Genom sagorna om de gamla sveakungarna lär vi känna oss själva
Förr lärde sig svenskarna allt om sveakungarna, men sedan strök källkritikerna dem ur historieböckerna. Nu får de liv igen i boken om Sveriges "ohistoria".
Vem var Ingjald Illråde? De allra flesta torde bli svaret skyldiga ifall de skulle få frågan, men så sent som 1970 kunde Vilhelm Moberg skriva att: ”Varje skolbarn känner honom från sin historiebok … ”. Tiderna förändras – även om man kan misstänka att Moberg hade en väl optimistisk syn på kunskapsläget.
Vem var då sagde Ingjald? Ja, det beror på hur man ser på saken.
För den som är lagd åt det krassare hållet ligger det närmast till hands att slå fast att han knappast har existerat som individ, utan i bästa fall som en sammansmältning av gestalter av olika slag, och att vi bara känner till honom på grund av den blodiga berättelse som Snorre diktat ihop till Ynglingasagan.
Händelser ur Sveriges ohistoria – Daniel Sävborg.
Dialogos Förlag
För den som har litet känsligare antenner blir då den givna repliken: Att vara portalfigur hos Snorre är allt annat ”bara”. Det innebär dels att man är huvudperson i ett verk med stor kraft och genomslag, dels att man får spela motsvarande roll i version efter version av historien där kommande seklers lärda och konstnärer lägger till, fyller ut och tolkar om.
Att gestalter aldrig har funnits i sinnevärlden betyder inte att de är meningslösa. Tvärtom är många av dem – gudar i asatron, grekiska hjältar, de nio i Ringens brödraskap – laddade med betydelse och associationer och fungerar som ständiga referenser såväl i konsten som i varda***gliga samtal. För inte så länge sedan fyllde sveakungarna i Ynglingasagan samma funktion. Nu är de utrangerade och glömda.
Men de är värda ett bättre öde, hävdar Daniel Sävborg, professor i nordisk filologi vid universitetet i estniska Tartu, i den utomordentligt läsvärda Händelser ur Sverige ohistoria (Dialogos, 2024). I motsats till vad historiker långt in på 1800-talet hävdade har de näppeligen funnits i verkligheten, men generationer har levt i den föreställningen, och de har satt sin prägel på folkliga föreställningar om det förflutna, på namnskick och på de sköna konsterna.
Få vet numera vad kung Fjolner, Ottar Vendelkråka och Ane den gamle ansågs ha haft för sig, men Sävborg, som bär sin digra lärdom med lätthet, ger nygammalt liv åt deras öden i varsitt av bokens elva kapitel.
En gång i tiden var historiker mer intresserade av att få fram bra historier än av att ställa kitsliga frågor om ursprung och sanningshalt. Sedan kom källkritiken och sveakungarna åkte ut ur den akademiska historieskrivningen, men Sävborg beskriver hur de höll sig kvar i populärhistorien och litteraturen under ett bra tag därefter. 1800-talet vördade dem och vid förra sekelskriftet erbjöd de fortfarande ett attraktivt persongalleri även för storheter som Heidenstam och Strindberg, men numera lyser de mest med sin frånvaro.
Ingjald var en av dem som höll ut längst. Men så är också Snorres berättelse något extra. Som barn blev han besegrad i lek av en annan konungason och föll i gråt. Det väckte allmän förstämning men fosterfadern visste besked och gav honom ett grillat varghjärta att äta: ”Därefter blev han den grymmaste och mest ondsinta av alla människor”, vilket bland annat yttrade sig i att han i omgångar lät bränna andra småkungar inne och till sist tände eld på de sina och sig själv. Det har fått även fantasier att brinna.
Fast, kan man invända, låt vara att mytiska gestalter har stort värde i samtal och konst. Man behöver bara säga ett namn så väcks en hel hop av föreställningar till liv. Men om vi nu har moderna varianter med väldig räckvidd allt ifrån Tolkien till Star Wars och Marvel, räcker inte det? Jo, i många fall. Men när vi vill fördjupa förståelsen av vårt eget samhälles långa resa från då till nu smäller kunskap om Ingjald, Ottar och Ane betydligt högre än Hollywood.
