Greyhoundresan genom supermaktens förfall
Vad finns kvar av Amerika? Med underklassens färdmedel reser Joanna Pocock genom ett mytomspunnet USA av fattigdom, våld, giftutsläpp och opioider.
När jag första gången reste tvärsöver USA hade folk slutat lifta, förmodligen främst av säkerhetsskäl. De utan bil och med mager budget tog bussen. Året var 1974 och resan från kust till kust tog tre obekväma dygn med hälsovådliga matpauser klockan två på natten i någon präriehåla.
Paul Simon hade i låten America åkt Greyhoundbuss med sin flickvän och räknat bilarna i New Jersey, de som alla hade kommit för att söka efter Amerika. Det lät vardagligt och suggestivt på samma gång, närmast jublande mot slutet ihop med Art Garfunkel, som en färd ut i drömmarnas och orosmolnens vidvinkellandskap.
Roadtrippen och roadmovien är basala amerikanska berättelser, men överraskande få bygger på bussresor.
John Steinbeck körde bil precis som William Least Heat-Moon, Jonathan Raban och Larry McMurtry. Hur Alexis de Tocqueville tog sig fram minns jag inte. Jack Kerouac var på drift i både bil och buss. Robert M Pirsig körde motorcykel medan Simone de Beauvoir åkte långfärdsbuss. Robert Frank hade kameran på sätet. Nästan alla vägfilmer har rört upp damm i den röda öknen i sydväst.
Bussbolaget Greyhound startades faktiskt av en svensk emigrant född i Dalarna, det fick jag lära mig i Kristin Lundells bok Busskungen (2014), och eftersom hans riktiga namn Martis Jerk fungerade mindre väl på en engelsktalande marknad hittade han på ett nytt, Eric Wickman. Han började i liten skala på 1910-talet med att transportera gruvarbetare i Hibbing, senare Bob Dylans födelsestad. Trettio år senare åkte tvåhundra miljoner passagerare om året med Greyhound.
Många små busslinjer samlades under en stor hatt och chaufförerna kunde inte vara vilka som helst: de fick inte ha skägg och inte väga mer än 75 kilo, och de skulle vara pålitliga och hjälpsamma och tilläts inte att flirta med servitriserna på rastplatserna.
Greyhound
Joanna Pocock
Soft Skull/Fitzcarraldo Editions
I den irländsk-kanadensiska författaren Joanna Pococks nya bok Greyhound har bussromantiken falnat en hel del. Greyhound har sålts i omgångar och som ett underklassens färdmedel hamnat på fallrepet. Företaget verkar få nöja sig med de förare det kan få; några kör vilse, andra säger upp sig vid någon rastplats mitt i natten, en chaufför grips av polisen, andra åter bråkar med passagerarna.
Pocock skriver med både schwung och stark känsla för detaljer och stämningar. Hon är en utmärkt guide på färden över kontinenten också när hon faller ner i dyster kontemplation över samhällets förfall. Hennes anteckningar får förhöjd autenticitet av de många svartvita fotona från motell, kaféer och vägkanter, som tillsammans förmedlar intrycket av ett land som ingen riktigt tar hand om.
Det är ett slags gråmelerad YMCA-sunkighet som talar direkt till mina egna tidiga bussminnen med resecheckar och reseskrivmaskin i ryggsäcken.
Boken bygger på två bussresor med sjutton års mellanrum, 2006 och 2023, som tar författaren från Detroit till Los Angeles. Hon passerar stängda serveringar, tragiska busstationer, terminaler med krossade rutor, modernare varianter av den sortens övergivna stugor och gårdar från nybyggartiden som Jonathan Raban beskrev så sorgset och vackert i sin bok om Montana, Bad Land. Mellan Pococks båda resor hade USA förändrats; det fallfärdiga, postindustriella Detroit hade fått vinbarer och stadsodlingar medan motellen, i St. Louis såväl som vid öknens vägkanter, hade sjangserat med spruckna tv-apparater och illaluktande heltäckningsmattor. Över allt de hemlösa i hopplös limbo, ständigt närvarande i utkanten av resenoteringarna.
Lika ofta stöter hon på den digitaliserade tristess som ersatt mänsklig service. Hennes egna omständigheter är också annorlunda; färre lägger märke till en äldre kvinna och under den andra resan varken dansar hon eller lyssnar på levande musik.
En gång hörde jag att vid varje givet ögonblick håller en av fem amerikaner på att flytta. De är på väg, de bor i Nomadlandet. Målet är inte alltid uppenbart, men få saker är mer mytologiskt amerikanska än uppbrottet, bort från tvånget eller tvingad därtill, över delstatsgränsen, mot något annat. Det är en otålighet och landsvägsnostalgi som kontrasterar mot det faktum att så många saknar pass.
Färdas man med buss stannar man i småstäder där man inte trodde att det gick att bo. Folk kliver på med sina liv i plastkassar. Medpassagerare kan somna mot ens axel så att doften känns. Det går inte att handla någonting ombord eller att uppgradera sin placering, det är mer retro än ett designat retrohak.
