Dramatiska Cristina Iglesias väcker det döda till liv på Djurgården
När spanska stjärnskulptören får skapa ett nytt konstverk i prinsessan Estelles skulpturpark på Djurgården väljer hon en plats för ond bråd (djur)död.
Årets plats är jaktstjärnan, får vi veta. Jaktstjärnan! Det låter som en given titel för en kriminalroman. Så har den spanska skulptören Cristina Iglesias (född 1956) också en känsla för dramatik. Bland hennes tidigare verk finns en skulptur placerad på havets botten i Californiabukten och ett naturtroget vattenfall återskapat inuti i ett hus beläget på Santa Clara Island i Baskien.
Nu blir hon den sjunde konstnären att presenteras av privatfinansierade Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, grundad 2019 av kronprinsessan Victoria och prins Daniel med ambitionen att bygga upp en dynamiskt växande skulpturpark, med hela Kungliga Djurgården som offentlig utställningsyta.
Och årets verk, som bär den poetiska titeln Aurora Borealis Stardome, kommer alltså att placeras mitt i en så kallad jaktstjärna.
Väl gömd strax ovanför Rosendals slott är denna stjärna i dag helt igenvuxen, får vi veta. Men tanken är att man ska gallra ut skogsgläntan så att siktlinjerna åter blir fria.
På den flotta presskonferensen med nybryggt kaffe i flortunt porslin på spanska ambassaden, belägen med utsikt över Djurgårdskanalen och en kall vårsol över Strandvägen, visar stiftelsens verksamhetschef Sara Sandström skisser på Iglesias konstverk under arbete: en grottlik, organiskt formad skapelse med en kupol bestående av färgade prismor som ska ge känslan av svenskt norrsken.
Den ser onekligen fantasieggande ut. Ändå är det enda jag kan tänka på jaktstjärnan.
Så vad är det då? Jo, läser jag, kulturhistoriskt är det en stjärnformig parkdesign som blev populär på 1700– och 1800-talet. Syftet var att skapa ett slags korridorer i grönskan som skulle underlätta sikten vid jakt, och då främst vid hetsjakt där hundarna drev fram viltet i gångarna.
Jakt var också vad som förr bedrevs på Djurgården. Redan på 1570-talet anlade Johan III vad som bokstavligen var en ”djurgård”, fylld av klövvilt som renar, hjortar och älgar. På 1680-talet inhägnade sedan Karl XI hela Norra och Södra Djurgården till en jaktpark, ett måste för varje europeiskt hov med självaktning. Som mest ska där ha funnits runt 1 500 hjortar, läser jag på en jubileumssida om Nationalstadsparken.
Så kan natur också bli kultur. En plats för död förvandlas till liv.
***
