Det som ratas i Cannes prisas i Venedig
Världens äldsta filmfestival ser med andra ögon än sin stora franska granne. I år splittrade sannolikt Gaza-kriget prisjuryn.
Filmfestivalen i Venedig är världens äldsta och avslutade nyligen sin 82:a upplaga under ledning av den mångåriga festivaldirektören, Alberto Barbera. I motsats till Cannes så håller Venedig dörren öppen för Netflixfilmer. I år återfanns tre i tävlingen: Guillermo del Toros Frankenstein, Noah Baumbach's Jay Kelly och A House of Dynamite av Kathryn Bigelow. Ingen av dem gjorde något större avtryck vare sig konstnärligt eller i prislistan. Dessutom ingick sex andra engelskspråkiga filmer i tävlingen vilket understryker Mostrans försök att bana väg för potentiella Oscarkandidater.
Benny Safdie's The Smashing Machine om MMA-fightern Mark Kerr har redan nämnts som en sådan kandidat, bland annat för Dwayne "The Rock" Johnson's gestaltning av titelrollen. Filmen är oväntat nedtonad gränsande till intetsägande, men fick, till mångas förvåning, priset för bästa regi. Än mer överraskande var Guldlejonet som tillföll Jim Jarmusch för hans Father Mother Sister Brother, som ratades av Cannesfestivalen. Liksom förra året när Pedro Almodóvar fick samma pris för The Room Next Door var den allmänna känslan att festivalen ville belöna en regissör som aldrig vunnit något gyllene pris förut.
Ett annat skäl till den oväntade förstaplatsen skulle kunna vara tävlingens mest omtalade bidrag, Kaouther ben Hanias The Voice of Hind Rajab. Filmen inte bara bygger på en verklig händelse utan går betydligt längre än så. Titelkaraktären är en sexårig flicka i Gaza som sitter fast i en sönderbombad bil och ringer ett nödsamtal därifrån. Regissören väljer att använda det autentiska samtalet för att sedan låta skådespelare agera gentemot hennes röst. Ett estetiskt val som har kallats manipulativt av flera kritiker medan andra grät sig igenom det hela. Det hela slutade med andrapriset, kallat Grand Prix.
Trovärdiga rykten säger att filmen splittrade juryn på djupet. Jurypresidenten Alexander Payne sade före festivalen att priserna skulle handla om film och inte politik. När jurymedlemmar har diametralt olika favoriter så händer det att huvudpriset hamna hos en mer neutral film som alla är OK med men ingen har som favorit. Det är en tänkbar förklaring till Jarmuschs vinst.
Det fanns emellertid bättre kandidater som kritikerfavoriten Silent Friend av Ildikó Enyedi. En av två ungerska regissörer i tävlingen och den film som jag själv hade störst förväntningar på. Historien utspelar sig i tre tidsåldrar, (1908,1972, 2020) i en botanisk trädgård i Marburg. Huvudpersonerna i respektive del är universitetets första kvinnliga student, en ung student som exprimenterar med en näva, och en neuroforskare. De utforskar sin koppling till naturen via ett centralt placerat ginkgoträd som är en av filmens huvudkaraktärer.
Det är inte så trä(d)igt som det låter utan Enyedi (som vann Guldbjörnen i Berlin 2017 med Om själ och kropp) kombinerar återigen intelligens, humor och patos på ett sätt som kritikerna föll för. Filmen vann FIPRESCI-priset vilket är kritkernas pris till festivalens bästa film. Luna Wedler som spelar den kvinnliga studenten fick juryns Marcello Mastroianni-pris för bästa "emerging actor". Filmens foto står Gergely Pálos för, som även var en av två fotografer på Roy Anderssons Venedigvinnare En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, och ensam fotade Om det oändliga som vann ett silverlejon i Venedig 2019. Den förstnämnda är ytterligare ett exempel på en Guldlejonvinnare som ratades i Cannes.
I den största sidoserien, Orizzonti återfanns festivalens bästa film: Rose of Nevada av Mark Jenkin. Både Bait och Enys Men fick distribution i Sverige och man får hoppas att hans nya verk som är lika "fulkornig" som hans tidigare två också får det. När jag intervjuade Mark Jenkin i Cannes 2022 berättade han om hur viktigt formspråket är för honom och det märks minst lika mycket i den nya filmen även om den även leker med narrativa tidshopp. Orizzonti bjöd också på en svensk framgång då Lovisa Siréns Utan Kelly vann sektionens pris för bästa kortfilm.
Lifetime Achievement Awards utdelades till Werner Herzog och Kim Novak. Den senare var också ämnet för en dokumentär vid namn Kim Novak's Vertigo, syftandes på hennes roll i Hitchocks klassiker.
