Filmen om antisemitism som SVT inte vill visa
Elva år efter premiären har SVT fortfarande inte visat "Watching the moon at night" – trots att man 2008 skrev ett avtal om att samproducera den.
”Det fanns inte tillräckligt med stolar”, säger Ulf Cahn som är kommunikationschef för organisationen Med Israel för fred (MIFF).
Därför har man behövt trolla fram några extra stolar för att alla 147 besökare ska få plats denna torsdagskväll i centrala Stockholm. MIFF har bjudit in till en filmvisning på det judiska kulturhuset Bajit och säkerhetstänket är stort – en vakt kollar allas id-handlingar och tre låsta grindar måste passeras innan vi släpps in i lokalen.
Vi är här för att se Watching the moon at night – om terrorism och antisemitism av Bo Persson och Joanna Helander. Det är en film som hade sin urpremiär i Sveriges riksdag i januari 2015 och som på ytan kanske inte borde vara särskilt kontroversiell.
Men de människor som uppskattar filmen – kontra de som inte ens skulle komma på tanken att se den – följer en ganska förutsägbar höger/vänster-mall. Därav kvällens arrangör, en organisation vars uttalade mål är att ”skapa en djupare och större sympati för Israel och det judiska folket”. Det är en föresats som kämpar rejält i motvind i dagens medieklimat.
SVT har konsekvent vägrat att visa Watching the moon at night, trots att SVT Göteborg redan 2008 skrev ett avtal om att samproducera Helanders och Perssons film. Men projektet hamnade snart i limbo, och filmmakarna har i intervjuer hävdat att man från SVT:s håll gjorde påtryckningar för att göra filmen mer ”antiamerikansk och antiisraelisk”.
Denna bild bekräftas av Marianne Ahrne, tidigare filmkonsulent på Svenska Filminstitutet, som är på plats denna kväll. Hon beviljade filmmakarna ekonomiskt stöd, men berättar för de samlade på Bajit att hon hela tiden möttes av ”motstånd och ovilja” av ansvariga på SVT.
SVT har hävdat att det inte fanns några politiska skäl till att man valde att avsluta samarbetet, utan att det berodde på att filmmakarna inte hade ”uppfyllt villkoren” i det ursprungliga avtalet. Ord mot ord, således – ett rätt passande öde för en film som tar upp några av vår tids mest polariserande frågor.
Nu är faktiskt inte filmen så kontroversiell som man kan ledas till att tro, med tanke på dess stormiga produktionshistoria. Snarare är det synd att den inte fick större spridning när den kom 2015, eftersom den belyser viktiga saker som nog inte längre får någon att sätta kaffet i vrångstrupen – som att påpeka sambandet mellan islamism och antisemitism.
Det är också tydligt att filmen i dag, två och ett halvt år efter 7 oktober-attackerna, har blivit rejält daterad. Just antisemitismen målas upp som en central och drivande kraft bakom nästan all samtida terrorism, och när filmmakarna beskriver Hamas grundläggande önskan att döda judar vet vi alla att de skulle komma att lyckas över all förväntan. Det som 2015 fortfarande var teori blev ohygglig praktik 2023.
Tittarna bjuds på intervjuer med experter, filosofer samt anhöriga till offer för olika terrordåd över hela världen. Putins roll i att göda den globala terrorn nämns, med fokus på att hans underhuggare på FSB misstänks ha haft ett finger med i spelet i dramat på Dubrovka-teatern i Moskva i 2002. Men nu när Ukraina-kriget snart går in på sitt femte år hade man velat ha en rejäl uppdatering på den fronten.
Filmen hade dessutom mått bra av en större stringens och ett skarpare fokus. Gisslandramat i München 1972 flyter snabbt över i London-bombningarna 2005, sedan i Utöya 2011 och så vidare, utan att man som tittare hinner stanna upp i någon enskild händelse ordentligt.
Därför blir resultatet i slutändan ett informativt smörgåsbord av fasansfulla händelser som mest lämnar efter sig en känsla av sorg och hopplöshet. Ingenting har ju trots allt blivit bättre på senare år.
Toppbild. Filosofen och författaren André Glucksmann i Watching the moon at night. Foto: Bo Persson
***
