Elensky visar att språket aldrig är oskyldigt

Att läsa Absolut text är som att befinna sig i ett samtal på en veranda i eftermiddagsljus. I de små glasen kanske ett sött plommonvin. Lyssnandet är intensivt, när­varon likaså. Konversationen handlar om hur språket gör oss till människor – men samtidigt alltid är det raster genom vilket vi försöker fånga och förstå verkligheten. 

Torbjörn Elensky kallar Absolut text sin mest personliga bok. De essäistiska kapitlen är också grova penseldrag i ett slags självporträtt. Han avslöjar till och med det hemliga språk han själv konstruerade i mellanstadiet och än i dag använder när han befarar att någon läser över hans axel. För alla andra är det meningslösa tecken som måste fyllas med liv och erfarenhet för att skapa mening. Precis som A och B och C och orden här på sidan. I Absolut text är det inte långt mellan barn-tv och Platon och inte heller mellan Gud och vetenskapen. 

Elensky är en generös intellektuell som kommit att spela en allt större roll i samtidsdiskussionen, ofta just utifrån spörsmål som har med tolkningar av varat att göra. Bokens undertitel är viktig: »Om att läsa världen.«

Den samtida kampen om tolkningsföreträdena, det somliga valt att kalla »kulturkriget«, är i hög grad en kamp om språket, skriver han. »Ska man få säga ›n-ordet‹? Vilka har rätt att kallas ›flyktingar‹? Ska exempelvis den som fått sin asylansökan avslagen fortfarande kallas ›flykting‹?«

Språket är aldrig oskyldigt. Inte det läsande ögat heller.

Över sidorna, mellan styckena, kryper sprödlemmade myror. Sannolikt har de lösgjort sig ur novellen Myrstacken som Torbjörn Elensky publicerade redan för mer än 20 år sedan och som får nytt liv i den nya boken. Myrstacken är en vacker metafor för det som sker i Absolut text. 

Författaren kartlägger de gångar han eller andra en gång gjorde och samtidigt bygger han om och nytt längs vägen. Samtidigt bjuds läsaren in att gräva sig andra, egna vägar, som kanske korsar hans ibland.

Text och myror hör ihop, ja, det är sen gammalt. I det gamla Grekland var myrstigen en metafor för den alfabetiska skriften. Läsaren tvingas följa det spår som författaren dragit upp och som läsarna tvingas gå. Om denna underkastelse och mycket annat som har med den tidens syn på språkets och framför allt högläsningens dynamik att göra har Jesper Svenbro skrivit en elegant liten bok, just med titeln Myrstigar. Svenbros bok kom för mer än 20 år sedan och somliga citat hade nog i dag, med den tilltagande rädslan för att ord ska såra, försetts med en triggervarning. »Den som skriver är älskaren, den som läser rövknullas« sammanfattas läsakten i en latinsk inskription. 

När upphör läsaren att vara författarens instrument för att i stället konstituera sig som kritiskt läsande subjekt? Frågan letar sig fram också genom Elenskys bok. Språket som makt och fängelse, på en och samma gång.

Läst i sin helhet kan Absolut text också fungera som ett vitalt inspel i den samtida debatten om kopplingen mellan liv och verk. Går det att skilja människan från orden, gangsterrapparen från låten, författaren från dikten?  

Hur absolut kan en text vara?  

Tag och läs Torbjörn Elenskys bok.