Först nu förstår vi Reutersvärds ”omöjliga” konst
I tider av AI och deep fakes visar Oscar Reutersvärds konst det mänskliga i det maskinella. Först nu ser vi den djupare meningen i hans "omöjliga figurer".
Oscar Reutersvärd (1915–2012) är en av Sveriges kanske mest förbisedda konstnärer, även om han knappast är okänd inom konstvärlden. Reutersvärds konst utforskar figurer som trots att de bjuder trotsigt motstånd mot geometrins regler ändå framstår som solida, exakta och närmast arkitektoniska.
Bilderna, ofta kallade ”omöjliga figurer”, påminner mycket om den mer kända M.C. Eschers målningar. Men där Escher bygger upp bildlandskap som inte riktigt ”stämmer” är Reutersvärds figurer enkla. Som iscensättningar av enkla principer från Euklides.
Vid en första anblick ”fungerar” figurerna – de förefaller ”riktiga” från ett geometriskt perspektiv – men vid närmare granskning inser betraktaren att den fallit offer för ett skickligt illusionsnummer. Samma slags visuella bedrägerier, upprepade genom tusentals verk.
Våren 2025 uppmärksammades Reutersvärd på en utställning hos Galleri Agardh & Tornvall i Stockholm, som samtidigt gav ut en tunn bok om konstnären. Nu i juli är Reutersvärd ett av huvudnamnen på Helsingborgs konst- och antikmässa. Och på något vis förvånar det inte. Det finns goda skäl att mena att Reutersvärds konst ligger i tiden.
På gymnasiet (1934) ritade Reutersvärd sin första omöjliga figur i en lärobok i latin. Att latinets beryktade och stränga grammatik – tänk Caligulaliknande lärare från filmen Hets – indirekt gav upphov till denna första figur är en fantasibild jag tycker om. Figuren bestod hur som av enkla, identiska block i en slinga – ett föremål som liknar en tredimensionell triangel, men som inte kan existera i det euklidiska rummet. Denna triangel föregick matematikern Roger Penroses version och borde kallas Reutersvärdtriangeln.
Kanske är det just mötet mellan det exakta och det faktiskt omöjliga som gör att hans konst känns så samtida? Ofta uppstår i idéhistorien liknande tankar ungefär samtidigt och utforskas i olika fält och med olika medel. Och jag tror att det inte är ovanligt att vi ibland behöver umgås med idéer och uttryck innan vi riktigt förstår deras storhet.
Stora delar av 1900-talets matematik och naturvetenskap kan beskrivas som ett uppror mot den trygga, mekaniska verklighetsbild som då dominerade. Många andra matematiker och forskare än Penrose har under 1900-talet konstruerat figurer som befinner sig i ett slags ingenmansland, precis mitt emellan vad som är möjligt och omöjligt att tänka och meningsfullt uppfatta visuellt.
Inte minst fraktalgeometrins grundare Benoît Mandelbrot och biologen Aristid Lindenmayer, skaparen av det så kallade L-systemet, är intressanta att lyfta fram som pionjärer vars ”bilder” är minst lika fängslande som modern, digital generativ konst.
Mandelbrot visade att naturens former – träd, moln, floder – bygger på mönster som upprepas i olika skalor. Denna självlikhet är fraktalgeometrins kärna. Reutersvärd arbetade inte med matematisk iteration, men återvände ständigt till samma motiv – hörn, bågar, trappor – som han förvrängde och varierade. Resultatet blir en visuell iteration, där varje figur är en transformation av en tidigare. Precis som Mandelbrotmängden förenar hans bilder det möjliga med det omöjliga – och lockar med oändlig variation.
Parallellen till Aristid Lindenmayer är slående. Hans L-system visar hur enkla regler kan generera komplexa, organiska former – som snöflingor eller växtstrukturer – med en logik som liknar grammatik. Reutersvärds figurer följer inga formella regler, men växer fram på liknande vis: intuitivt, tyst, men med en exakt inre logik. Liksom Lindenmayers bilder – eller Kochkurvan – rör de sig i ett gränsland mellan konst, geometri och fantasi.
Oscar Reutersvärds konst framstår som förvånansvärt samtida. Den exakta, nästan programmerade geometrin tilltalar vår digitalt tränade blick – van vid kod, mönster och generativ estetik. I en tid där AI och deepfakes suddar ut gränsen mellan verkligt och simulerat, känns hans handritade figurer paradoxala: de liknar maskinverk, men är skapade med öga, hand och tanke. I dag är vi kanske mer mottagliga för hans verk än när de först skapades.
Den spänning som uppstår mellan det autentiska, handgjorda och det digitala, algoritmiska är inte bara en teknisk fråga, utan även en estetisk och rentav existentiell. Vi söker det mänskliga i en värld av maskiner; vi må lockas av regler men längtar efter överskridande. Det är också just här Reutersvärds konst får sin verkliga betydelse. Som ett resonansrum där rationalitet och mystik, precision och absurditet, struktur och paradox existerar samtidigt.
Reutersvärds figurer kan fungera som tankeredskap. De visar att regler inte enbart begränsar, utan också kan öppna vägar mot det oväntade. Det till synes omöjliga blir inte ett slut på förståelsen utan en början på en annan sorts mening. På så vis liknar hans bilder buddhistiska koans – paradoxala frågor eller gåtor som inte kan lösas med logik, avsedda att skaka om vårt invanda tänkande. För precis som en koan tvingar betraktaren att lämna det rationella för att närma sig en djupare insikt, uppmanar Reutersvärds figurer oss att se med andra ögon. Symbolen säger alltid mer än den visar.
Hos Reutersvärd möts handens arbete med digital logik – algoritmer, mönster och strikt geometri. Hans verk fascinerar än idag, inte för att de förutspår framtiden, utan för att de rör sig i ett tidlöst gränsland mellan det analoga och systematiska, det intuitiva och formella. I en maskindominerad tid påminner hans handritade omöjligheter om att det exakta inte alltid rymmer hela verkligheten. Figurerna bär på ouppklarade gåtor – en påminnelse om att verkligheten är mer än logik, och att mysterium och mening består.
Toppbild. Oscar Reutersvärd framför en av sina omöjliga figurer. Foto: Mollbrinks konst
***
Oscar Reutersvärd (1915–2012) är en av Sveriges kanske mest förbisedda konstnärer, även om han knappast är okänd inom konstvärlden. Reutersvärds konst utforskar figurer som trots att de bjuder trotsigt motstånd mot geometrins regler ändå framstår som solida, exakta och närmast arkitektoniska.
Bilderna, ofta kallade ”omöjliga figurer”, påminner mycket om den mer kända M.C. Eschers målningar. Men där Escher bygger upp bildlandskap som inte riktigt ”stämmer” är Reutersvärds figurer enkla. Som iscensättningar av enkla principer från Euklides.
Vid en första anblick ”fungerar” figurerna – de förefaller ”riktiga” från ett geometriskt perspektiv – men vid närmare granskning inser betraktaren att den fallit offer för ett skickligt illusionsnummer. Samma slags visuella bedrägerier, upprepade genom tusentals verk.
Våren 2025 uppmärksammades Reutersvärd på en utställning hos Galleri Agardh & Tornvall i Stockholm, som samtidigt gav ut en tunn bok om konstnären. Nu i juli är Reutersvärd ett av huvudnamnen på Helsingborgs konst- och antikmässa. Och på något vis förvånar det inte. Det finns goda skäl att mena att Reutersvärds konst ligger i tiden.
På gymnasiet (1934) ritade Reutersvärd sin första omöjliga figur i en lärobok i latin. Att latinets beryktade och stränga grammatik – tänk Caligulaliknande lärare från filmen Hets – indirekt gav upphov till denna första figur är en fantasibild jag tycker om. Figuren bestod hur som av enkla, identiska block i en slinga – ett föremål som liknar en tredimensionell triangel, men som inte kan existera i det euklidiska rummet. Denna triangel föregick matematikern Roger Penroses version och borde kallas Reutersvärdtriangeln.
