Geniet Stig Larssons magiska berg av liv 

I SVT-dokumentären Livet enligt Stig Larsson (2015) berättar den omtalade författaren hur han som tolvåring försökte ta sitt liv. Någonstans vid Umeås kust vandrade han likt Anthony Quinn i Fellinis La Strada (1954) ut i havet för att dränka sig. Men det var alldeles för långgrunt och redan när det iskalla vattnet endast når Larsson till knäna vänder han om. När han kom tillbaka till stranden väntade en hälften så gammal pojke på honom. Den lilla grabben var beväpnad med en gren och spände ögonen i Larsson med hotet: "Jag ska döda dig!”. Larsson blev livrädd och sprang hem. Sedan dess har han inte önskat att få dö, utan att utforska livet till det yttersta. Samtidigt konstaterar Larsson i filmen livets tragiska tillstånd, att det krymper med åldern. Tillvaron blir lite snävare för varje val vi gör. 

Drygt 30 år senare hade Larsson, endast 45 år gammal, nått vägs ände med sitt författande. I Georges Batailles och Jean Genets anda hade han ständigt överskridit litteraturens gränser i jakten på något helt ärligt och autentiskt. Inspirerad av litteraturvetaren Roland Barthes hade han sökt den nollpunkt där texten blir "ren”, där den inte kan läsas som igenkännbar litteratur utan är något helt främmande och unikt.

Det har varit Larssons självpåtagna uppgift att varje gång han skriver föra in någon nytt i världen som inte påminner om någonting som funnits här tidigare. Ett svårt projekt, men Larsson har inte författat för en samtida publik utan för att det skrivna ska vara meningsfullt att läsa om 400 år. Får man tro vännen och akademiledamoten Horace Engdahl är det just Larsson som man kommer att vända sig till för att förstå vår tid. 

Den prosalyriska essäboken Avklädda på ett fält (2000) skulle bli Larssons sista, men det blev fler. I samband med att Larsson skrev den hade den svenskkyrkliga barnatro utvecklats i en ny riktning och han hade börjat sin resa mot katolicismen. Det skulle också innebära en viss omvärdering av det egna författarskapet, som i efterhand skrämde med sin kyliga saklighet och nihilism. 

I Avklädda på ett fält skriver Larsson om skillnaden med Twin Peaks-tjejer och Baywatch-brudar. I sin tv-serie Twin Peaks (1990–1991) introducerade David Lynch flera unga vackra kvinnor som till utseende och sätt för tankarna till klassiska Hollywoodskönheter som Ingrid Bergman eller Elizabeth Taylor. Det finns någon förföriskt med det lekfulla och oskyldiga. I tv-serien Baywatch (1989–2001), om ett gäng livräddare i Kalifornien, är den plastikkirurgiska och solbrända erotiken så avklädd att den inte ens är lockande. Utifrån den iakttagelsen väcker Larsson tanken om att den oskuldsfulla skönheten, så som vi fortfarande kan se den hos Twin Peaks-tjejerna, gradvis bleknat och försvunnit sedan den nådde sitt krön under renässansen. Kommersialiseringen av det sköna har lett till det banala och fula, det vill säga Baywatch-estetiken.

Dessa jämförelser mellan högt och lågt, kvalitet och skräp, fint och populärt, är typiskt för Larsson som har en skarp blick för både erkända och outtalade hierarkier. I den nya antologin Ett berg av liv – En bok om Stig Larsson uppmärksammas äntligen likheten mellan Larsson och den stora genreförfattaren Stephen King. Kritikern Joni Hyvönen pekar på att Larsson och King uppfattar skrivprocessen på samma vis. Likt Shakespeare, Dostojevskij och Strindberg skriver de “på gehör”, de öppnar sig för en vidare verklighet och är helt omedvetna om var författandet ska föra dem. 

King har liknat det vid att som arkeologen börja gräva i myllan efter oupptäckta skatter, berättelser som i någon mening fanns där före vår världs tillkomst. Larsson har liknat det vid att plocka ner starkt lysande stjärnor från himlavalvet, men också i mer vetenskapliga termer, influerad av den franske idéhistorikern och filosofen Michel Foucault (vars demaskering av dolda maktstrukturer Larssons författarskap påminner om), att helt enkelt se författandet som utforskande av okänd terräng. En skillnad är att Larsson har talat om författandet som gruvdrift, att gräva efter det som skimrar till dess att allt är uttömt. Hos King verkar det snarare endast vara författarens död som får pennans glöd att falla. 

De båda har skrivit under influens av droger, något som i åtminstone Kings fall gör att han inte alls kan komma ihåg hur han skrev några av sina längsta romaner. Som Hyvönen påpekar verkar glömskan vara något eftersträvansvärt för Larsson, och något som i synnerhet drabbar hans löst sammanhängande huvudpersoner. 

