Författare i Exil

Somliga byter språk och blir kända och etablerade, andra fortsätter att skriva på sitt modersmål och syns mindre. Fokus träffade två författare med utländsk bakgrund för ett samtal om exilens inverkan på skrivandet.

Ett språk, ett liv – två språk och världen blir dubbelt så stor. Den kurdiska författaren Mehmet Tayfun har fortsatt att skriva på kurdiska, men märker att svenskan vidgat hans blick på världen.
Vitryska författaren Inga-Lina Lindqvist som skriver på svenska ser det annorlunda: varje språk kan beskriva allt mänskligt, bara man söker sina uttryck på rätt ställe. Men vissa saker är svåra att skriva om på det nya språket – det allra närmaste, barndomen som upplevdes på ryska.

Båda har de lämnat sina hemländer för att bosätta sig i Sverige. Båda har de fortsatt att skriva. När en författare tvingas lära sig tala och leva på ett nytt språk – vad händer med skrivandet?
I en av de många vackra gamla byggnaderna på Skeppsholmen i Stockholm, ned mot kajen och raden av stora båtar, ligger Kurdiska biblioteket. Det är en del av den vitala kurdiska kulturscen som vuxit fram i Sverige. Bakom disken sitter Mehmet Tayfun, med klassiskt intellektuella tjockbågade fyrkantiga glasögon och en hjältemodig kamp för det kurdiska språket bakom sig.

Han har skrivit den allra första ordboken på nordkurdiska. När han i Turkiet skrev sina första texter på kurdiska hade han inte läst en enda novell på sitt modersmål.

– Det fanns inga tidigare böcker som jag kunde läsa och dra nytta av. Jag är ett slags pionjär.
Mehmet Tayfun lämnade de kurdiska delarna av Turkiet redan i början av 1980-talet. Utöver några år i Paris då han studerade vid Sorbonne har han sedan dess levt i Sverige. På svenska högskolorna har han utbildat sig till bibliotekarie. Och så det största: i Sverige har han kunnat skriva på sitt modersmål utan att frukta det som hela tiden hotade i Turkiet: fängelse, tortyr …

– Att kunna skriva fritt och att vi kurdiska författare kan mötas här och diskutera och utbyta erfarenheter … Det är något fantastiskt.

Under Mehmet Tayfuns uppväxt i ­Turkiet skedde all undervisning och all kommunikation i det offentliga på turkiska. Just förbudet mot det kurdiska språket tror Mehmet Tayfun är en av de många drivkrafter som fick honom att börja ­skriva.

– Jag ville behålla mitt språk, uttrycka mina känslor på mitt språk. Det första språkets ord betyder något särskilt för människan. Det ger associationer som andra språk inte kan ge.
Det har sina rötter i det närmaste – ­ordet »syster« är för en svensk kopplat till en ­alldeles särskild syster, på ett annat språk betecknar det bara en abstrakt familje­relation.

Det fanns inga böcker, men Mehmet Tayfun hämtade sin inspiration från den starka muntliga berättartradition som vuxit fram i en språkkultur där skriftspråk var för­bjudet.

– När vi var barn lyssnade vi alltid på människor som sjöng och berättade. Våra sånger är mycket långa, de kan vara uppemot 50 sidor långa och inte hinnas sjungas färdigt på en kväll utan fortsätter nästa kväll.

Efter mer än 20 år i Sverige är det fortfarande kurdiskan som står Mehmet Tayfun närmast. Men modersmålet påverkas också av de andra språken, menar han. Utöver turkiska har han läst franska, spanska, persiska och arabiska. Och så svenska på det.

– Alla språk är unika. Språket visar hur samhället ser ut, ett jordbrukssamhälle har ett annat språk än ett industriellt samhälle. Vissa uttryck finns på svenska, men inte på kurdiska, och tvärtom. Utan språk finns inte tankarna.

Därför påverkar vilket språk man kan vilka tankar man tänker, menar Mehmet Tayfun.
¬ På turkiska säger man: ett språk, en människa. Med två språk blir man två människor – världen öppnar sig.

»Det är mycket enkelt allt samman./Jag kom till Sverige med tåg./Svenska lärde jag mig i köket hos T.«

Så skriver Inga-Lina Lindqvist i sin senaste bok, prosalyriksamlingen »Avdelningen för påhittade föremål« där hon gestaltar sitt möte med kärleken och med det nya språket.
Hon kom till Sverige i tonåren, men skrev sina första riktiga och viktiga texter på ryska. Poesi, dikter som på ryskt manér följde en sträng, bunden form och som gjorde den store, ryske poeten Joseph Brodsky så hänförd att Inga-Lina Lindqvist blev ombedd av förlaget Wahlström och Widstrand att översätta dem till svenska. Men när översättningen var gjord kunde ingen svensk förstå deras storhet – den bundna formen gjorde dem ålderdomliga och styltiga på svenska. Så hon började översätta själv, och så blev svenskan hennes författarspråk.

En erfarenhet som lärde henne något om språkets beskaffenhet.

– Min poäng var inte att översätta själva orden utan att framkalla samma känsla hos läsaren som de framkallar på ryska. Och då får man kanske leta någon helt annanstans i språket. Språk är som rum och det ord du söker efter finns i ett visst hörn på ett visst språk. Men om du letar på samma ställe i det nya språket så hittar du det inte, det finns kanske i ett annat rum.

Att skriva på svenska men ha en rysk bakgrund sätter sin prägel på Inga-Lina Lindqvists sätt att skriva. Hon kastar sig drastiskt från det ena till det andra och skruvar åt språket så att varje ord får stuns.

Det ska märkas att hon är rysktalande i grunden, hon roar sig med att översätta ryska ordspråk och vill införa det ryskt storslagna, fast på svenska.

– I vissa perioder har jag jättesvårt att läsa svenska böcker. Ryska författare är mer fokuserade på att det ska hända saker och att det ska bankas in budskap i läsaren medan svenska författare är mer eftertänksamma. Det tar energi från mig.

– Jag försöker införa det ryska sättet att verkligen stå och skrika ut budskap. Det finns något blygsamt hos svenska författare som ryssar absolut inte har.

Nej, Inga-Lina Lindqvist säger utan omsvep att hon är en av de bästa ryska poeterna som finns och att hon främst skriver för pengarnas skull och för äran. Hon är ingen bleknosad svensk författare med försiktig framtoning utan lika befriande egensinnig som sina böcker.

Även om Inga-Lina Lindqvist anser att allt går att uttrycka på alla språk så är språket ändå kopplat till erfarenheter. Därför har hon länge struntat i att hämta inspiration från den källa som så många författare öser ur: barndomen.

– Jag har inte tyckt att barndomen är särskilt intressant. Den var något jag var tvungen att bortse ifrån eftersom den erfarenheten fanns på ryska.

När hon ändå skrev om sin barndom i »Avdelningen för påhittade föremål« var det utifrån sitt vuxna perspektiv – och på prosa, inte poesi.

– Jag har roligare när jag skriver prosa på svenska eftersom prosa har att göra med mina vuxna erfarenheter.