Elvis Presley – en gudalik ikon och sårbar människa

För Baz Luhrman har musik alltid varit oerhört viktigt.

– Jag växte upp i en liten isolerad stad på australiska landsbygden, berättar han.

– Pappa kom tillbaka från Vietnam med en bandspelare, där det fanns allt från klassisk musik till Tijuana Brass och Beatles. Och jag tyckte det var fantastiskt och från den tiden har jag tyckt om allt som är bra. Jag har inga fördomar när det gäller musik. Jag tycker om allt. Och sådan var även Elvis. Han tyckte om opera, han tyckte om rock, han bara älskade musik.

Baz Luhrman är aktuell med dokumentärfilmen EPIC: Elvis Presley in Concert. Musik har präglat hans tidigare filmer, frånBallroom Blitz till den maffiga publik- och kritikersuccén Moulin Rouge, där låtar av bland andra David Bowie och Christina Aguilera användes till en story som utspelas 1899. Beyonce, Bryan Ferry och Lana del Rey hördes på soundtracket till 1920-talsberättelsen i Den store Gatsby. Baz Luhrman satsar alltid stort – han vräker på både visuellt och ljudmässigt. Det är inte alltid han lyckas, men när han gör det, som med Moulin Rouge, så blir resultatet briljant.

För fyra år sedan kom han till Cannesfestivalen med Elvis, en biografisk film där Elvis Presley spelades av nykomlingen Austin Butler. Luhrman berättar hur Elvis-intresset väcktes redan under unga år – hur den lokala biografen ofta visade de filmer som Presley spelade i.

– Som barn tänker man ”wow, vem är den här coola killen”. Men sedan försvann han lite från mig, när jag började intressera mig för Bowie och Elton och de andra ikonerna. 

– Men han fanns där i bakgrunden. Jag började fundera över att göra en musikalisk biopic. Jag tänkte på Amadeus – jag älskar Mozart. Jag tänkte på vad den innerst inne handlar om. Jag ville göra en film om musikalisk ikon som kom från USA. Och den filmen blev ingången till dokumentärfilmen. 

– Jag började fundera kring Elvis som person. Han var en fantastisk scenartist, men hur intressant var han? Jag gjorde det jag brukar göra, jag liksom levde rollen, och ju mer jag skalade bort alla lager, desto mer intressant och tilltalande blev han.

Dokumentärfilmens grund är det material som filmades under några av de många konserter Elvis Presley gjorde i Las Vegas i början av 1970-talet. Man har inte bara filmat själva konserterna utan även fått stor tillgång till repetitioner och till snacket backstage. Luhrman berättar:

– Jag fick ett tips om att det här materialet låg dumpat i ett förråd i Kansas City. Jag spenderade en stor summa på att hitta det, nere i MGM:s valv, där man förvarar det filmade materialet. Borta med vinden-rummet, det tar man hand om – men Elvis-rummet, där var det bara att sparka in dörren. Där hittade vi 67 dammiga lådor. Och där började resan: det var negativ, det var 35-millimeters-film från konserterna, det var 16-millimeters film, det var en del 8-millimeters. En del av detta har visats tidigare, men det har varit av dålig kvalitet, piratkopior och annat. Vi har återställt det till hur det ska se ut som bäst.

– Det var så oerhört mycket, och vi funderade över vad vi skulle göra med det. Då hittade vi intervjun.

Det man hittade var en 40 minuter lång intervju där Elvis talar om sig själv, om sin musik och om sitt liv. 

– Det har alltid handlat om hur andra talat om Elvis. Här får vi höra honom själv. Och det är unikt, det finns inget annat som detta. Man får verkligen en ny bild av honom – speciellt hur rolig han är, inte minst under repetitionerna. Han var verkligen rolig, lite fånigt rolig ibland.

– Utåt sågs Elvis som en gudaliknande gestalt, samtidigt som han privat var en sårbar kille som alltid ville få människor att känna sig bekväma. Han avväpnade verkligen rummet.

Konsertscenerna, backstage-upptagningarna, intervjun, journalfilmer och klipp ur en del av de spelfilmer Elvis gjorde varvas till en en ny och annorlunda bild av denne musikaliske ikon.

– Det gav mig en möjlighet att visa vilken sårbar, öm, snäll och mycket, mycket empatisk människa han var, säger Luhrman.

Just backstage- och repetitionsscenerna ger filmen extra lyft. Elvis sjunger och förvandlar andras låtar till någonting nytt. Han sjunger Beatles och Dylan, han tar den sorgsna balladen Bridge Over Troubled Water och gör den till kraftfull gospel. Och den som fruktar att filmen ska sluta med den neddrogade, överviktige ikonen kan andas ut. ”EPIC” slutar med Elvis på topp.

– Filmen slutar när han är i sin krafts dagar. Vi ville påminna om att när han var som bäst, då fanns det ingen som han.

I dag är det kanske svårt att inse hur stor Elvis Presley var, och vilken inspirationskälla han utgjorde. Luhrman säger att han var en förebild för bland annat Bob Dylan.

– Och Muhammad Ali. Jag läste nyligen att han hade sagt, att ”jag vill bli som Elvis, fast boxare”.

Filmen får också politisk kraft när vi ser och hör Elvis sjunga ”In the Ghetto”. Efteråt säger han: ”there are people in the ghetto and for the great of God, we could be there”.

– Jag älskar när han ska sjunga ”Walk a Mile in My Shoes” och säger ”before you critize and abuse, walk a mile in my shoes”. Vilket betyder ”försök inse hur andra har det”. Och om det finns ett budskap som USA och resten av världen behöver just nu, är det just det.

Baz Luhrman tycker om det episka. Han gjorde för ett antal år sedanAustralia, som då var den dyraste film som spelats in i landet.

– Jag ville göra en film av den sort som inte görs längre – en riktigt stor film för biograferna. En sorts filmisk bankett. När jag var liten bodde vi i en liten stad ute på landet, där det fanns en enda biograf. Det var där jag fick min filmiska uppväxt. Där såg jag just filmer som Trollkarlen från Oz, vilket sedan alltid har påverkat mig.

Och nu är det dags igen. Nästa film blir Jeanne d’Arc om tonåringen som blev en ikon under 1400-talet, och som ledde de franska trupperna till seger mot engelsmännen.

– Det blir en dyr film, vi filmar allt i Australien. Vi måste bygga det medeltida Frankrike. De franska slotten, de som finns kvar ser inte ut som de gjorde då. Det blir en fantastisk rollbesättning. Vi börjar spela in i slutet av 2026 eller början av 2027.

Och musik?

– Självklart. Som alltid, inför en ny film, studerar jag perioden noggrant. De sjöng jämt, inte bara under mässorna. De använde musik på ett helt extraordinärt sätt. Så självfallet blir det massor av musik.

***

Läs även: Den franske stjärnan lärde sig skånska för filmrollen

Läs även: Heysel 1985 – Belgiens eget 9/11