Toppbild. Oväntat tillföll Guldlejonet Jim Jarmusch för hans film Father Mother Sister Brother. Foto: Alessandra Tarantino/Invision/AP
***
Läs även: Han var Ingmar Bergmans favorit
Filmfestivalen i Venedig är världens äldsta och avslutade nyligen sin 82:a upplaga under ledning av den mångåriga festivaldirektören, Alberto Barbera. I motsats till Cannes så håller Venedig dörren öppen för Netflixfilmer. I år återfanns tre i tävlingen: Guillermo del Toros Frankenstein, Noah Baumbach’s Jay Kelly och A House of Dynamite av Kathryn Bigelow. Ingen av dem gjorde något större avtryck vare sig konstnärligt eller i prislistan. Dessutom ingick sex andra engelskspråkiga filmer i tävlingen vilket understryker Mostrans försök att bana väg för potentiella Oscarkandidater.
Benny Safdie’s The Smashing Machine om MMA-fightern Mark Kerr har redan nämnts som en sådan kandidat, bland annat för Dwayne ”The Rock” Johnson’s gestaltning av titelrollen. Filmen är oväntat nedtonad gränsande till intetsägande, men fick, till mångas förvåning, priset för bästa regi. Än mer överraskande var Guldlejonet som tillföll Jim Jarmusch för hans Father Mother Sister Brother, som ratades av Cannesfestivalen. Liksom förra året när Pedro Almodóvar fick samma pris för The Room Next Door var den allmänna känslan att festivalen ville belöna en regissör som aldrig vunnit något gyllene pris förut.
Ett annat skäl till den oväntade förstaplatsen skulle kunna vara tävlingens mest omtalade bidrag, Kaouther ben Hanias The Voice of Hind Rajab. Filmen inte bara bygger på en verklig händelse utan går betydligt längre än så. Titelkaraktären är en sexårig flicka i Gaza som sitter fast i en sönderbombad bil och ringer ett nödsamtal därifrån. Regissören väljer att använda det autentiska samtalet för att sedan låta skådespelare agera gentemot hennes röst. Ett estetiskt val som har kallats manipulativt av flera kritiker medan andra grät sig igenom det hela. Det hela slutade med andrapriset, kallat Grand Prix.
Trovärdiga rykten säger att filmen splittrade juryn på djupet. Jurypresidenten Alexander Payne sade före festivalen att priserna skulle handla om film och inte politik. När jurymedlemmar har diametralt olika favoriter så händer det att huvudpriset hamna hos en mer neutral film som alla är OK med men ingen har som favorit. Det är en tänkbar förklaring till Jarmuschs vinst.
Det fanns emellertid bättre kandidater som kritikerfavoriten Silent Friend av Ildikó Enyedi. En av två ungerska regissörer i tävlingen och den film som jag själv hade störst förväntningar på. Historien utspelar sig i tre tidsåldrar, (1908,1972, 2020) i en botanisk trädgård i Marburg. Huvudpersonerna i respektive del är universitetets första kvinnliga student, en ung student som exprimenterar med en näva, och en neuroforskare. De utforskar sin koppling till naturen via ett centralt placerat ginkgoträd som är en av filmens huvudkaraktärer.
Det är inte så trä(d)igt som det låter utan Enyedi (som vann Guldbjörnen i Berlin 2017 med Om själ och kropp) kombinerar återigen intelligens, humor och patos på ett sätt som kritikerna föll för. Filmen vann FIPRESCI-priset vilket är kritkernas pris till festivalens bästa film. Luna Wedler som spelar den kvinnliga studenten fick juryns Marcello Mastroianni-pris för bästa ”emerging actor”. Filmens foto står Gergely Pálos för, som även var en av två fotografer på Roy Anderssons Venedigvinnare En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, och ensam fotade Om det oändliga som vann ett silverlejon i Venedig 2019. Den förstnämnda är ytterligare ett exempel på en Guldlejonvinnare som ratades i Cannes.
I den största sidoserien, Orizzonti återfanns festivalens bästa film: Rose of Nevada av Mark Jenkin. Både Bait och Enys Men fick distribution i Sverige och man får hoppas att hans nya verk som är lika ”fulkornig” som hans tidigare två också får det. När jag intervjuade Mark Jenkin i Cannes 2022 berättade han om hur viktigt formspråket är för honom och det märks minst lika mycket i den nya filmen även om den även leker med narrativa tidshopp. Orizzonti bjöd också på en svensk framgång då Lovisa Siréns Utan Kelly vann sektionens pris för bästa kortfilm.
Lifetime Achievement Awards utdelades till Werner Herzog och Kim Novak. Den senare var också ämnet för en dokumentär vid namn Kim Novak’s Vertigo, syftandes på hennes roll i Hitchocks klassiker.
Toppbild. Oväntat tillföll Guldlejonet Jim Jarmusch för hans film Father Mother Sister Brother. Foto: Alessandra Tarantino/Invision/AP
***
Läs även: Han var Ingmar Bergmans favorit
