From the river to the sea – ideologin om bosättarkolonialism uppmuntrar till våld

Att köra in i hopireservatet i norra Arizona är som att sätta kurs mot solen; ljuset slår hårt och vitt mot den torra marken och mellan de åldriga husen uppe på sandstensformationernas platta toppar får man leta efter skugga. Enligt hopifolkets skapelsemyt uppstod stammen här, vid jordens mittpunkt, mellan Moder Jord och Fader Himmel, med det tunga uppdraget att hålla universum i balans. Arkeologer har förstås i stället visat hur de kom vandrande hit från annat håll och att de allra första amerikanerna var nybyggare, som tog sig över landbryggan från Asien för runt 25 000 år sedan.

Frågan om vem som bott först och längst på en plats är en evig källa till konflikt. Poeten och författaren Adam Kirsch menar i sin täta bok On settler colonialism. Ideology, violence, and justice att den kan leda in på ”moraliskt katastrofala vägar”. Främst för att sådana diskussioner används för att legitimera våld mot alla som uppfattas som ockupanter, i nutid eller i det förflutna.

En av distinktionerna som upphävs är den mellan kolonisatör och invandrare. I USA kan till och med slavättlingar göras medansvariga för utplåningen av tidigare kulturer. Stamfolken från Asien kommer, trots att de var invandrare, alltid att ses som den amerikanska kontinentens rättmätiga ägare. Dessutom tilldelas de en andlig upphöjdhet, som ingen senare kunnat göra anspråk på. Det ursprungliga övergreppet kan med detta synsätt aldrig gottgöras; nybyggandet är enligt en av teorins centrala teser inte en dåtida händelse utan en kvarlevande struktur, en pågående, aldrig avslutad förbrytelse.

När hopierna i sin bergiga öken fick nya grannar i form av de till en början nomadiserande navajoerna kunde motsättningarna långt senare, vid 1900-talets slut, utnyttjas och förstärkas av amerikanska energibolag och myndigheter i syfte att komma åt uran, kol och vatten. Detta blev ett trauma för naturens väktare. I Hopiland följde bitter intern splittring mellan amerikaniserade indianpolitiker och byarnas traditionalister med markens inneboende helighet som ledstjärna. De som definierats som urbefolkningar kommer alltid att befinna sig på minerat område.

Därför finns också den anpassade akademisk teori som Adam Kirschs bok kritiserar: bosättarkolonialismen. Koloniala stater lade under sig den gamla befolkningen medan bosättarkolonialisterna ville få bort den helt och hållet. I den beskrivningen ligger egentligen ingenting nytt; det intressanta är hur man engagerat vänder sig om, långt tillbaka i historien, bortom nykolonialismen och postkolonialismen, till frågan om vem som var först.

På amerikanska universitet har studiet av settler colonialism blivit ett fält, som tillåter branta jämförelser mellan australiska aboriginer och palestinska araber. Just Israel/Palestina har gjorts till teorins brännpunkt, särskilt efter Hamas attack 2023 och Israels respons. Den judiska staten framställs som den logiska fortsättningen på folkmordet på indianerna i Nord- och Latinamerika. Både Israel och USA blir – och förblir – i det här perspektivet illegitima statsbildningar eftersom de skapades mot tidigare invånares vilja.

Med undantag för dem som anses vara ursprungsfolk kommer samtliga invånare i ett bosättarkolonialt land alltid att vara inkräktare, i generation efter generation, och denna ärvda identitet blir en del av det begångna brottet. I en uppsats från Umeå universitet, Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen, beskriver sameforskaren Åsa Össbo den svenska statens förhållande till samerna som 700 år av bosättarkolonialism.

Adam Kirsch hävdar i sin bok att studiet av kolonisationen av Amerika inte syftar till att i efterhand förstå den utan till att bekämpa den. Settler colonialism blir på så vis en politisk teori om arvsynden. Ett sätt att krympa skulden är att avkolonisera sitt liv, att göra sig kvitt statyer och annan historisk barlast och att rensa upp i sina bokhyllor och sitt språkbruk.

Mellan 1945 och 2020 minskade enligt FN antalet människor i världen under kolonialt styre från 750 miljoner till 2 miljoner. Detta anmärkningsvärda framsteg har inte haft någon lugnande inverkan på postkoloniala eller bosättarkoloniala teoretiker. Det som skedde under den europeiska kolonialismen – och det är nästan enbart den som sätts under lupp – kan ju aldrig göras ogjort.

Endast fundamentalistiska religioner brukar tro att det är möjligt att återvända till en mytologiserad forntid. Inte heller i Sverige är vi befriade från oklarheter; det var ju aldrig miljontals samer som bodde i norr, och vilket område de har rätt att bestämma över är osäkert. Ska de ens få bestämma?

Hur skulle gränserna dras i återlämnat land? Borde bara hopier, navajoer och apacher få bo i Arizona? Att navajoerna anlände relativt sent skulle rentav kunna bli ett argument för att upplösa deras nuvarande reservat, det största i USA.

Idéerna kring bosättarkolonialismen är utformade som en politisk teologi, en mysticism för en form av radikal vänster utan några förhoppningar om en bättre framtid. I centrum hamnar föreställningen om ett oexploaterat landskap med fridfulla trädgårdsmästare, ett slags romantiserat Hopiland, en oas i öknen. Närmare en uppgiven hållning kan man knappast komma och ändå betrakta sig som progressiv aktivist.

Idealiseringen av för länge sedan passerade tillstånd paras med alienation och växande vrede riktad mot den egna civilisationen. Den som uppmärksammar historiska övergrepp måste emellertid någon gång också blicka framåt.

Om man angriper bosättarkolonialismen med rop som ”From the river to the sea” företräder man dessutom samma synsätt som de, som utplånade den förlorade värld demonstranterna säger sig längta till.

Toppbild. En palestinsk demonstrant argumenterar med en israelisk säkerhetssoldat. Foto: TT

Läs även: Folkutbytet – kan Sverige verkligen vara Sverige med en annan befolkning?

Läs även: Är Sverigedemokraterna verkligen konservativa?