Det finns en annan likhet, yvigheten, King skriver ofta alldeles för långt och i olika riktningar. Ett typiskt drag för den som låter texten växa ur en karaktär eller situation. Även om Larsson vill inordna sina verk i klassiska och förutbestämda former, så leder hans sätt att skriva till en slags vildvuxenhet och brist på koncentration. Det skiljer dem från geniala “hantverkare” som Henrik Ibsen eller Stig Dagerman. 

När Stanley Kubrick var ofin nog att i ett telefonsamtal föreslå King att hans roman Varsel (1977) är en psykoanalytisk allegori om vansinne och dunkla inre drifter, förklarade författaren för filmregissören att han var fullständigt övertygad om djävulens och helvetets faktiska existens. På ett liknande vis har Larsson hävdat att han genom inspirationen öppnat sin själ för demoniska krafter som också på djupet förstört den. Kings rötter i metodismen och Larssons förvärvade katolicism gör sig påminda. Inspirationen är för Larsson en högre makt, men den är också vag och motsägelsefull, den är något som planlöst måste få strömma. 

Likt Immanuel Kant hävdar Larsson att det finns genier och att genialiteten är en medfödd egenskap, en utvaldhet som lika mycket är en förbannelse som en välsignelse. Larsson är klar över att han själv är ett geni och när bokens redaktörer Kristofer Flensmarck och Andreas Holmström intervjuar Larsson anar vi att han åtminstone var ett ungt sådant. 

Larsson hade så lätt för sig i skolan att han i stället tillbringade tonåren på stadsbiblioteket och läste allt han kommer över. Han blir tidigt klar över att han ska bli konstnär och det är just modern bildkonst och konstmusik som intresserar honom och några korta filmer gjorda med en enkel kamera räcker för att Larsson som en av fyra ska bli antagen till Dramatiska Institutets utbildning i filmregi. 

I Stockholm lär han känna den sju år äldre litteraturvetaren Engdahl och blir en i redaktionen för kulturtidskriften Kris som brett introducerar nya djärva tankar från kontinenten i Sverige. I Ett berg av liv pekar Victor Malm på hur mentorn Engdahl med sina idéer också väglett Larsson genom författarskapet. 

Larsson är en närmast Prometheus-lik figur som lär känna människor för ta del av erfarenheter och sidor av verkligheten som tidigare varit oåtkomliga åt honom. En annan viktig vän och ledsagare är den yngre missbrukaren och mördaren Kim Kuusisto, som spelar huvudrollen i Larssons debutfilm Ängeln (1989). Denne tar med den vilsne Umeåförfattaren ut bland musik och människor i Stockholmsnatten, men visar också skuggvärld av social misär, våld och droger. I en scen i filmen sitter Kuusisto över Larssons bröstkorg och släpper en stilettkniv mot hans ansikte och fångar den i sista stund. Kuusisto är kritiskt till vännens förhållningssätt till livet: 

“Du lever inte Stig, du skriver. Du lever inte, Stig, du lever bara genom det du skriver.”

Man kan fråga sig vilken roll Engdahl och Kuusisto har spelat, vem av dem är Vergilius och vem är Mefisto? Och är Larsson Dante eller Faust?

Det är Engdahl som uppmanar Larsson att skriva debutromanen Autisterna 1979. En klassiker utan övergripande idé eller handling, som bröt fullständigt med den vänsterpolitiskt uppfordrande socialrealism som dominerade den svenska litteraturen på 70-talet. 

Storheten i Autisterna, som översatts till 15 språk, är han den ges ut samma år som den franske litteraturforskaren och filosofen Jean-François Lyotard diagnosticerar vår samtidsåkomma som “det postmoderna tillståndet”. Enligt Lyotard kan inte vetenskapen längre göra anspråk på den enda legitima sanningen, alla försök att förklara verkligheten leder till att den reduceras. Precis som i litteraturen skapar vetenskapen en berättelse som är sammanhängande, men som utelämnar allt sådant som stör dess världsbild. 

Kritikern Sinziana Ravini skriver om den instabila tillvaron i Autisterna där allt är i upplösning inklusive jaget och den personliga identiteten. Romanen inleds med ett autentiskt barndomsminne, Larsson berättar om hur en lekkamrat krossar fågelägg mellan sina käkar och hur de blodiga fostren blir liggande på marken. Det är sådant som händer i den här världen, men som inte ryms i vår idealiserade bild av den. Larsson är likt den franske författaren och tänkaren Maurice Blanchot klar över att litteraturen inte kan rädda världen eller göra den god.

