För vem skriver svenska författare?

Det är en diffus men påträngande känsla; en olust inför det samtida svenska litterära utbudet som är svår att sätta fingret på, men som ändå finns där. Det handlar inte om att enskilda böcker är dåliga – tvärtom, mycket är oerhört välskrivet. Ändå växer frågan starkare: för vem är det svenska litterära utbudet egentligen för?

Missnöjet tycks vara rotat i en upplevelse av homogenitet. Bläddrar man bland nyutgivningar är det lätt att drabbas av en déjà vu-känsla. Hur kan vår musikindustri ha en så rik historia, samtidigt som vår litteratur är så blek?

Särskilt på senare tid har den svenska litteraturen blivit märkligt likriktad. Samma täta, lågmälda prosa, samma urbana medelklassmiljöer, samma teman om identitet, familjerelationer och psykisk sårbarhet. Det är som om den svenska berättarrösten lider av en förlamande ängslighet. Men det fungerar. Denna norm har skapat en litteratur som är skräddarsydd för ett specifikt samtida ideal; egendomligt händelsefattigt, den dramatiska kurvan har plattats ut till en stämning som tar sin form i något som efterliknar bekännelser för en terapeut – eller kanske en terapeuts bekännelser.

Det svenska litterära landskapet håller på att bli en angelägenhet för de redan frälsta; en sluten krets där man skriver om och för varandra. England har en fantastisk litteraturhistoria av episka verk som väcker en längtan och inspiration. Men det sublima finns även här i Sverige, i vår natur, mytologi, historia – och samtid. Varför ser det då ut som det gör? Varför är det just dessa typer av röster och narrativ som syns mest?

Konsekvensen blir en känsla av instängdhet. I en tid när vi kanske mer än någonsin behöver litteraturen som ett fönster mot andra världar tycks den svenska romanen alltför ofta vara en spegel – och ofta en spegel av författaren själv. Men grejen är också; du har bara så många barndomstrauman. Vad ska du göra när de tar slut? Jovisst, dina föräldrars barndomstrauman! Eller kanske din mormor och morfars!

Bland ungdomar jag har stött på under min studietid – det vill säga folk jag har träffat på en bar, tagit en cigg med, startat en bokklubb med, startat en skrivcirkel med, hamnat i samma seminariegrupp med, eller varit på hemmafest hos och hamnat framför deras bokhylla – märks ett suktande efter något med lite mer substans. ”Substans” är ett diffust ord, men vad jag fick ut av samtalen var att flera unga vuxna inte är särskilt nöjda med den svenska litteraturen. Den verkar helt enkelt inte vara skriven av eller för oss.

Tittar man bortom de traditionella kritikerrummen och förlagskatalogerna ser man en annan bild. På plattformar som BookTok och BookTube, drivna av unga läsare, växer sig intresset för något annat allt starkare. Här hyllas klassisk litteratur, verk med tyngre, mer komplexa narrativ och berättelser som sträcker sig mot det storslagna, gripande, tidlöst vackra och djupsinniga. För att döma av försäljningslistorna – där namn som Fredrik Backman, Alex Schulman och Lena Andersson toppar år efter år – tycks den lågmälda, relationsorienterade prosan onekligen ha en publik. Men frågan är om den publiken är så stor som förlagen vill tro. För samtidigt som de svenska topplistorna domineras av samtida vardagsrealism, visar siffror från Adlibris att klassiker som Dostojevskijs Vita nätter säljer som aldrig förr, och hänvisar ökningen till unga läsare på BookTok.

Majoriteten av de svenska bokförlagens utgivna författare befinner sig över medelåldern. Bland de 20 mest sålda boktitlarna under 2025 återfinns knappt en handfull författare under 40. Men utanför dessa förlags-exklusiva rum rör sig en armé av unga människor som skriver. Som färdigställer hela romaner utan att få in en fot någonstans. Det syns i engagemanget i skrivtävlingar – Bookmark Förlags årliga tävling för ungdomar lockar hundratals bidrag och förlagschefen själv vittnar om ”den kreativitet och ärlighet som texterna bär på”.

Vidare vilar det något märkligt över den svenska litteraturdebattens syn på ålder. När Han Kang tilldelades Nobelpriset 2024 påpekade flera kommentatorer hur ovanligt ung hon var för att ta emot priset vid 54 års ålder. Resonemanget avslöjar en underliggande föreställning: att litterär storhet kräver ett långt liv, att erfarenhet måste hinna sätta sig innan pennan kan föras med auktoritet. Men litteraturhistorien berättar något annat.

Emily Brontë var 29 när Wuthering Heights publicerades, ett verk så vilt och originellt att det fortfarande andas som ingen annan roman. Mary Shelley var 21 när Frankenstein kom ut, en bok som omformade vår syn på människan och skapelsen. Dostojevskij var 24 när han skrev Arma människor,  Sylvia Plath var 29 när hon skrev The Bell Jar, Thomas Mann var 26 när han skrev Buddenbrooks, Jeanette Winterson var 26 när hon skrev Oranges Are Not the Only Fruit.

Självklart går det inte att dra ett helt lands litteratur över en kam. Det finns alltid undantag. Betydande verk ges ut varje år och många av dem förtjänar sin plats i hyllan. Men när unga skribenter färdigställer romanmanus som blir liggande i byrålådor samtidigt som skrivtävlingar svämmar över av talang – då handlar det inte längre om enskilda undantag. Det handlar om ett system som premierar det trygga och det beprövade. Och mitt i allt detta sitter kanske en 22-åring någonstans och skriver nästa Frankenstein. Frågan är bara om någon kommer att läsa den.

***

Läs även: Är BookTok litteraturens framtid?

Läs även: Varför försvinner svenska bokhandlare när de brittiska och tyska frodas?