En lat 14-årings bokredovisning på svindlande höjder

I år är det Andrzej Wajdas hundraårsminne, vilket påminner mig om polska vänner som milt ironiskt påpekar att hans största talang var att omge sig med överlägsna filmtekniker. Att Emerald Fennells version av Emily Brontës Wuthering Heights skulle få mig att tänka på den polska veteranen var oväntat, men det här är en film där många element är överraskande, på gott och ont. Projektet framkallade starka reaktioner långt före premiären. Ända sedan stillbilder började cirkulera har klagomålen om kläderna (inte tidstypiska) och Jacob Elordi (för vit) resulterat i forumposter och youtubeklipp.

Att säga att det här är en film som förhåller sig fritt till förlagan är närmast årets understatement. Fennell menar att det redan framgår av det faktum att titeln redan på affischen står inom citationstecken. I flera av de otaliga intervjuer som gjorts med regissören så har hon sagt att filmen i princip är de minnen hon har av att ha läst boken vid 14 års ålder. Hon erkänner att de här hågkomsterna innehåller saker som Fennell själv har hittat på.

I filmen spelas Cathy av Margot Robbie och Heathcliff av Jacob Elordi. Redan här slog Brontëpuristerna bakut och påpekade att den trettiofemåriga Robbie till och med är äldre än Merle Oberon var i Wylers klassiska filmatisering från 1939. Att tonåringar spelas av äldre skådespelare har varit legio i äldre filmer, men i många kretsar anses det inte vara comme il faut längre. Cathys bror Hindley, som har en viktig roll i romanen, är död redan från början. I stället har Cathys far (briljant tolkad av Martin Clunes) blivit en komposit med flera av Hindleys mest framträdande egenskaper.

Personligen delar jag Povel Ramels syn på puristiska bokstavspetimetrar. ”Icke tycka om purist. Tycka purist är trist”. Jag är en stor fan av Aki Kaurismäkis Hamlet Goes Business (1987) som utspelar sig i nutid där Claudius beslutar sig för att börja sälja gummiankor, eller Pauli Penttis Macbeth från samma år där de tre häxornas förutsägelser i stället skickas med vykort från London. Kruxet är att det måste finnas en genomtänkt plan bakom de friheter man tar sig och det är Emerald Fennell inte i närheten av. Det ärligaste sättet att beskriva filmen är att den känns som en bokredovisning gjord av en student som inte orkat läsa boken, utan försöker gissa sig till innehållet.

”Wuthering Heights” är märkligt strukturlös, fast samtidigt är den långt ifrån den katastrof som många kritiker vill få det till. Liksom Wajda har Fennell sett till att omge sig med extremt skickliga medarbetare. De sex huvudrollerna är perfekt tolkade, med extra plus för Hong Chaus Nelly och Alison Olivers Isabella. Filmtekniskt är filmen ofta hisnande med en sällan sedd kraft och skönhet i bilderna. Filmen är inspelad i 35 mm VistaVision och svensken Linus Sandgren överträffar sig själv med ett bildspråk som aldrig blir kosmetiskt eller akademiskt. Dessutom går hans stil hand i hand med Suzie Davies djupt imponerande scenografi.

I en tid när man ofta påminns om Roger Deakins påstående att ljussättning är en förlorad konstform så är det extra glädjande att se Wuthering Heights. Den har i princip alla beståndsdelar som behövs för att vara ett mästerverk. Det enda som saknas är en regissör med en genomtänkt vision. I ärlighetens namn bör det tilläggas att Fennell i intervjuer ständigt hyllar sina medarbetare och gång på gång pekar ut enskilda personers stora inverkan på resultatet.

Jag tillhör dem som ser filmer som en kombination av ljud och bild, för att citera Godard,s narare än ett redskap för att berätta en historia. Det avgörande problemet med Wuthering Heights är inte det faktum att Fennell skulle behöva en manusförfattare, utan hennes oförmåga att smälta samman många lysande enskildheter till en fungerande form. 

***

Läs även:

Läs även: