Frank Gehry upphävde geometrins lagar
Med sin visionära byggnader målade Frank Gehry sitt eget porträtt. Han visade att arkitekturen är lika rörlig som musiken.
Det är så, i alla fall för mig, att vissa saker inte får arrangeras. Ordning repar upp dem som maskor i en stickning. Ingen exemplifierar detta tabu vildare än arkitekten Frank Gehry; försök skapa en helhet av hans oeuvre och det försvinner.
När han avled den 5 december var det som kaosmästare. När han föddes 28 februari 1929 var det som Frank Owen Goldberg. AI säger att 0,3 centimeter snö föll den ovanligt milda dagen. Antisemitiska stämningar föranledde namnbyte och flytt till Kalifornien. Sedermera installerad i Santa Monica och en enkel villa som efter rymdfärdsartad ombearbetning gav stort genombrott. ”Pengarna”, avslutade Gehry sitt tack för Pritzkerpriset, ”ska förstås gå till att ta ned byggställningen”. Tidigare i talet hade han betonat arkitekturens plikt att visa omgivningen hänsyn. Plywood, metallbråte och gamla stängsel gjorde grannarna lika uppbragda som världen i övrigt storögd. Ordinära reaktioner för dekonstruktivismens företrädare.
Dekonstruktivismen har sin upprinnelse hos filosofen Jacques Derrida. Den korsar konflikter, upphäver geometrin och förvaltar medvetna misstag med samma skamlösa intention som patafysiken åmar sig för inbillningens amoraliska konsekvens. Där Gehrys vän Ed Ruscha använde blod, vin, tulpaner, körsbärspaj och gräsfläckar – varenda sopa han kom över – i sin konst, nyttjade Gehry diagonaler och tomhet. Vid mina besök på Fondation Louis Vuitton i Paris, perspektivförskjuten med 3 600 glaspaneler på flykt, skuggande fundamentets 19 000 olikformade betonggjutningar, har likheten med konstnären Lars Fredrikson, liksom Gehry en drömkonstruktör, varit slående.
Ibland blev det överhövan. Ritningarna till Guggenheimmuseet i Bilbao (1997) och Walt Disney Concert Hall i Los Angeles (2003) skapades med programvara från flygindustrin och stötte i verkligheten. Gehry ska ha lidit samvetskval. Fredriksons högteknologiska interferens ses spränga Vitra Design Museum vid floden Rhen och Marqués de Riscal Hotel i Baskien som en spatial aggressivitet. Det är Wittgensteins ”tänka bort förtrogenhetens intryck” och Mallarmés framställning av effekterna av tinget, inte tinget självt. Absolut absurt. Absolut allvarligt.
Den franske författaren Jean Paulhan menade att samma skylt fanns vid ingången till fantasin som vid den offentliga trädgården i hans barndoms Tarbes: ”Det är förbjudet / Att bära med sig blommor / In i trädgården”. Formerna famnar drömmen som vore den vådligt kör, änskönt extremt farlig, kanske dödlig. Det är svårt att upptäcka vad man ser och hör, svårt att veta om det ens är det man ska göra, svårt att vara människa hos Gehry och otänkbart att vara annat.
Goethe hade nödvändigtvis inte fel (han hade fel) när han fastslog att arkitektur är frusen musik, men för att en ton ska förmås fångas i en sten måste stenen ha gehör. I en intervju för Los Angeles Times berättade Gehry hur akustikern Yasuhisa Toyota vid deras första möte började rita ”kurvor på hans kurvor”. Gehry blev vred och ville kasta ut honom. Men så fick han höra en inspelning av hur rummet skulle låta utan Toyotas ändringar och brast närapå i gråt. Skillnaden mellan dövstum och lyssnande sten hade uppenbarats.
Frank Gehrys visionära arkitektur var hans porträtt. Den är liksom tappad i förbigående på väg mot viktigare sysslor eftersom ingenting är mer avvägt än det förment slumpartade. Musiken är aldrig frusen. Speglad i den extraheras jag genom att absorberas. Som Gunnar Ekelöf lät förstå är det opraktiska i längden det enda praktiska. Bara där skönhet.
Toppbild. Frank Gehry 2010 och hans byggnad Det dansande huset i Prag. Foto: Danny Alexander Lettkemann / Matt Rourke/AP