Larssons huvudperson vaknar upp i alla möjliga och omöjliga situationer på lika många platser världen över. Vi befinner oss i en slags postapokalyptisk tillvaro, ett postmodernt tillstånd efter de stora berättelsernas död, bortom gott och ont, rätt och fel. Här har det moderna projektet nått vägs ände och inga övergripande ideologier tycks kunna fånga och kategorisera verkligheten längre, all metafysik faller i bitar. 

Kontinuiteten i den Don Juan-liknande huvudpersonens gränslösa begär är en kärlekslös lust att förföra, men inte för att befria och förena, utan att invadera och betvinga. Det finns inget annat under kulturens yta än en rå drift, en vilja till makt, om man så vill. Huvudpersonen ritar pornografiska teckningar föreställande barn som har sex med varandra och våldför sig på en minderårig flicka i en avlägsen by i Georgien.

Det är det postmoderna tillståndet, tillvaron i en postindustriell och senkapitalistisk värld, tömd på mening och mänsklig värdighet, och helt upptagen vid bilder och fiktioner om verkligheten, som vi beträder i Autisterna. Likt hur J. G. Ballard cyniskt redan tecknat denna i sina dystopier och hur Michel Houellebecq med samma cynism sedan tar vid, skildrar Larsson hur det är att leva i vår rotlösa tid.

Den andra romanen Nyår (1984) inleds med att en sällsam självmordsepidemi i mitten av 1960-talet närmast utplånat en liten dimhöljd by utanför Vilhelmina i Lappland. En av de överlevande är störtloppsåkaren Kenneth som i stället drabbas av en svår olycka under en tävling och skadar sin hjärna. När han vaknar upp vill han inte längre kännas vid sin hustru och de två barnen. Han överger familjen och beger sig till Stockholm där ett sällsamt äventyr börjar. 

Kenneth är en slags Odysseus på en högst oklar färd bland tillfälliga arbeten, möten och förbindelser där han till slut också blir en mördare. Tiden är närmast cyklisk, ett nyår följer på ett annat, och det är som om Kenneth ständigt föds på nytt. Från Gogol och Dostojevskij lånar Larsson dubbelgångarmotivet (som sedan frekvent återkommer i hans författarskap), Kenneth kommer på att han känner igen sig själv i människorna han möter i att de på samma sätt redan tycks ha levt sina liv. Återigen blir jaget upplöst och flyter samman med andra identiteter. 

Larssons uppgörelse med en litteratur som är fången i sin ideologi och dess språk leder till möjligheten att visa en vidare verklighet bortom föreställda hierarkier och omdömen. Han blir på så vis en "sanningssägare" som avslöjar en falsk humanism för att visa en riktig mänsklighet. Själv är Larsson under 80- och 90-talet en perfekt karaktär i tidens nya hypermoderna skådespelarsamhälle som den franske filosofen och sociologen Jean Baudrillard beskriver som en cybernetisk tillvaro av informationsflöden och underhållningsindustri, en simulerad verklighet som inte längre är förankrad i den verkliga världen. I den blir vi alla våra egna varumärken. Samtidigt är det Larsson som visar på vad som verkligen finns. 

Sanningssägaren Larsson verkar som Carin Franzén skriver i Ett berg av liv i Rousseus självutlämnande tradition, fadern till all modern autofiktion. Men hon ser också likheterna till Focault och dennes beskrivning av den antika kyniska skolan som strävar efter det uppriktiga, även om det bryter mot normer och konventioner, där moraliska och estetiska gränser överskrids, för att förmedla det sanna. 

Som kritikern Mikaela Blomqvist visar är det vad Larsson gör som dramatiker, likt Peter Handke utmanar han teaterns gränser för att påminna om hur den med sina egna schabloner främjar sig från den riktiga tillvaron.  

Hans mest kända pjäs VD (1987) utspelar sig en kväll hos arbetarparet Hans och Anna som plötsligt får besök av Sven, vd:n för det stora företag där Hans arbetar. Sven invaderar deras liv och börjar i en uppvisning av makt förnedra dem och går allt längre i sin sadistiska lek när det visar sig att han kan köpa precis allt vad han vill för pengar. Först när Hans bror Tage, en våldsam missbrukare, dyker upp utmanas Sven av en person som inte följer några regler och lever utanför den maktordning som möjliggör utsugningen. 

Här avtäcker Larsson klassamhällets verkliga omänsklighet, men Blomkvist pekar också på en slags rubbad kristen tematik i hans dramatik. Sven, som gärna ser sig själv som den Heliga ande, framstår inte bara som djävul, utan också som Gud. Denna tvetydighet finner vi tidigare i pjäser som Kylrum (1982) i vilken tre män och en pojke återuppstår instängda i ett bårhus eller i Getsemane (1984) där mentalpatienten Krister/Kristus brottas med frågan om huruvida han är Guds son. 

