Ett krig i Stalins uniform

Text: Elsa Westerstad

Landsfadern höjer sig över den jublande folkmassan. De röda fanorna vajar i vinden och blir ett med alla lovprisande händer som hoppfullt sträcker sig mot Moskvahimlens blåa oändlighet. Längst fram står barnen med äppelkinder och blomster.

Allt känns väldigt bekant. Också rubriken: »Imperiet slår tillbaka«.

Stalin som hyllas av det stolta sovjetiska folket?

Nej. Men så ser det ut, och det är meningen. När omslagsbild skulle väljas till tidningen Axess Rysslandsnummer, gjorde man om en gammal propagandaaffisch från 30-talets Sovjet.

Bytte ut Josef mot Vladimir. Fixade och trixade. Och vips var det 2008 – Putin­tider.

Axess är inte ensamma om att låna bildspråk från kommunisttidens propagandakonst. Efter Rysslands invasion av Georgien har den karaktäristiska estetiken dykt upp lite här och var, både i svensk och internationell press, till exempel i The Economist, Time Magazine och Dagens Nyheter, för att nämna några.

Samtidigt mullrar det i andra änden. Rapporteringarna om hotet från den stora ryska björnen, som lagt sig för att vila men aldrig slumrat in, har fått folk att börja fråga sig om media alltför oreflekterat hoppat på en redan upptrampad kalla kriget-retorik. I P1:s söndagsmagasin »Godmorgon, världen!« (7/9) jämför Tomas Bresky, aktuell med en bok om Enbom-affären, nuvarande stämningar med dem som rådde under 50-talet: »Efter kriget mellan Ryssland och Georgien frammanas rysshotet i radio, tv och tidningar så att man kan tro att ryssen står på tröskeln.«

Är det så? Och är det rimligt att låta Vladimir Putin, machokillen som tidigare låtit sig fotograferas i bar överkropp under sina sibiriska laxfiskeutflykter och med byxorna högt uppdragna likt en annan Zeb Macahan, bli porträtterad i Stalins malätna uniform?

Det tycker Johan Lundberg, chefredaktör på tidningen Axess. Eller mer korrekt: han tycker att omslaget går väl i linje med huvudartikeln, där Arkady Ostrovsky, Moskvakorrespondent på The Economist, beskriver hur Stalinepoken förhärligas under Putin, inte minst i skolans nytryckta historieböcker. Där kan de ryska barnen läsa: »Kära vänner! /…/Vi skall spåra Sovjetunionens historia från dess största historiska triumf till dess tragiska upplösning.«

Att omslaget, där man kopierat estetik och motiv från en propagandaposter från Stalins 30-tal, skulle ge en överdriven bild av dagens Ryssland håller han inte med om.

– Ja, alltså, det betonar en aspekt i dagens Ryssland. Att man börjat se tillbaka på Stalintiden med en romantisk blick. Men det är klart att det inte är hela sanningen. Så resonerar man väl inte heller när man väljer en bild, det är inte en doktorsavhandling man placerar på omslaget.

Johan Lundberg anser att han som medieaktör alltid har ett ansvar att föra en nyanserad debatt, men köper inte liknelserna med tiden för kalla kriget.

– För mig är analogin problematisk, för opinionen i medie- och kulturvärlden under kalla kriget var ju snarare att man förringade hotet från Sovjet. Man tyckte att Sovjet och USA var lika goda kålsupare. Från ett svenskt vidkommande försökte man i rätt stor utsträckning negligera att det fanns ett hot från öster under den här perioden.

Åsa Tillberg, chef på Dagens Nyheters ekonomibilaga, är en annan publicist som lockats av propagandaepokens tydliga bildspråk för att »effektivt förmedla en känsla till läsarna«. På bilagans förstasida från den 28 augusti möts läsaren av en knuten näve som tar ett aggressivt grepp om en rysk rubelsedel, och rubriken lyder: »Ryssland spänner musklerna«. På de efterföljande två sidorna går att läsa om det stora landet i öst som ratar medlemskap i världshandelsorganisationen WTO.

Åsa Tillberg förklarar valet av illustration så här:

– Det är väl så att säga det allmänna intrycket om Ryssland på sistone att landet inte går i riktning mot demokrati, utan tvärtom. Man känner att utvecklingen går åt fel håll, att de från den ryska ledningens sida använder sig av alltmer diktatoriska metoder. Och då tycker vi att det bildspråket är passande, det känns som om de där knytnävarna går rätt in i magen på en.

Kent Asp, medieprofessor vid Göteborgs universitet, står på andra sidan staketet. Han förvånas över den oerhört likriktade mediebilden av Ryssland, både i Sverige och utomlands, och tycker att jämförelserna med kalla krigets dagar är det närmaste man kan komma en historisk parallell.