Kanske är det just mötet mellan det exakta och det faktiskt omöjliga som gör att hans konst känns så samtida? Ofta uppstår i idéhistorien liknande tankar ungefär samtidigt och utforskas i olika fält och med olika medel. Och jag tror att det inte är ovanligt att vi ibland behöver umgås med idéer och uttryck innan vi riktigt förstår deras storhet.
Stora delar av 1900-talets matematik och naturvetenskap kan beskrivas som ett uppror mot den trygga, mekaniska verklighetsbild som då dominerade. Många andra matematiker och forskare än Penrose har under 1900-talet konstruerat figurer som befinner sig i ett slags ingenmansland, precis mitt emellan vad som är möjligt och omöjligt att tänka och meningsfullt uppfatta visuellt.
Inte minst fraktalgeometrins grundare Benoît Mandelbrot och biologen Aristid Lindenmayer, skaparen av det så kallade L-systemet, är intressanta att lyfta fram som pionjärer vars ”bilder” är minst lika fängslande som modern, digital generativ konst.
Mandelbrot visade att naturens former – träd, moln, floder – bygger på mönster som upprepas i olika skalor. Denna självlikhet är fraktalgeometrins kärna. Reutersvärd arbetade inte med matematisk iteration, men återvände ständigt till samma motiv – hörn, bågar, trappor – som han förvrängde och varierade. Resultatet blir en visuell iteration, där varje figur är en transformation av en tidigare. Precis som Mandelbrotmängden förenar hans bilder det möjliga med det omöjliga – och lockar med oändlig variation.
Parallellen till Aristid Lindenmayer är slående. Hans L-system visar hur enkla regler kan generera komplexa, organiska former – som snöflingor eller växtstrukturer – med en logik som liknar grammatik. Reutersvärds figurer följer inga formella regler, men växer fram på liknande vis: intuitivt, tyst, men med en exakt inre logik. Liksom Lindenmayers bilder – eller Kochkurvan – rör de sig i ett gränsland mellan konst, geometri och fantasi.
Oscar Reutersvärds konst framstår som förvånansvärt samtida. Den exakta, nästan programmerade geometrin tilltalar vår digitalt tränade blick – van vid kod, mönster och generativ estetik. I en tid där AI och deepfakes suddar ut gränsen mellan verkligt och simulerat, känns hans handritade figurer paradoxala: de liknar maskinverk, men är skapade med öga, hand och tanke. I dag är vi kanske mer mottagliga för hans verk än när de först skapades.
Den spänning som uppstår mellan det autentiska, handgjorda och det digitala, algoritmiska är inte bara en teknisk fråga, utan även en estetisk och rentav existentiell. Vi söker det mänskliga i en värld av maskiner; vi må lockas av regler men längtar efter överskridande. Det är också just här Reutersvärds konst får sin verkliga betydelse. Som ett resonansrum där rationalitet och mystik, precision och absurditet, struktur och paradox existerar samtidigt.
Reutersvärds figurer kan fungera som tankeredskap. De visar att regler inte enbart begränsar, utan också kan öppna vägar mot det oväntade. Det till synes omöjliga blir inte ett slut på förståelsen utan en början på en annan sorts mening. På så vis liknar hans bilder buddhistiska koans – paradoxala frågor eller gåtor som inte kan lösas med logik, avsedda att skaka om vårt invanda tänkande. För precis som en koan tvingar betraktaren att lämna det rationella för att närma sig en djupare insikt, uppmanar Reutersvärds figurer oss att se med andra ögon. Symbolen säger alltid mer än den visar.
Hos Reutersvärd möts handens arbete med digital logik – algoritmer, mönster och strikt geometri. Hans verk fascinerar än idag, inte för att de förutspår framtiden, utan för att de rör sig i ett tidlöst gränsland mellan det analoga och systematiska, det intuitiva och formella. I en maskindominerad tid påminner hans handritade omöjligheter om att det exakta inte alltid rymmer hela verkligheten. Figurerna bär på ouppklarade gåtor – en påminnelse om att verkligheten är mer än logik, och att mysterium och mening består.
Toppbild. Oscar Reutersvärd framför en av sina omöjliga figurer. Foto: Mollbrinks konst
***