Att avtäcka verkligheten som Larsson är något som i dag är minst lika svårt som på 70-talet. Det finns motsägelsefullt nog en ovilja hos en idealistisk vänster att se världen som den är och man skapar censur i form av utfrysning och cancellering för att hindra människor från det.

Den tredje romanen Introduktion (1986) utspelar sig i ett slags totalitärt Sverige där människor fängslas på en korrektionsanstalt för att anpassas till samhällets goda smak och omdöme. Här träffar vi en författare som skrivit Skitboken, vilken ifrågasätter alla sådana värden. 

Larssons betoning på driften har gått i stäv med en sådan moralism. I Ett berg av liv finner Andreas Holmström att Larssons huvudpersoner mest liknar dem vi finner hos Albert Camus, människor som saknar grund och mening, som gör något radikalt och vidrigt för att känna att de är vid liv. 

Den fjärde och sista romanen Komedin I (1989) utspelar sig en dystopisk framtid där författaren Stig försörjer sig på att skriva scener till en porrklubb där människor deltar i hasardspel om att få dödas på scenen till publikens jubel och förtjusning. Författarkollegan Martin föreslår att han ska skildra det svenska samhället med “Gogols blick”, att satiriskt genomskåda dess tabun och romantiska illusioner och vissa dess banalitet. Likt Gogol skildrar Larsson det svindlande och egendomliga inom det verkliga, snart dyker åter dubbelgångarna upp och får karaktärer och identiteter att flyta samman. 

Stigs hustru Eva ligger dödssjuk och en av hans vuxna söner vill inte veta av honom. Han dras till den elvaåriga grannflickan Alice, som han kan tillbringa mycket tid med eftersom hennes föräldrar aldrig är hemma. De leker kurragömma eller går på bio. Det absolut förbjudna och längtan efter barndomens oskuld känner vi igen i Nabokovs Lolita (1955), men Larsson knyter förstås an till Dantes gudomliga komedi. Hans roman är en skildring av helvetet och hans Beatrice är den förföriska och förbjudna Alice. 

Likt Dante låter Larsson Stig genom 34 kapitel stiga ner genom helvetets kretsar. Komedins värld är helvetiskt klaustrofobiskt och mycket riktigt får vi också möta Judas bland lågorna. 

Denna åtrå till barn, en pervers längtan efter barndomens förlorade idyll, är också temat i Larssons film Kaninmannen (1991). Den skrevs drygt tio år tidigare och skulle genom Jörn Donners försorg komma till stånd, men filmcensuren satte länge stopp för den på grund av “osynligt våld”.  

Idrottsläraren Hans Nääs (Leif Andrée) trakasseras och förnedras av sina elever på skolan. Hans eget beteende att smyga i flickornas omklädningsrum underlättar inte situationen. Med Lollo (Stina Ekblad) väntar Hans sitt första barn, men själv smyger han ut om kvällarna och överfaller och våldtar småflickor.

I det Sverige Larsson här skildrar ha den kommersiella tv:n precis slagit igenom och kriminalreportern Bengt Nääs (Börje Ahlstedt Guldbaggebelönades för rollen) är kriminalreporter på den snaskiga nya kanalen TV 9 och gör ett reportage om serievåldtäkterna. Hos polisen får han se en fantombild som liknar hans son. Filmen slutar med att Bengt och Hans försonas i fängelset, fadern var inte där för sonen som han borde ha varit. 

Det är 2010-talets “moralistiska vändning” som gör Larsson författarskap i otakt med tiden, att många, som Victor Malm påpekar, i dag av konsten förväntar sig få goda antirasistiska, antisexistiska och antifascistiska budskap i en verklighet som inte alls speglar eller utlovar något sådant.

 Det är försoningen mellan den upphöjda och fallna människan Larsson verkar vilja uppnå. Bibeln, vilken han håller för att vara absolut sann, inleds med syndafallet med vilken människan kastas ut ur idyllen i paradiset och berättelsen om våra långa mödosamma återvandring genom livets jämmerdal till Gud börjar Larssons berättelser börjar på samma vis med ett fall, en idyll som bryts upp, en lång irrlös färd genom syndens natt för att slutligen återförening och försoning ska ske. Som när Kenneth till slut blir förlåten och återförenas med Eva (“livgivaren”, den första kvinnan, ett återkommande namn på centrala kvinnliga karaktärer i Larssons författarskap) i Nyår. 

Det är i det mötet som människans värdighet är återvunnen. 

***

Läs även: Anne Berest: ”Litteraturens uppgift är att ge svar på hemliga frågor”

Läs även: Ges det verkligen ut för många böcker?