Men invasionen av Georgien var inte den utlösande faktorn för den stora rysskräcken i media, enligt Asp, utan de senaste årens diskussioner om den planerade gasledningen i Östersjön. Att många tidningar nu väljer att damma av gamla propagandaposters från Sovjeteran, tycker han är olyckligt.

– Jag har svårt att förstå att man väljer det. Antingen gör man det för att man tycker att det är säljande, eller så finns en politisk avsikt bakom. Antagligen är det en sorts kombination. Generellt sett tycker jag det är olyckligt att man vill hålla Ryssland fastkedjat där, vid det gamla Sovjet-oket, i stället för att försöka se på Ryssland som en förhoppningsvis blivande demokrati.

Det där var kanske inte riktigt ett forskarsvar, inser Kent Asp, utan mer ett personligt förhållningssätt. Men låt gå, han står fast vid det, och förklarar att det inte alltid är journalistiska utan politiska krafter som ligger bakom visualiseringen av det ryska hotet.

– I Sverige till exempel, kan man ju se det mot bakgrund av försvarsdebatten. För dem som vill värna ett starkt svenskt försvar, kan det nya ryska hotet vara ett tungt argument naturligtvis, säger han.

»Kamerorna definierar verkligheten på de två sätt som är oundgängliga för ett avancerat industrisamhälles funktion: som ett skådespel (för massorna) och som ett föremål för övervakning (för de styrande)«, går det att läsa i Susan Sontags kända bok om fotografi.

Kanske är det där man kan hitta svaret till de olustkänslor många känner när de som förkastat propagandan återanvänder den för egna syften. Vem är det egentligen som talar? Är det ett skådespel, och i så fall för vem?

Att ersätta en förenkling med en annan, är sällan ett lyckat grepp. Inte ens för att skildra ett Ryssland som många bedömare anser fjärmar sig alltmer från det väst förknippar med demokrati.

Fokus har utan framgång försökt nå de ansvariga redaktörerna på The Economist och Time Magazine för en kommentar.

Den nyttiga konsten

Den revolutionära propaganda­affischen spelade en viktig roll i formandet av Sovjetstaten.

Det var med bilder på leende barnaskaror, välpumpade kroppar och stolta arbetare som budskapet om det kommunistiska paradiset nådde medborgarna i det gamla Sovjet.

Från oktoberrevolutionen 1917 ända fram till perestrojkans intåg i mitten av 80-talet fanns den färgglada propagandaaffischen överallt: i tågkupéerna, fabrikerna och skolorna. På gatorna, torgen och kontoren. Budskapen var lika enkla som färgerna var glada. Storpolitik blandades med vardagsbestyr, och inget ämne var för litet eller obetydligt för statens hjälpande ideologiska hand.

»Kamrater, låt oss göra morgongymnastik«, står det på en affisch från 1952, där en ung man i vit undertröja stolt sträcker ut sina muskelberg till armar i det morgonsoliga ryska riket. En annan affisch, från 1936, uppmanar till stoltare användning av den röda fanan: »Höj baneret än högre för Marx, Engels, Lenin och Stalin«.

Att riva ner eller täcka över en bild betraktades som en kontrarevolutionär handling.

Det som i början av 1900-talet mest hade tjänat som kommersiell reklampelare för kakor och cigarrer, blev efter revolutionen kommunistpartiets viktigaste massmedium. Med starka färger och enkla budskap – de flesta ryssar kunde varken läsa eller skriva – skulle de nya idéerna och ideologierna förklaras. Och makten fick hjälp av tidens mest inflytelserika konstnärer, som med djärv experimentlusta skapade ett förenklat formspråk där element som typsnitt, färg och geometri spelade en central roll. Alexander Rodtjenko och Vladimir Majakovskij var hjärnorna bakom den politiskt konstruktivistiska postern.

Propagandapostern kom att behålla sin starka ställning som revolutionens eviga själasmörjare under flera årtionden framöver, även om dess budskap varierade.

Efter Lenins död 1924 ersattes revolutionsårens pedagogiska levnadstavlor av heroiska fotomontage på den store ledaren, och när den första femårsplanen infördes 1928 fick Lenin maka på sig för hjälteporträtt av flitiga lyckliga arbetare. Mobilisera eder till fabriken! var budskapet, och nu var landsfadern Stalin den vanligaste gubben på plakat. Under krigsåren uppmanades folket att stå enade mot den elaka fascisten, och 60-talets propagandakonst beskrev ett Sovjet i blomstring: familjen var god, idrotten välgörande, och Gagarin en hjälte. Samtidigt uttrycktes en rädsla för krigets fasor, och en önskan om en fredlig framtid.

Med Gorbatjovs nya öppenhet i mitten av 80-talet, förlorade propagandaaffischen sin funktion. Och självaste själen, om den nu hade en sådan, somnade nog in för gott med Leonid Sokovs kända målning där Stalin omsluter Marilyn Monroe i en postmodern kram.