Det farliga och dekadenta blev Pasolinis död

Trots att 50 år har gått sen mordet på Pier Paolo Pasolini i november 1975 förblir många frågor kring hans död obesvarade.

Författare, poet, regissör och samhällsdebattör.

Pier Paolo Pasolino hade många strängar på sin lyra.

Inget mänskligt var honom främmande och han drogs till det farliga och dekadenta, inte bara i konsten utan också i livet.

Det kom att bli hans död. Pasolini var lika älskad som hatad och än i dag väcker hans person och verk blandade känslor. Först efter den kontroversielle regissörens död släpptes hans sista film Salò eller Sodoms 120 dagar. En film som ytterligare bidragit till uppfattningen i kulturkretsar av Pasolini som ett geni.

Hans motståndare ser däremot filmen som det ultimata beviset på hur sjuk och perverterad Pasolini var, enligt dem.

I filmen kidnappas nio tonåringar, både tjejer och killar. De förs till ett slott i Salò-republiken, en vasallstat i norra Italien under nazi-tysk ockupation mellan 1943 och 1945, men styrd av Italiens fascistiske ledare Benito Mussolini. Fyra högt uppsatta fascister torterar, förnedrar och våldtar ungdomarna under 120 dagar. Allting är mycket realistiskt och brutalt skildrat, på det sätt som utmärkte Pier Paolo Pasolinis filmkonst. Trots att Sverige hade censur klarade filmen granskningen av Statens biografbyrå och hade premiär den 29 mars 1976, på biograf Rival i Stockholm.

Redan år 1971 hade Pasolini ställt till skandal i hemlandet med sin film Decamerone, baserad på Giovanni Boccaccios klassiska verk från pestens Florens på 1300-talet.

Pasolini vande sig snabbt vid att se sina filmer prisas på internationella filmfestivaler, så även denna gång.

Decamerone förärades med Silverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin samma år, men i Italien blev den anmäld inte mindre än 80 gånger för ”brott mot den allmänna moralen”. Det fick till följd att hela tolv miljoner italienare naturligtvis bums måste gå på bio och se detta rysliga snusk.

Redan som 19-åring fick Pasolini sin första dikt publicerad och sen gav han ut en rad böcker, essäer och dikter i en rask följd. Hans första film kom år 1961: Snyltaren, baserad på en av hans egna böcker. Den skildrar hallicken Accattones liv i de av Roms stadsdelar som aldrig hamnar i några turistbroscher. I den tidens Italien var filmen både en sensation och skandal.

Pasolinis stjärna fortsatte att stiga och han syntes ofta i tv. Han vackra men särpräglade utseende gjorde att ingen kunde missa honom när han rörde sig ute på stan i Rom, gärna nattetid. Pasolini var öppet homosexuell och sökte sig till den sortens sex han skildrade i sina filmer. Hårt, vilt, tillfälligt och inte alls riskfritt. Helst med unga män som han plockade upp i sin bil eller raggade upp på barer, ofta mot betalning.

Redan år 1949 blev Pasolini utesluten ur det italienska kommunistpartiet för ”obscena handlingar”. Han anklagades för att ha förfört samt antastat minderåriga män liksom för att ha utfört sexuella handlingar på allmän plats. Sant är att Pasolini ofta agerade gränslöst, rentav hänsynslöst. Han verkade varken vilja eller kunna tygla sin lust. Lika sant är att det var helt andra tider, inte minst i det katolska Italien. Moralens väktare såg inte med blida ögon på vare sig homosexualitet eller ett utåtagerande sexuellt beteende. Att bli utesluten ur partiet gav den minst sagt frispråkige och provocerande Pasolini ännu friare tyglar. Men han stod också utan det skydd tillhörigheten i ett parti ger och blev en måltavla i efterkrigstidens djupt politiskt splittrade värld.

Europa hade kluvits i två delar mellan väst och öst, det kalla kriget blev allt kallare, läget allt spändare. Italien var tillsammans med Västtyskland ett av de länder där politisk terrorism bredde ut sig. Röda Brigaderna på den vänstersidan och högerextremister på den andra. Under denna period som kallas ”blyåren” och som sträckte sig från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet dog minst 400 personer i politiskt motiverade terrordåd i Italien. I det här oförsonliga politiska klimatet var Pasolini djupt avskydd av högern för sina åsikter, sina filmer och sin livsstil. Samtidigt som vänstersidan såg honom som en förkämpe och stor tänkare.

Samtidigt jagades Pasolini av sina egna demoner och drifter.

På kvällen den 1 november 1975 plockade den 53-årige regissören upp den blott 17-årige Pino Pelosi utanför Roms centralstation Roma Termini. Denne gick med på att ha sex mot betalning och de åkte ut mot Ostia, en populär men dekadent badort. På vägen dit stannade de till för middag på Al Biondo Tevere som var ett stamhak för Roms dåtida kulturelit. Krögarparet som ägde stället var de sista att se Pasolini innan han hittades död i gryningen den 2 november. Hans svårt vanställda kropp fanns på stranden i de nedgångna kvarteren vid båtflygens gamla bas, Idroscalo. Han hade blivit misshandlad och överkörd med en bil flera gånger. Snart grep polisen Pino Pelosi som omgående erkände mordet. Han hävdade att Pasolini velat tvinga honom till vissa sexuella handlingar.

Det ansågs osannolikt att den spenslige 17-åringen ensam skulle ligga bakom det brutala mordet. I domslutet står det ”Domstolen anser att det på ett överväldigande sätt framgår att Pino Pelosi inte var ensam under natten på Idroscalo”. Trettio år senare skulle Pelosi också gå ut i media och få stora rubriker när han sa att han var oskyldig och att Pasolini mördades av två okända män som dök upp där på stranden. En ny utredning öppnades men lades sen ner.

Pier Paolo Pasolini hade många mäktiga fiender och än i dag är många italienare övertygade om att mordet var politiskt.

Restaurang Al Biondo Tevere finns fortfarande kvar och det går att få sitta vid bordet där Pasolini åt sin sista måltid. Bara frukt och vin för övrigt, hans hunger var en annan i den stunden, han ville ha den unge mannen vid sin sida, kosta vad det kosta ville. Den unge Pino Pelosi däremot lät sig väl smaka av först pasta och sen varmrätten med kött; han blev ju bjuden och ville även skjuta så länge han kunde på intimiteten med Pasolini. Köpare och säljare, sida vid sida, vid det där vid bordet med utsikt över Tiberns mörka vatten i höstkvällen, den som blev Pasolinis sista i livet.

***

Läs även: Skönheten var hans förbannelse

Läs även: Monstret från Florens – en av Europas värsta seriemördare