Strindberg bo länge i gatuhusets ena länga.

Han fortsatte med naturvetenskap under hela livet, även om han förstås kom igen med skönlitteratur, och det med besked med sin internationellt berömda sena dramatik. Han menade att naturlagarna inte fanns utan var specialfall, och att det i den vägen som fanns hade uppkommit genom ett slags evolution.

Monismen är helt central för Strindberg liksom för Goethe – och Strindberg hade en byst av Goethe i Blå tornet där han tillbringade sina sista år. Man kan notera att Thomas Mann, som skrev en roman om Goethe, även intresserade sig för Strindberg och skrev en understreckare i SvD om denne till 100 årsdagen. För Mann är Strindberg självklart en naturvetenskapsman: ”Hans universalism kan endast jämföras med Goethes, som han därvidlag i flera avseenden överträffar…” heter det. Vidare: ”…allt ger han sig i kast med, allt underkastar han sin oerhört mångsidiga tankeapparat, visserligen främst i syfte att inför 1800-talets materialistiska vetenskap, som i sin förmätenhet trodde sig ha löst världsgåtan, visa fram dess vanmakt inför Guds under.”

Om man ska våga dra några tentativa slutsatser om Strindberg och vetenskapen så är det att han har blivit oförtjänt illa behandlad. Han hade ofta fel i det konkreta men har en märklig förmåga att han poänger eller helt enkelt ha rätt, i mer allmänna saker. Dessutom är han erkänd som en pionjär inom kulturhistoria och franska forskare har framhållit en sådan roll även inom ekologi.

Strindberg ville som monist ta bort gränserna mellan materien och anden. Här tycks kvantfysiken närma sig det synsättet, eftersom vi inte kan studera materiens minsta beståndsdelar utan att påverka dem, och en del menar att allt i själva verket består av information. Strindberg blev utskrattad när han sa att materien, som svavel, kan ha ett slags medvetande, men nu ser vi hur allt fler menar att AI får medetande, kiselbaserat, vilket skulle stämma med Strindbergs idé allmänt sett. Han menade att växter kan avge ljud som är relevant i naturen, vilket nu visat sig stämma. Att grundämnen kan övergå i varandra stämmer som bekant, synd bara att han inte kontaktade radioaktivitetens pionjärer som makarna Curie, vilka arbetade i närheten. Att de gamla naturlagarna inte gäller alltid som han sa, vet vi stämmer, och de kan ha utvecklats genom evolution som han menade – under tidig Big Bang. Gränsen mellan oorganiskt och organiskt är oskarp, som Strindberg menade, tänk bara på prioner som orsakar sjukdom, är de levande? Språken kan som sagt ha haft ett gemensamt ursprung.

Strindberg behöver alltså omvärderas som naturvetenskapsman och bedömas lite mer generöst.

Johan Frostegård, Medicinprofessor Karolinska Institutet, författare, uppfinnare, överläkare

Toppbild. Illustration ur Fabian Göransons serieromanversion av August Strindbergs Inferno.

***

Läs även: Den flitige borgaren som räddade Svenska Akademien

Läs även: Geniet Stig Larssons magiska berg av liv