En vuxen film i ordets alla bemärkelser
En koreograferad manifestation av tron. "The Testament of Ann Lee" är en uppfriskande film om religiositet utan det hån som annars är obligatoriskt i dag.
En koreograferad manifestation av tron. "The Testament of Ann Lee" är en uppfriskande film om religiositet utan det hån som annars är obligatoriskt i dag.
The Testament of Ann Lee, med den bibliska undertiteln The Woman Clothed by the Sun, with the Moon Beneath Her Feet, är Mona Fastvolds tredje långfilm. Det är en episk fabel, inspirerad av Ann Lee (Amanda Seyfried), grundaren av Shakerrörelsen – en radikal religiös sekt från slutet av 1700-talet som såg Gud som både manlig och kvinnlig.
Regissören har kallat filmen “en spekulativ återberättelse av Ann Lees liv – en av 1700-talets få kvinnliga religiösa ledare”. Vi får följa henne från barndomen i Manchester till hennes död 1784. Som barn jobbar hon på en fabrik och lever ett i alla avseenden hårt liv. Efter att flera gånger ha bevittnat föräldrarnas kopulerande får hon snabbt avsmak för sex.

Hon får desto mer smak för religion och en dag tar hon med sin bror till en predikan ledd av Jane Wardley (Stacy Martin). Tillsammans med sin man har hon startat rörelsen vars medlemmar blev kända som Shakers på grund av deras högljudda sång och närmast extatiska dans. Ann Lees äktenskap är olyckligt och leder bland annat till fyra barn som alla dör före ett års ålder. När hon så småningom blir gruppens ledare blir celibat en av rörelsens hörnstenar.
Till att börja med är det uppfriskande att se en film som tar sig an ett religiöst ämne utan den hånfullhet eller ironi som närmast är obligatorisk i dagens filmlandskap. The Testament of Ann Lee hade premiär på förra årets Venedigfestival och fick ett blandat mottagande. Musik och dans är filmens puls. Shakarna dyrkade genom skakande, virvlande rörelser som kanaliserade gudomlig extas.De skulle kunna ses som föregångare till ravekulturen.

Fastvold, med bakgrund i rörelse och dans, gör detta till filmens hjärta. Kompositören Daniel Blumberg (Oscarsvinnare för The Brutalist) skapar ett soundtrack som knyter an till shakarnas traditioner. Filmen har kallats musikal, men det är en förenkling – det är snarare en rituell, koreograferad manifestation av tro och avhållsamhet. Celibatets förnekelse av sexuell lust förstärker dansens roll som utlopp för kroppslig energi.
Stora delar av filmen är inspelade i Ungern och mina tankar gick till landets kanske mest berömda regissör – Miklós Jancsó. Under 70-talet blev dans och musik allt mer centrala i hans filmer, inte minst i Electra, My Love (1974). För båda regissörerna är koreografin och musiken grundstenar i filmerna som både fördjupar upplevelsen och för berättandet framåt. Man kan jämföra det med Béla Tarrs resonemang om användandet av tid och rum.

Fastvold jobbar tätt tillsammans med sin make Brady Corbet, som här har deltagit i manuset och dessutom producerat, precis som Fastvold gjorde i The Brutalist (2024). Filmerna förenas även av deras episka stil och visuella storslagenhet. Produktionsmässigt finns det mycket att beundra. Scenografen Sam Bader återskapar 1700-talets Manchester och New York på ett sätt som ger liv åt miljöerna, delvis med hjälp av matte painting. Polska Małgorzata Karpiuk, som bland annat gjorde kläderna till The Zone of Interest (2023), gör ånyo ett fantastiskt jobb med dräkterna som är viktiga för Shakerrörelsen.
William Rexers 35 mm-foto förtjänar också högsta beröm. I Venedig visades filmen i 70 mm, men skillnaderna i färgskalan mellan Manchester och New York är frapperande även i originalversionen. Resan från England till Amerika är filmad ombord på en kopia av skeppet Götheborg of Sweden. Att filmens budget bara var 10 miljoner dollar visar på ett perfekt användande av resurserna. Man kan peka på att filmen till stor del spelades in i Budapest, men det är den långt ifrån ensam om.

Lägger man till att The Testament of Ann Lee liksom The Brutalist inte bygger på några förlagor utan båda är originalmanus så blir det än mer tydligt att det är ett ovanligt projekt. Vill man vara kritisk så finns det tendenser till en viss entonighet med upprepningar och filmen kunde ha varit mer formellt kontrollerad, men det är randanmärkningar. Amanda Seyfried kastar sig med liv och lust in i titelrollen och det känns som att alla inblandade har varit passionerat dedikerade till projektet. Det är en vuxen film i ordets alla bemärkelser.
***