En marxistisk sagostund för alla barn

Den italienske marxistiske filosofen Antonio Gramsci lämnade efter sig sina viktigaste tankar i de brev han skrev fängslad av fascisterna under 1920- och 30-talet. I dem redogjorde Gramsci för sin teori om kulturell hegemoni, att det kapitalistiska samhället inte endast upprätthålls genom statens våldsmonopol utan framför allt genom att styra kulturen och därmed folkets mentalitet, värderingar och verklighetsuppfattning. De tydliga eller underliggande antaganden som kulturlivet och medierna presenterar blir det självklara– det som är “sunt förnuft”. 

Endast genom att skapa sin egen kultur och etablera dess egen alternativa offentlighet kan arbetarklassens kollektiva vilja mobiliseras och formas för att genomföra revolution. Arbetarkulturen är en förutsättning för att kunna skapa ett socialistiskt samhälle.

Det är mot den bakgrunden som Gramsci skriver sina sedelärande fabler för sina söner Delio och Guiliano. Den mest kända av dessa, Musen och berget, har med tiden blivit en italiensk barnboksklassiker. För första gången finns den nu, genom Margareta Zetterströms försorg, översatt till svenska med italienaren Marco Lorenzettis vackra illustrationer.

Sagan tilldrar sig på landsbygden kring Gramscis lilla hemstad Ghilarza i Sardinien. En morgon vaknar en pojke och upptäcker att en mus har druckit upp hans mjölk. Han konfronterar musen som drabbas av samvetskval och beger sig till geten för att skaffa mer mjölk. Men geten har ingen mjölk att ge, för hon har inte något gräs att äta. Musen ger sig nu ut på en resa genom landskapet och blir alltmer medveten om att ekonomin och ekologin inte hänger ihop: kapitalistiska spekulanter har genom sitt kortsiktiga profitintresse slitit sönder den organiska väv av relationer som får samhället för både djur och människor att hänga samma. Avskogning, obrukbar odlingsmark och svält blir följden.

Gramscis fabel är en berättelse om vikten av samarbete och kollektivt handlande för att få en samhällsgemenskap att hänga ihop. Vi anar här hans hegemoniteori, men också den kritik han riktade mot både den klassiska nationalekonomins och den marxistiska materialismens tro på en kroppslig verklighet, objektiv och oberoende av människan. Nej så är det inte, hävdar Gramsci. Världen formas genom människans engagemang i den – det är med våra ekonomiska beteenden och teknologier som samspelet med naturen och dess resurser äger rum. Om vi inte gör det på ett klokt och solidariskt vis så drabbas vi alla förr eller senare.

Somliga skulle nog invända mot Gramscis beskrivning av det kapitalistiska samhället. Man kan med fog påstå att de demokratiska marknadsekonomierna hanterat just ekologin bättre än de gamla realsocialistiska länderna. I ett samhälle som Iran har man nu förstört dricksvattnet till den grad att det fått folket att med risk för livet protestera mot mullorna. Samtidigt är det intressant att se hur Gramsci förhållandevis tidigt skriver ur det ekologiska perspektivet på ekonomin, med en kritik som vi anar kan rikta sig mot alla ovarsamma industrisamhällen. 

Musen och berget erbjuder hur som helst en fin marxistisk sagostund. Det är lite nostalgiskt rent av – Zetterströms något kantiga översättning är i samklang med den ideologiska övertydlighet som får boken att minna om det röda 70-talets svenska barnböcker. 

***

Läs även: Pippi Långstrump – världens ensammaste 80-åring

Läs även: Bullerbyn – ett förlorat svenskt paradis