En fråga om tillit – därför slutar zombierna aldrig att hemsöka oss
Klimatångest, Trump-noja, rysskräck och AI-hot. Ständigt räds människan det slutliga slutet och i zombieapokalypsen speglar terapeutiskt våra innersta mardrömmar. Nu följer vi slaviskt The Last of Us och väntar med spänning på 28 years later.
Bild: Liane Hentscher / HBO
För drygt 15 år sedan testade kanadensiska epidemiologer vad som skulle hända med oss om världen drabbades av en ”zombiepandemi”. Genom en matematisk modell kom de fram till att den skulle utrota mänskligheten, ingenting vi har till hands för att stoppa smittspridning kan rädda oss. Mer hoppfull är en engelsk studie från 2017 som räknar med att 272 människor skulle vara i livet hundra dagar efter utbrottet. Tillräckligt isolerade från resten av mänskligheten och att dessa sedan skulle kunna föröka sig och ta upp kampen med ”de levande döda”.
Just nu visas den andra säsongen av den populära och rosade zombieserien The Last of Us (2023-) och till hösten återvänder Danny Boyle till sin postapokalyptiska framtid med filmen 28 years later. Den allmänna ovissheten och undergångsstämningen får oss att fanatisera kring hur en värld efter domedagen skulle te sig. Till alldeles nyligen var det klimatkatastrofen och pandemin som hemsökte oss i våra mardrömmar, nu är det återigen det totala världskriget vi fruktar.
Myten om den levande döda, ”zombien”, uppstod på Haiti någon gång under 1600-talet när de första slavarna fördes dit från Afrika för att slita på fransmännens sockerplantager. Ett sätt att uthärda en outhärdlig situation var att leva vidare med föreställningen om att självmorden skulle leda till att bli dömd till en tillvaro som vandrande död.
Det dröjde ett par århundraden, men vartefter började zombien kittla västerlänningarnas fantasi och när journalisten William Seabrook skildrade sina övernaturliga upplevelser på Haiti i boken The Magic Island 1929 spred den sig snart till populärkulturen. Victor Halperlins film Vit vålnad (1932) utspelar sig i ett samtida Haiti där en ond trollkarl håller sig med armé av levande döda som sina slavar på sin plantage.
Ännu ett steg i zombiernas utveckling tog Richard Matheson med sin roman I Am Legend (1954) i vilken han i skuggan av det överhängande kärnvapenhotet skildrar en framtid där ett tredje världskrig lämnat de överlevande människorna i misär. I civilisationens ruiner sprids ett virus som förvandlar människor till blodtörstiga djur. Mathesons roman var förlaga för en rad filmatiseringar som The Last Man on Earth (1964) och Den siste mannen (1971).
Framför allt inspirerade den George A. Romero när han spelade in den banbrytande Night of the Living Dead (1968). En märklig smitta bryter ut i USA och förvandlar människor till zombies som i sin tur snabbt börjar döda och äta människor. De som blir bitna av dess monster får viruset och blir i sin tur snart vandrande lik.
Det finns ett samhällskommenterande drag Romeros film som sedan biter sig fast i zombiegenren. Den kan ses som en bild för det splittrade Amerika i vilket den spelades in, ett samhälle skakat av raskravaller och ett uppslitande krig i Vietnam.
När zombierna går till angrepp tvingas isolerade och desperata svarta och vita, främlingar från olika samhällsklasser, motvilligt och fyllda av misstro att lita på varandra för att försöka överleva. Uppföljaren Dawn of the Dead (1978) utspelar sig i ett övergivet köpcentrum där de hungriga zombierna i stället för tankarna till vår hjärndöda konsumtionskultur och den tredje filmen ”The Day of the Dead” (1985) för oss till en militär forskningsstation där man utför tester på zombierna som framstår alltmer mänskliga, en kritisk satir av det krassa förhållningssättet till samtidens ebola- och hiv-smittade.
Undergångstemat återkommer senare i alla zombiehistorien från Boyles film ”28 dagar senare” (2002) till tv-serierna The Walking Dead (2010–2022) och The Last of Us. Zombierna är fruktansvärt skrämmande och svåra att ta kol på, deras växande antal leder till att samhället rämnar och att de överlevande människorna i mindre grupper försöker hitta sätt att leva i en ny tillvaro.
