Finlands nationalepos blir finskt filmepos 

Svenskarna ser inte svensk film på bio längre. Vi får dra oss till minnes Felix Herngrens Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2013) för att fina den senaste svenska filmen som lockade miljonpublik i hemlandet. Svenska Filminstitutet hävdar att den svenska filmens ständiga kris beror på att den får för lite pengar, den mer framgångsrika och norska och danska filmen får dubbelt så mycket statligt stöd.

Samtidigt på andra sidan Östersjön är den inhemska filmen den mest populära bland den finländska biopubliken och den har bara hälften så mycket pengar att röra sig med. Den senaste succén Kalevala kostade drygt 60 miljoner kronor att producera (med stöd av Nordisk Film & TV-fond): det är Antti J. Jokinens filmatisering av Elias Lönnrots nationalepos från 1835. 

Berättelserna i Kalevala finns i runskrifter och muntligt återberättade härstammar dessa från forntiden. Under reformationen på 1500-talet började kyrkan försöka avvänja befolkningen från deras hedniska sägner och riter. På 1700-talet hade de därför börjat glömma bort sitt uråldriga kulturarv.

Efter att Sverige förlorat Finland till Ryssland 1809 väcktes den nationalromantiska yran och man längtade efter en grund för sin egen identitet och sitt eget språk. Något som motsvarade Iliaden, Nibelungsången eller James Macphersons skotska Ossians sånger (1760). 

Det var vad författaren och språkforskaren Lönnrot gav sig i kast med när han under 1830-talet reste runt i Finland och samlade på sig tiotusentals sånger, dikter, myter, berättelser och sägner och flätade dem samman till ett stort versepos.

Vid sidan av Johan Ludvig Runebergs svenska Fänrik Ståls sägner (1848) och Aleksis Kivis finska Sju bröder (1870), utgör Kalevala nu grundbulten för den finländska identiteten.

Eposet inleds med den vackra skapelsemyten som tros vara åtminstone 3000 år gammal. 

Luftens dotter Ilmatar stiger ner till vattnet där hon ligger och flyter i hundratals år. En dag slår en fågel sig ner på hennes knä och lägger sina ägg av guld och järn. Av dessa skapar Ilmatar världen: skalen blir till marken och himlen, äggvitorna till månen och stjärnorna, och av äggulan formar hon solen. 

Vattnet befruktar henne och hon föder Väinämöinen, den första människan. Han simmar i land och börjar där plantera träden och växterna som ger skapelsen liv.

Väinämöinen är “den evige barden” som likt vår Oden vandrar runt i världen som en vis gammal gubbe. Han har en magisk sångröst och är kunnig i runor och trolldom. Han spelar på den första karelska kantelen, stränginstrumentet han byggt av en gäddas käke och en trollhästs tagel.

Väinämöinen lever i det ljusa landet Kalevala (Karelen) och hans store rival är den mystiske Joukahainen från helvetet Pohjola (Lappland): kylans och ondskans hemvist.

Joukahainen avundas Väinämöinens vackra röst och utmanar därför denne i en sångduell på liv och död. Väinämöinen är på väg att dräpa Joukahainen när denne erbjuder sin unga syster Aino i utbyte för sitt liv. Den kärlekskranke Väinämöinen går med på det, men Aino roas inte av att behöva äkta en skrynklig gammal gubbe och tar livet av sig genom att kasta sig i havet. Den tragedin gör Joukahainen hämndlysten och han försöker sedan i ett bakhåll döda Väinämöinen med ett armborst.

Den jungfrufödde mästersmeden Seppo Ilmarinen har smitt himlavalvet så skickligt att man varken ser spår av tång eller hammare på det. Han är fridsam, allvarlig, genomärlig, men också lite dum och lättlurad. Olycklig och ensam smider han sig den Gyllne kvinnan av silver och guld. Men hon blir en besvikelse eftersom hon är så kall och hård och inte alls värmer honom i sängen.

Framför allt smider Ilmarinen den magiska artefakten Sampo, en slags kvarn som maler fram guld. Det är den onda häxdrottningen Louhi, Pohjolas härskarinna, som ger honom uppdraget mot att vännen Väinämöinen får äkta en av hennes eftertraktade döttrar.

Senare stjäl Ilmarinen och vännen Väinämöinen Sampo från Louhi. De tar hjälp av den Jesuslike hjälten Lemminkäinen, en ung och munter man som också är vis och en skicklig sångare. Han dödas under äventyret, men återuppstår genom sin trollkunniga mors magi.

I den nya filmen Kalevala är det berättelsen om den tragiske hjälten Kullervo som står i fokus. Den unge mannens kamp mot världen flyttas från mytens Kalevala till 1000-talets Karelen. 

Kullervo ligger fortfarande i sin mors mage när hans stam massakreras av Unatmo. Modern tas till fånga och föder Kullervo som redan vid tre månaders ålder hörs svära att han ska hämnas sin familj. Unatmo försöker då döda pojken, men denne överlever allt, det går inte att dränka, elda upp eller hänga honom.

När Kullervo blir äldre säljs han som slav till smeden Ilmarinen. Kullervo är ensam och fruktad, han har ett hett temperament och besitter en växande magisk förmåga.

Det blir inte bättre av att Ilmarinens hustru Pohjan Neito, häxdrottningens dotter, plågar honom av rent nöje. Till slut får Kullervo nog och åkallar en skock vargar och björnar som sliter henne i stycken. Kullervo flyr sedan ut i världen med förhoppning om att finna någon överlevande från sin familj och ruvar på en gruvlig hämnd på Untamo. 

Kullervo har jämförts med den grekiske hjälten Oidipus och mot slutet av Kalevala gör också kristendomen sin verkliga entré i eposet. Efter att ha ätit ett lingon föder jungfrun Marjatta en son i ett stall. Denne blir den nye kungen över Karelen medan Väinämöinen spårlöst ger sig av. En ny tid är kommen. 

Väinämöinen återvänder sedan i form av Snusmumriken i Tove Jansson berättelser om Mumindalen. Han är en mystisk och vis vandrare med dunkelt förflutet, som spelar munspel i stället för kantele. Jansson illustrerade också i början av 60-talet J. R. R. Tolkiens barnbok Bilbo – En hobbits äventyr (1937). Tolkien själv var mycket inspirerad av just Kalevala och den finska mytologin när han skapade sin sagovärld Midgård. Precis som i Kalevala spelar sången stor roll för Tolkien och visst ser vi likheter mellan den gamle vise trollkarlen Gandalf och Väinämöinen. 

I Finland vårdar man sin historia och sitt kulturarv rent filmiskt. Väinö Linnas roman Okänd soldat (1954) om fortsättningskriget filmatiserades för tredje gången som storfilm 2017. I Sverige har vi på senare år sett vår närhistoria skildras i Hammarskjöld (2023) och Den svenska länken (2026), men man kan undra när Filminstitutet ska uppmuntra till storfilmer om vårt eget mytologiska arv eller rika äldre historia. När ska svensk filmkonst ska kliva in i kampen om den mjuka makten?

Kalevala har svensk biopremiär 6 mars.

***

Läs även: Årets politiserade filmfestival brottades med problem

Läs även: Maggie Gyllenhaal: ”Jag är faktiskt en person som ofta bär herrskjortor”

^´