Det fega filmdecenniet

Text: Jon Asp

Bild: The Weinstein Company

En våt filt av flöjter, stråkar och menande blickar vilar över Stephen Daldrys bioaktuella drama »The Reader«. Filmatiseringen av Bernhard Schlinks kärleksroman om en 36-årig kvinna och en 15-årig pojke i efterkrigstidens Tyskland, skulle – åtminstone i en bättre värld – kunna vara ett försök till konstnärlig förädling.

I stället är filmen stöpt i en mall som tycks prototypisk för 00-talet: litterär storsäljare med (upp)daterat skuldtema, karaktärer som pratar engelska med tysk accent, en berättelse som tar form genom återblickar och ett budskap som upprepas ad nauseam. Alltmedan konsten – ynglingen högläser Tolstoj och Tjechov för sin älskarinna, spelad av stjärnaktrisen Kate Winslet – fungerar som en slags katarsis.

I skuggan av storpublik och ädla statyetter kan man med fog undra: Vart har alla egensinniga filmskapare tagit vägen? Vilka är 00-talets motsvarigheter till Altmans »Short Cuts«, Tarantinos »Pulp Fiction«, Hanekes »Funny Games« eller Todd Solondz »Happiness«? Är de dagar förbi, då den självständige regissören sattes på piedestal, vann rockstjärnestatus och gång efter annan förväntades uträtta stordåd?

Att i dag kalla The Weinstein Company – producentbröderna bakom Miramax, nu ansvariga för »The Reader« – för indiebolag är att dränera begreppet på dess sista mening. En gång beskrevs indiefilmen av den nyligen bortgångne Sydney Pollack (något paradoxalt en av producenterna bakom »The Reader«) som »ett alternativ till receptfilm eller mainstreamfilm gjord i studior«.
Tiderna förändras. Betänk årets stora Oscarsvinnare »Slumdog Millionaire«, som helt oblygt förenar indiefilmens elementa med just Hollywoods: realism med eskapism, cynism med hjältemodighet, alienation med igenkänning. I gränslandet mellan komedi och tragedi, kärlek och tortyr, politik och populärkultur ställs saker och ting på sin absoluta spets. Resultatet är klichéer och kontraster i stället för nyanser.

Under 00-talet har flera mindre filmbolag köpts upp och införlivats i Hollywoods stora sex, och undan för undan rört sig mot mittfåran. På så vis har de »smalare« indiefilmerna blivit bredare, medan de bredare filmerna blivit om inte smalare så i alla fall mer särpräglade.

– Indiefilmen är mycket mindre indie än vad folk i allmänhet verkar tro. Samtidigt har kritiker lätt för att bortse från konstnärliga förtjänster i mainstreamfilm, säger Michael Tapper, kritiker och tidigare redaktör för Film International.

En förklaring till ett mer utslätat utbud är just den borttynande indiefilmen. Efter stort genomslag vid 80-talets slut – med Soderberghs Miramax-producerade »Sex, lögner och videoband« på Sundancefestivalen som svårslagen höjdpunkt – dröjde inte lång tid innan indiefilmen svidade om i delvis ny, rymligare kostym. Michael Tapper menar att det knappt finns några oberoende filmbolag utanför medieimperierna längre.

– För att pumpa nytt blod i genreproduktionen, som är filmbranschens ekonomiska ryggrad, så plockar man snabbt upp regissörer från lågbudgetfilmen: Christop­her Nolan till »Batman«, Bryan Singer till »X-Men«, Sam Raimi till »Spider-Man« och Paul Greengrass till »Bourne«.

Ett annat skäl till likriktningen är maktförskjutningen från regissören till producenten, en utveckling som enligt Michael Tapper tog fart under 80-talet med high concept-filmen, där de konstnärliga ramarna stakades ut av producenter som Bruckheimer och Silver. Bok- och serieadaptioner, nyfilmatiseringar, uppföljare och spin-offs tog marknadsandelar från den mer karaktärsdrivna filmen.

– I dag är regissörerna en tillgång så länge de säljer filmen, annars används de mest som hired guns för att göra ett färdig­planerat jobb åt producenten, säger Michael Tapper.

Den skrala konstnärliga förnyelsen i Hollywood har gjort att två perifera traditioner nu hamnat i centrum: animations- och dokumentärfilmen. Nyckelhändelser är »Bowling for Columbine« och »Fahrenheit 9/11«, Michael Moores filmer som vann Oscar 2002 respektive Guldpalmen i Cannes 2004.

I svallvågorna av 11 september nådde den samhällspolitiska pamfletten därmed på allvar filmens högborg. Fler dokumentära fram­gångar följde av bara farten, från »Pingvinresan« till Al Gores »En obehaglig sanning«.

Genrens återkommande framgångsrecept – ett tydligt samhällspatos – tycks i sin tur ha inspirerat spelfilmen, som i omvälvande tider vill kunna möta ett ökat behov av »starka ämnen« och »riktiga historier«. Risktagandet minimeras sålunda, medan de dramaturgiska åthävorna höjs till max.

Och trots att filmen, liksom populärkulturen i övrigt, fortsätter att vara personcentrerad är det allt mindre regissören som efterfrågas. Den självständige filmskaparen är satt på undantag och i allt högre grad gäller den studiobaserade 90-talsmaximen om »the genius of the system«. Detta snille som i dag kan vara en författare, en skådespelare, ett kreativt bolag eller en regissör som vet att foga sig. Följden är ett karaktärslöst 00-tal, utan givna ersättare till 80-talets Jarmusch, Lynch eller Spike Lee, eller till 90-talets Tarantino, Haneke eller Solondz.

Jonas Holmberg, redaktör för filmtidskriften FLM, menar att de konstnärligt mest intressanta Hollywoodfilmerna under 00-talet inte har varit regissörscentrerade.

– Även om en effektfilm som »Spider-man 3« är värdelös i långa stycken är det ändå i sådana filmer, snarare än i den stelnade »indiefilmen«, som man hittar sekvenser som pekar mot nya möjligheter för filmkonsten att utforska.

Michael Tapper vill tro ljust om framtiden. Han spår att snabbare och bättre bredband ska göra att filmskapare följer i musikernas spår och själva börjar distribuera film via nätet, som streamad film eller nerladdningsbar dvd/blu-ray.

– Då blir det oändligt mycket lättare för nya begåvningar att ta sig fram och nå inte bara en liten hemmapublik utan faktiskt hela världen.

I väntan därpå får vi nöja oss med att fabrikens färgstarkaste karaktärer framträder i gestalt av en animerad soprobot eller en slarvigt vitfejad seriefigur. Samt finna oss i att ännu en minnesvärd karaktär från det gångna filmåret, Kate Winslets slumrande förortshustru från »Revolutionary Road«, hamnar i skymundan av samme Winslets sent uppvaknade nazivakt från »The Reader«.

»The Reader« har svensk biopremiär den 24 april.