Ett av filmhistoriens mest unika kapitel

Den ungerska filmregissören Béla Tarr dog på trettondagen vid 70 års ålder efter en lång tids sjukdom. Trots att han bara gjorde nio långfilmer och några kortfilmer så hann han skriva ett av filmhistoriens mest unika kapitel.

Han föddes i Pécs 1956 i en konstnärlig familj. När han fyllde 14 fick han en 8mm-kamera av sin far. Två år senare startade han ett slags filmkollektiv med några vänner som fick namnet Dziga Vertov. Namnet anspelade inte enbart på den klassiska ryska regissören utan även på det kollektiv som Jean-Luc Godard startade i slutet av sextiotalet. Tarr siktade egentligen på att studera filosofi, men efter att ha misslyckats med att komma in på universitetet så blev hobbyn filmskapande hans primära sysselsättning.

Tarr gjorde ett antal amatörfilmer vilket medförde att medlemmarna i Balázs Béla Studio fick upp ögonen för honom. Det var en förening snarare än en studio som tagit sitt namn från den kända filmteoretikern och librettisten Béla Balázs. De hjälpte till att finansiera Tarrs debutfilm Family Nest (1979). Stilen var tydligt socialrealistisk och kritiker jämförde med John Cassavetes, inte bara för det svartvita fotot. Den följdes av ytterligare två filmer i samma stil, The Outsider (1980) och Prefab People (1982). Merparten av aktörerna var amatörer.

Tarr regisserade ytterligare en film 1982, Macbeth gjord för TV. Här uppstår en tydlig förändring. Den 62 minuter långa filmen börjar med en prolog på fem minuter följd av en sekvens utan klipp som är 57 minuter lång. Kameran rör sig ständigt runt karaktärerna i vad som i mitt tycke är den mest intressanta och radikala filmatiseringen av Shakespeares pjäs. Det är en av Tarrs få färgfilmer jämte The Outsider och Autumn Almanac (1984). Macbeth kan ses som en stilövning för den stil som skulle komma att göra Tarr berömd. Två personer hade avgörande inflytande under perioden, regissören György Fehér och författaren László Krasznahorkai.

György Fehér var 16 år äldre och fungerade som en mentor för Tarr och de hade gemensamma estetiska idéer. Fehér gjorde bara två långfilmer själv, men de är båda klassiker i ungersk film. Debuten Twilight (1990) var närmast omöjlig att se innan den restaurerades 2023 och visades på några fullsatta visningar på Berlinalen för att senare ges ut på Blu-ray. Tarr var konsult på filmen och var med och skrev manus till Fehérs andra film, Passion (1998) som är den femte (åtminstone) filmatiseringen av The Postman Always Rings Twice. Den är minst lika säregen som Tarrs version av Macbeth och båda Fehérs filmer rekommenderas varmt.

Laszló Krasznahorkai behöver inte längre någon presentation efter att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur och Fokus ägnade fyra texter åt författaren när priset förkunnades. Han var vän med Tarr som läste manuset till hans debutroman Satantango (1985) redan innan den gavs ut. När romanen var klar bestämde de sig för att göra en filmversion tillsammans. Det stod snabbt klart för dem att projektet skulle bli enormt och ta tid att genomföra.

I stället blev deras första samarbete Damnation (1988) och här blev det uppenbart att Tarr radikalt bytt stil på ett sätt som kan jämföras med den estländske kompositören Arvo Pärt. Den sistnämndes transformation från en modernistisk stil till en mer minimalistisk som han själv kallade tintinnabuli, speglar på många sätt Tarrs skifte från socialrealism till en lika minimalistisk stil med klara metafysiska drag.

Jag är allergisk mot termen “slow cinema” och Tarrs filmer präglas av en ständigt rörlig kamera. Damnation är ett orignalmanus av Tarr och Krasznahorkai och likt Fehérs filmer har den stark inspiration från film noir. Historien om en deprimerad man som förälskar sig i en sångerska på klubben TItanik har en hypnotisk men framför allt ödesmättad känsla.

Filmen fick ett positivt mottagande både i Ungern och internationellt. Jonathan Rosenbaum på Chicago Reader som genomgående varit en av de kritiker som hyllat Tarr skrev “The near miracle is that something so compulsively watchable can be made out of a setting and society that seem so depressive and petrified.” Sex år senare var det dags för filmatiseringen av Satantango att se dagens ljus. Ett av få exempel där det tar längre tid att se filmen än att läsa boken. Filmen börjar med en lång scen med kor som går omkring på en lerig gård. Kameran följer dem i flera minuter för att slutligen fokusera på flera hus i stället. Tonen är tidigt satt för vad som väntar åskådaren.

Om man låter sig svepas med av filmen så upplever man snart tiden på ett annorlunda sätt. Tarr pratade ofta om att många filmer har en förenklad idé om vad information innebär genom att fokusera på att berätta historier. Enligt honom så är både tid och rum dimensioner som innehåller minst lika mycket information som filmdialog. Han tog landskapet som exempel på en viktig parameter.

Resonemanget är knappast mindre relevant 19 år senare. Ett intressant faktum är att Tarrs filmer tycks få allt fler unga fans i Europa. I Polen visades den restaurerade versionen av Satantango på en festival 2019. Samtliga visningar var utsålda, men dessutom blev efterfrågan på filmen så stor att filmen gick på en slags turné i en rad polska städer. Utan att dra förhastade slutsatser så är det uppenbart att Tarrs filmer är raka motsatsen, inte bara till andra filmer utan den fragmenterade världen som sociala medier erbjuder. Kanske har unga människor ett behov av en helhet och är trötta på att underskattas?

När Tarr pratade om verken så var det alltid i termer av “vår film”, aldrig “min”. Han betonade samarbetet och hur folk interagerar (eller misslyckas med det) är ett ständigt återkommande tema. Han gjorde filmerna tillsammans med Krasznahorkai och klipparen Ágnes Hranitzky som han gifte sig med 1978. Tarrs evigt rörliga kamera är uppenbart inspirerad av Ungerns och en av Europas största regissörer genom alla tider, Miklós Jancsó. Denna gigant i europeisk film fick sitt genombrott när hans fjärde film Män utan hopp visades i Cannes 1966. Klippassistent på den filmen var en 21-årig Ágnes Hranitzky.

Liksom Jancsó har Béla Tarr förändrat filmspråket i grunden. Gus Van Sant är en av dem som influerats av honom i filmer som Gerry (2002) och Elephant (2003). När Tarr efter sin sista film,Turinhästen, 2011, startade en högst okonventionell filmskola i Sarajevo, återfanns regissörer som Pedro Costa, Apichatpong Weerasethakul och Carlos Reygadas bland lärarna. De var alla inspirerade av Tarrs filmvärld. Av de starka reaktionerna efter hans död att döma så kommer Béla Tarr att fortsätta inspirera filmmakare i alla åldrar.

Satantango och Turinhästen finns att se på SVT Play till 10/3. 

Toppbild. Erika Bók blev filmhistorisk i rollen som flickan Estike i Satantango (1994). Foto: Arbelos

***

Läs även: Nouvelle Vague – en frankofil filmälskares dockskåp

Läs även: Erik Jersenius:Var Sverige bättre förr?