De skapar samhällen på nytt, inte sällan i någon slags kollektivistisk socialistisk eller auktoritär fascistisk form. Religiösa sekter får ett uppsving och försöker förmedla hopp eller reformera människor sätt att vara i världen. Det mest radikala exemplet finns vi i The Walking Dead där en del tar efter zombiernas sätt att vara, en ”evolutionär” anpassning blir att röra sig långsamt och uppträda som ”vandrande döda” och på så vis inte längre vara byten.
Efterhand har zombierna dragit sig tillbaka till bakgrunden och blivit en slags fond för människans existentiella situation i en döende värld som hamnat i förgrunden. De överlevande fruktar i högre grad de artfränder om plundrar, våldtar, mördar och söker makt i en värld där endast den starkes rätt gäller.
Frågan om vad som utgör ett samhälle och mänskligt liv ställs på sin spets. Kan man vara stark nog på egen hand i ett allas krig mot alla, eller måste man lita på andra och underkasta sig någon slags ordning i samförstånd med främlingar?
Cormac McCarthys roman Vägen (2006) utspelar sig i en värld efter klimatkatastrofen där naturen är död och människorna endast har varandra att äta. Han drar både frågan om samhällstillit och zombiemytens logik till en slutgiltig slutsats, det verkliga monstret ruvar inom oss och vem vågar lita på den som överväger att i nästa stund äta upp en?
I Vägen följer vi en far som är övertygad om att hans son är ”Guds ord”, hoppet om en ny framtid och att de bär på ”elden”, kraften att återskapa mänsklig civilisation. Sonen försöker också ständigt att övertyga den misstänksamme fadern att de måste lite på och visa omsorg om de utsatta människor de möter på deras väg. Endast kärleken kan väcka världen till liv på nytt. Fadern, Sonen och den Helige Ande. Den religiösa högstämdheten passar förstås det bibliskt apokalyptiska temat och inte minst McCarthys arkaiska språk.
I The Last of US utgörs denna relation i stället av Joel (Pedro Pascal) som mist sin dotter i apokalypsen när han väljer att lita på och beskydda den föräldralösa flickan Ellie (Bella Ramsey), som är immun mot den svampbakterie som förvandlar människor till zombies. Hon blir på så vis en synnerligen sekulär messias som rent bokstavligt förkroppsligar hoppet om ett nytt liv.
Toppbild. Zombierna går till attack i The Last of Us. Foto: Liane Hentscher/HBO
***
För drygt 15 år sedan testade kanadensiska epidemiologer vad som skulle hända med oss om världen drabbades av en ”zombiepandemi”. Genom en matematisk modell kom de fram till att den skulle utrota mänskligheten, ingenting vi har till hands för att stoppa smittspridning kan rädda oss. Mer hoppfull är en engelsk studie från 2017 som räknar med att 272 människor skulle vara i livet hundra dagar efter utbrottet. Tillräckligt isolerade från resten av mänskligheten och att dessa sedan skulle kunna föröka sig och ta upp kampen med ”de levande döda”.
Just nu visas den andra säsongen av den populära och rosade zombieserien The Last of Us (2023-) och till hösten återvänder Danny Boyle till sin postapokalyptiska framtid med filmen 28 years later. Den allmänna ovissheten och undergångsstämningen får oss att fanatisera kring hur en värld efter domedagen skulle te sig. Till alldeles nyligen var det klimatkatastrofen och pandemin som hemsökte oss i våra mardrömmar, nu är det återigen det totala världskriget vi fruktar.
Myten om den levande döda, ”zombien”, uppstod på Haiti någon gång under 1600-talet när de första slavarna fördes dit från Afrika för att slita på fransmännens sockerplantager. Ett sätt att uthärda en outhärdlig situation var att leva vidare med föreställningen om att självmorden skulle leda till att bli dömd till en tillvaro som vandrande död.
Det dröjde ett par århundraden, men vartefter började zombien kittla västerlänningarnas fantasi och när journalisten William Seabrook skildrade sina övernaturliga upplevelser på Haiti i boken The Magic Island 1929 spred den sig snart till populärkulturen. Victor Halperlins film Vit vålnad (1932) utspelar sig i ett samtida Haiti där en ond trollkarl håller sig med armé av levande döda som sina slavar på sin plantage.
