Förintelse-komedin gör ”Sagan om ringen”-ondska av nazismen

Netflixfilmen Den svenska länken ger oss den tidigare oberättade historien om det svenska utrikesrådet Gösta Engzells insatser under andra världskriget för att rädda judar undan Förintelsen och ge dem skydd i Sverige. Som en typiskt samvetsgrann svensk och blygsam ämbetsman tog han inte åt sig äran för detta, utan det kom först fram i ljuset efter hans död vid 100 års ålder 1997.

I den nya filmen spelas han av Henrik Dorsin i kofta, fluga och Thor Modéen-mustasch. Även andra med komiska kvaliteter som Johan Glans, Marianne Mörck, Sissela Benn och Loa Falkman dyker upp i rollerna. Den historiska situationen är förstås så svår och allvarlig den kan bli – ute i Europa dödas och förföljs miljontals människor och över det neutrala Sverige hänger hotet om en tysk invasion. 

De grälla färgerna, den lätt underfundiga dialogen, överspelade karikatyrer i stället för riktiga människor, de egendomliga pedagogiska faktarutorna som ska förklara juridiska begrepp som “prejudikat” – och stereotypa framställningar av engelsmän, danskar, ryssar och tyskar – gör vår egen historia till ett distanserat sagorike mellan gott och ont och där ingenting riktigt är på allvar. 

Det här serietidningsgreppet funkade när Quentin Tarantino tog det i Inglourious Basterds (2009) därför att vi aldrig för en sekund tvivlade på att överste Hans Landas (Christoph Walz förlänades med en Oscar för rollen) ondska är fullt ut mänsklig och därför så synnerligt ondskefull.

I Den svenska länken görs samma misstag som i SVT-serien Whiskey on the Rocks (2024), om när den sovjetiska ubåten U 137 kränkte svenskt territorium i vad som var en av Sveriges största säkerhetspolitiska kriser i modern tid. Den var tänkt som satir om det förflutna och någon slags familjeunderhållning, men precis som Den svenska länken blir det mer en ogenomtänkt och plump revy. Vi ser ingenting av den avslöjande humor som gör Charlie Chaplins Diktatorn (1940) eller Mel Brooks Det våras för Hitler (1967) till de mest tänkvärda skildringarna av detta historiens mörkaste kapitel. 

I slutet av Den svenska länken dyker Raoul Wallenberg (spelad av Per Gavatin) upp. Det får mig att tänka på en outplånlig svensk filmupplevelse, nämligen Kjell Gredes Godafton, herr Wallenberg från 1990. Tre år innan Steven Spielbergs mästerliga Förintelseskildring Schindler’s List (1993) ser vi Stellan Skarsgård i rollen som Wallenberg. I ett gråblått ödesmättat ljus kämpar han i ett Budapest som förställts till ett levande inferno för att rädda judarna i stadens ghetto från total utplåning. 

Det är vuxet och på allvar: det värsta brottet mot mänskligheten och det värsta uttrycket för mänsklig ondska förringas inte bland fniss och roliga miner. Allvarligt är också att Den svenska länken tenderar att återge historien enligt en modern Sagan om ringen-föreställning där Hitler, nazismen och Förintelsen har abstraherats till allt plattare bilder för en slags metafysisk ondska när de de facto och tyvärr var högst världsliga och mänskliga företeelser. 

Detta samtidigt som Sverige inte längre är en trygg hamn för judar att komma till och leva i längre. Sedan Hamas angrepp på Israel den 7 oktober 2023 har antisemitismen blivit alltmer påtaglig också i vårt land. Den vida majoriteten av svenska judar vågar inte längre öppet visa sin identitet, synagogor och judiska skolor skyddas av tungt beväpnade poliser och allt fler judar väljer att lämna Sverige. 

Jag undrar vad Gösta Engzell hade tänkt om det.

***

Läs även: Jiddisch – inte längre ”spökenas språk”

Läs även: Pinochets Chile – ett paradis för nazister