Toppbild. En målning av Mårten Eskil Winge från 1888 föreställande efterdyningarna av det mytiska slaget vid Fyrisvall i Uppsala av tradition daterat till 980-talet. Foto: Wikimedia Commons
***
Vem var Ingjald Illråde? De allra flesta torde bli svaret skyldiga ifall de skulle få frågan, men så sent som 1970 kunde Vilhelm Moberg skriva att: ”Varje skolbarn känner honom från sin historiebok … ”. Tiderna förändras – även om man kan misstänka att Moberg hade en väl optimistisk syn på kunskapsläget.
Vem var då sagde Ingjald? Ja, det beror på hur man ser på saken.
För den som är lagd åt det krassare hållet ligger det närmast till hands att slå fast att han knappast har existerat som individ, utan i bästa fall som en sammansmältning av gestalter av olika slag, och att vi bara känner till honom på grund av den blodiga berättelse som Snorre diktat ihop till Ynglingasagan.
Händelser ur Sveriges ohistoria – Daniel Sävborg.
Dialogos Förlag
För den som har litet känsligare antenner blir då den givna repliken: Att vara portalfigur hos Snorre är allt annat ”bara”. Det innebär dels att man är huvudperson i ett verk med stor kraft och genomslag, dels att man får spela motsvarande roll i version efter version av historien där kommande seklers lärda och konstnärer lägger till, fyller ut och tolkar om.
Att gestalter aldrig har funnits i sinnevärlden betyder inte att de är meningslösa. Tvärtom är många av dem – gudar i asatron, grekiska hjältar, de nio i Ringens brödraskap – laddade med betydelse och associationer och fungerar som ständiga referenser såväl i konsten som i varda***gliga samtal. För inte så länge sedan fyllde sveakungarna i Ynglingasagan samma funktion. Nu är de utrangerade och glömda.
Men de är värda ett bättre öde, hävdar Daniel Sävborg, professor i nordisk filologi vid universitetet i estniska Tartu, i den utomordentligt läsvärda Händelser ur Sverige ohistoria (Dialogos, 2024). I motsats till vad historiker långt in på 1800-talet hävdade har de näppeligen funnits i verkligheten, men generationer har levt i den föreställningen, och de har satt sin prägel på folkliga föreställningar om det förflutna, på namnskick och på de sköna konsterna.
Få vet numera vad kung Fjolner, Ottar Vendelkråka och Ane den gamle ansågs ha haft för sig, men Sävborg, som bär sin digra lärdom med lätthet, ger nygammalt liv åt deras öden i varsitt av bokens elva kapitel.
En gång i tiden var historiker mer intresserade av att få fram bra historier än av att ställa kitsliga frågor om ursprung och sanningshalt. Sedan kom källkritiken och sveakungarna åkte ut ur den akademiska historieskrivningen, men Sävborg beskriver hur de höll sig kvar i populärhistorien och litteraturen under ett bra tag därefter. 1800-talet vördade dem och vid förra sekelskriftet erbjöd de fortfarande ett attraktivt persongalleri även för storheter som Heidenstam och Strindberg, men numera lyser de mest med sin frånvaro.
Ingjald var en av dem som höll ut längst. Men så är också Snorres berättelse något extra. Som barn blev han besegrad i lek av en annan konungason och föll i gråt. Det väckte allmän förstämning men fosterfadern visste besked och gav honom ett grillat varghjärta att äta: ”Därefter blev han den grymmaste och mest ondsinta av alla människor”, vilket bland annat yttrade sig i att han i omgångar lät bränna andra småkungar inne och till sist tände eld på de sina och sig själv. Det har fått även fantasier att brinna.
Fast, kan man invända, låt vara att mytiska gestalter har stort värde i samtal och konst. Man behöver bara säga ett namn så väcks en hel hop av föreställningar till liv. Men om vi nu har moderna varianter med väldig räckvidd allt ifrån Tolkien till Star Wars och Marvel, räcker inte det? Jo, i många fall. Men när vi vill fördjupa förståelsen av vårt eget samhälles långa resa från då till nu smäller kunskap om Ingjald, Ottar och Ane betydligt högre än Hollywood.
Toppbild. En målning av Mårten Eskil Winge från 1888 föreställande efterdyningarna av det mytiska slaget vid Fyrisvall i Uppsala av tradition daterat till 980-talet. Foto: Wikimedia Commons
***