Ännu ett steg i zombiernas utveckling tog Richard Matheson med sin roman I Am Legend (1954) i vilken han i skuggan av det överhängande kärnvapenhotet skildrar en framtid där ett tredje världskrig lämnat de överlevande människorna i misär. I civilisationens ruiner sprids ett virus som förvandlar människor till blodtörstiga djur. Mathesons roman var förlaga för en rad filmatiseringar som The Last Man on Earth (1964) och Den siste mannen (1971).
Framför allt inspirerade den George A. Romero när han spelade in den banbrytande Night of the Living Dead (1968). En märklig smitta bryter ut i USA och förvandlar människor till zombies som i sin tur snabbt börjar döda och äta människor. De som blir bitna av dess monster får viruset och blir i sin tur snart vandrande lik.
Det finns ett samhällskommenterande drag Romeros film som sedan biter sig fast i zombiegenren. Den kan ses som en bild för det splittrade Amerika i vilket den spelades in, ett samhälle skakat av raskravaller och ett uppslitande krig i Vietnam.
När zombierna går till angrepp tvingas isolerade och desperata svarta och vita, främlingar från olika samhällsklasser, motvilligt och fyllda av misstro att lita på varandra för att försöka överleva. Uppföljaren Dawn of the Dead (1978) utspelar sig i ett övergivet köpcentrum där de hungriga zombierna i stället för tankarna till vår hjärndöda konsumtionskultur och den tredje filmen ”The Day of the Dead” (1985) för oss till en militär forskningsstation där man utför tester på zombierna som framstår alltmer mänskliga, en kritisk satir av det krassa förhållningssättet till samtidens ebola- och hiv-smittade.
Undergångstemat återkommer senare i alla zombiehistorien från Boyles film ”28 dagar senare” (2002) till tv-serierna The Walking Dead (2010–2022) och The Last of Us. Zombierna är fruktansvärt skrämmande och svåra att ta kol på, deras växande antal leder till att samhället rämnar och att de överlevande människorna i mindre grupper försöker hitta sätt att leva i en ny tillvaro.
De skapar samhällen på nytt, inte sällan i någon slags kollektivistisk socialistisk eller auktoritär fascistisk form. Religiösa sekter får ett uppsving och försöker förmedla hopp eller reformera människor sätt att vara i världen. Det mest radikala exemplet finns vi i The Walking Dead där en del tar efter zombiernas sätt att vara, en ”evolutionär” anpassning blir att röra sig långsamt och uppträda som ”vandrande döda” och på så vis inte längre vara byten.
Efterhand har zombierna dragit sig tillbaka till bakgrunden och blivit en slags fond för människans existentiella situation i en döende värld som hamnat i förgrunden. De överlevande fruktar i högre grad de artfränder om plundrar, våldtar, mördar och söker makt i en värld där endast den starkes rätt gäller.
Frågan om vad som utgör ett samhälle och mänskligt liv ställs på sin spets. Kan man vara stark nog på egen hand i ett allas krig mot alla, eller måste man lita på andra och underkasta sig någon slags ordning i samförstånd med främlingar?
Cormac McCarthys roman Vägen (2006) utspelar sig i en värld efter klimatkatastrofen där naturen är död och människorna endast har varandra att äta. Han drar både frågan om samhällstillit och zombiemytens logik till en slutgiltig slutsats, det verkliga monstret ruvar inom oss och vem vågar lita på den som överväger att i nästa stund äta upp en?
I Vägen följer vi en far som är övertygad om att hans son är ”Guds ord”, hoppet om en ny framtid och att de bär på ”elden”, kraften att återskapa mänsklig civilisation. Sonen försöker också ständigt att övertyga den misstänksamme fadern att de måste lite på och visa omsorg om de utsatta människor de möter på deras väg. Endast kärleken kan väcka världen till liv på nytt. Fadern, Sonen och den Helige Ande. Den religiösa högstämdheten passar förstås det bibliskt apokalyptiska temat och inte minst McCarthys arkaiska språk.
I The Last of US utgörs denna relation i stället av Joel (Pedro Pascal) som mist sin dotter i apokalypsen när han väljer att lita på och beskydda den föräldralösa flickan Ellie (Bella Ramsey), som är immun mot den svampbakterie som förvandlar människor till zombies. Hon blir på så vis en synnerligen sekulär messias som rent bokstavligt förkroppsligar hoppet om ett nytt liv.
Toppbild. Zombierna går till attack i The Last of Us. Foto: Liane Hentscher/HBO
***
