En ond cirkel – fattiga fransmän har bara råd att köpa kinesiskt

Paris varuhus – enorma och på sin tid toppmoderna anläggningar från andra halvan av 1800-talet med svindlande ljusgårdar, stora skyltfönster och flotta material – är numera alla byggnadsminnesmärken. Och ombyggda för ytterligare miljarder för att kunna ta emot rika kineser och gulfprinsessor. Vi vanliga dödliga får sköta våra julklappsinköp någon annanstans, och då finns det faktiskt ett varuhus kvar, ja kvar i sitt mer ursprungliga och numera lite slitna skick, nämligen BHV på högra stranden.

BHV är jämnårigt med de andra köptemplen, och här finner man fortfarande framför allt husgeråd och annat till hus och hem och i källarvåningen finns den enorma järnhandel och gör-det-själv-avdelning som blivit varuhusets signum. Många är också de svenska studenter som här köpt sin första skruvmejsel och golvmopp. Allt finns kvar, men liksom alla andra varuhus så går BHV dåligt ekonomiskt, och det senaste försöket till förnyelse är att man upplåtit hela sjätte våningen till den kinesiska e-handelsjätten Shein, specialiserad på extremt billiga kläder.

Men Shein visar sig även sälja bland annat barnliknande dockor gjorda för pedofiler och mängder av giftiga och farliga föremål via nätet, rakt in till franska konsumenter. Det konstaterar den franska tullen efter stickprovskontroller. Resultatet blir stort mediauppbåd och president Emanuel Macron som hotar med förbud i hela EU. Shein stänger nästan genast sin ”market place” alltså den delen av plattformen de upplåter till andra aktörers varor.

Men på BHVs översta våning blir företaget däremot kvar, vilket får till följd att en hel del flotta parfym- och modemärken som Dior och Lancôme i protest lämnar BHV. En av dem är modeskaparen Agnès B som i en radiointervju säger att det är helt orimligt att sälja en t-shirt för två euro. Hon tycker att man kan köpa halvbilliga kläder på franska kedjor, eller begagnat. I princip har hon förstås rätt, men hur låter det i franska konsumenters öron?

Hela komplexet ringar in något som kan sägas vara ett grundläggande problem i Frankrike, liksom även i andra delar av Europa. 10 miljoner (av 66) fransmän är fattiga, lever på en månadsinkomst på 1 500 euro eller mindre. Medianinkomsten är ungefär 2 200 euro, att jämföra med Sveriges cirka 3 500 euro – förstås vanskligt därför att skattesystemen skiljer sig rejält åt, men, båda länderna är också högskatteländer. Med andra ord, många av de franska konsumenterna har inga eller mycket små marginaler, vilket även är den politiska fråga som fullkomligt dominerar.

Men också dessa fransmän tycker sig ha samma rätt till billiga kläder och lite guldkant på tillvaron som alla andra. Samtidigt som man generellt sörjer den tillverkningsindustri en gång fanns i landet men som numera ligger i Kina. De här människorna skulle dessutom inte ha råd med de här prylarna om löner och arbetsvillkor i Kina vore med europeiska mått mätt acceptabla. Detta är verkligen vad som kan kallas en ond cirkel.

Den politiskt instabila situation (och sköra verklighet) president Macron och Nationalförsamlingen nu försöker navigera genom, där majoritet saknas och en sparbudget för nästa år helst ska klubbas, har man helt enkelt inte råd med social oro, att ”gatan mobiliserar sig”.

Så de där hårdhandskarna man skulle vilja ta i med mot de kinesiska e-jättarna, de blir kvar på hatthyllan. I stället blir det en beskedlig tullavgift på två euro på små postpaket.

Och på BHVs översta våning hänger kinesiska kläder glest på galgarna, när jag är där. Om de kommer rädda varuhuset?

Jag tvivlar.

***

Läs även: Tio år av rödgrönt styre har förändrat Paris fullständigt

Läs även: ”Alldeles för woke” – Macrons afrikanska kulturcentrum hänger på en skör tråd