Ett drömspel med döden ständigt närvarande
Förvirrande eller ett mästerverk? Sverigeaktuella Sound of Falling upphäver på ett Strindbergskt vis tid och rum och får filmmediet att kännas gränslöst.
När Cannesfestivalens tävling började med Mascha Schilinskis Sound of Falling var den redan omgärdad av rykten från insiders som sett filmen och var djupt imponerade. Filmen utspelar sig på en bondgård i Altmarkregionen vid Elbes strand under fyra tidsepoker. Vi följer fyra kvinnor, Alma, Erika, Angelika, och Lenka (en i varje epok) som trots att de inte levde under samma decennium kanske har saker som förenar dem. “Kanske” är det avgörande ordet i denna mystiskt fascinerande film där inget är givet men allt känns möjligt.
Jag blev oroad när jag läste om att filmens huvudtema skulle vara kvinnliga trauman men Schilinskis film har inga spår av didaktism. Något som retade upp en del amerikanska kritiker. Ingenting i filmen stryks under med breda streck. Floden Elbe har hög historisk signifikans, inte bara när den blev gränsen mellan öst och Västtyskland utan också under andra världskriget. Ändå är publiken befriad från tungfotad exposition. Schilinski och hennes medförfattare Louise Peter är ute efter något mer komplext och svårfångat.
Sound of Falling är ett slags drömspel där döden ständigt är närvarande. Vi är inte säkra på om alla karaktärer vi ser lever eller inte. Ibland vet inte ens berättaren själv det. Är det en spökhistoria vi ser? Filmkonsten är på många sätt den konstart som varit närmast att förkroppsliga Strindbergs vision av att upphäva tid och rum och för en luttrad filmälskare så brukar de flesta nutida försök kännas som något man suckande inser att man sett otaliga gånger. Med Schilinskis film så var jag oavbrutet fascinerad och bildspråket kändes fräscht och ofta överraskande, men samtidigt effektivt.
Filmen var högst polariserande i Cannes där en del pratade om mästerverk medan andra mest lät förvirrade. För att bli säker på vad jag tyckte såg jag om filmen dagen efter och blev än mer imponerad. Sättet som tidsplan vävs samman, ibland bara genom en scen från samma vinkel eller utgångspunkt, fungerade intuitivt. Dessutom finns en specifik rytm i dialogen och berättarrösten där vi först mot slutet förstår den fulla innebörden av vissa begrepp. Filmen är formellt kontrollerad, inte i stel akademisk betydelse utan med en lekfullhet som en akrobat som efter många års träning förstummar publiken med sina konster. En annan Cannesfilm som Bi Gans Resurrection kändes betydligt tröttare i sin alltför tydliga utformning.
På många sätt så känns filmen som om den kommer från en annan tidsepok när filmkonsten på många sätt var friare. Man tänker osökt på filmer som István Szabós 25 Fireman’s Street (1973) när det gäller den narrativa strukturen eller Helma Sanders-Brahms Kleistfilm, Heinrich (1977) apropå estetiken. Ändå går det inte att reducera filmen till summan av några referenser.
Förvånansvärt många filmer i Cannes förra året var i 4:3-formatet och Sound of Falling var en av dem. Schilinski visade sig vara den som behärskade formatet bäst och det känns aldrig som en gimmick. Här måste också fotografen Fabian Gemper nämnas som dessutom är regissörens man. Ljudarbetet är formidabelt rakt igenom. En viktig pusselbit är den svenska artisten Anna von Hausswolffs låt Stranger som starkt bidrar till atmosfären.
Schilinski debuterade 2017 med Dark Blue Girl som var intressant men vars största tillgång var att den introducerade den då nioåriga Helena Zengel för biopubliken, två år före hennes genombrott med Systemcrasher (2019). Regissören verkar ha ett särskilt gott handlag med barn av de två första filmerna att döma. Sound of Falling är ett gigantiskt kliv, inte bara uppåt utan även utåt mot en mer expansiv värld där filmmediet känns gränslöst. En känsla man alltför sällan upplever numera.
Toppbild. Hanna Heckt i rollen som Alma i Mascha Shillinskis uppmärksammade film The Sound of Falling. Foto: NonStop Entertainment
***
Läs även: Synden är fiktionens svar på Grannfejden