Joanna Pocock lyfter ömsint fram kamaraderiet som kan uppstå på långfärdsbussen mellan resenärer, som om de hade möjlighet skulle leva ett helt annat liv, men nu måste göra det bästa av situationen. Den gemenskapen hade dock krympt under hennes andra resa. Samtalen var färre, humorn mer avlägsen. Ingen bjöd på mat eller cigaretter. Det fanns inga kartor och ingen bagagehjälp.
Amarillo i Texas var ett av flera dåliga stopp, surmulet, igenbommat, trasiga gestalter på jakt efter tjack. ”Sov du över i våldets huvudstad?” frågar en kille oroligt när Pocock äntligen kommer fram till Albuquerque.
Det var sorg som fick henne att ge sig i väg 2006, efter missfall och en systers död, men hon såg ändå mer hoppfullt på 00-talets USA än på 20-talets med sina samlade sopor från giftutsläpp, pandemier och opioider. Att Greyhound nu håller på att falla ihop förefaller logiskt. Det gnisslar om den gamla vinthundens leder och de nya ägarna plockar inte upp skiten.
Till slut undrar man vad som kommer att finnas kvar av Amerika när alla äventyrliga myter imploderat och vägarna mest används av appstyrda SUV:ar med stängda rutor.
***
När jag första gången reste tvärsöver USA hade folk slutat lifta, förmodligen främst av säkerhetsskäl. De utan bil och med mager budget tog bussen. Året var 1974 och resan från kust till kust tog tre obekväma dygn med hälsovådliga matpauser klockan två på natten i någon präriehåla.
Paul Simon hade i låten America åkt Greyhoundbuss med sin flickvän och räknat bilarna i New Jersey, de som alla hade kommit för att söka efter Amerika. Det lät vardagligt och suggestivt på samma gång, närmast jublande mot slutet ihop med Art Garfunkel, som en färd ut i drömmarnas och orosmolnens vidvinkellandskap.
Roadtrippen och roadmovien är basala amerikanska berättelser, men överraskande få bygger på bussresor.
John Steinbeck körde bil precis som William Least Heat-Moon, Jonathan Raban och Larry McMurtry. Hur Alexis de Tocqueville tog sig fram minns jag inte. Jack Kerouac var på drift i både bil och buss. Robert M Pirsig körde motorcykel medan Simone de Beauvoir åkte långfärdsbuss. Robert Frank hade kameran på sätet. Nästan alla vägfilmer har rört upp damm i den röda öknen i sydväst.
Bussbolaget Greyhound startades faktiskt av en svensk emigrant född i Dalarna, det fick jag lära mig i Kristin Lundells bok Busskungen (2014), och eftersom hans riktiga namn Martis Jerk fungerade mindre väl på en engelsktalande marknad hittade han på ett nytt, Eric Wickman. Han började i liten skala på 1910-talet med att transportera gruvarbetare i Hibbing, senare Bob Dylans födelsestad. Trettio år senare åkte tvåhundra miljoner passagerare om året med Greyhound.
Många små busslinjer samlades under en stor hatt och chaufförerna kunde inte vara vilka som helst: de fick inte ha skägg och inte väga mer än 75 kilo, och de skulle vara pålitliga och hjälpsamma och tilläts inte att flirta med servitriserna på rastplatserna.
Greyhound
Joanna Pocock
Soft Skull/Fitzcarraldo Editions
I den irländsk-kanadensiska författaren Joanna Pococks nya bok Greyhound har bussromantiken falnat en hel del. Greyhound har sålts i omgångar och som ett underklassens färdmedel hamnat på fallrepet. Företaget verkar få nöja sig med de förare det kan få; några kör vilse, andra säger upp sig vid någon rastplats mitt i natten, en chaufför grips av polisen, andra åter bråkar med passagerarna.
Pocock skriver med både schwung och stark känsla för detaljer och stämningar. Hon är en utmärkt guide på färden över kontinenten också när hon faller ner i dyster kontemplation över samhällets förfall. Hennes anteckningar får förhöjd autenticitet av de många svartvita fotona från motell, kaféer och vägkanter, som tillsammans förmedlar intrycket av ett land som ingen riktigt tar hand om.
Det är ett slags gråmelerad YMCA-sunkighet som talar direkt till mina egna tidiga bussminnen med resecheckar och reseskrivmaskin i ryggsäcken.
Boken bygger på två bussresor med sjutton års mellanrum, 2006 och 2023, som tar författaren från Detroit till Los Angeles. Hon passerar stängda serveringar, tragiska busstationer, terminaler med krossade rutor, modernare varianter av den sortens övergivna stugor och gårdar från nybyggartiden som Jonathan Raban beskrev så sorgset och vackert i sin bok om Montana, Bad Land. Mellan Pococks båda resor hade USA förändrats; det fallfärdiga, postindustriella Detroit hade fått vinbarer och stadsodlingar medan motellen, i St. Louis såväl som vid öknens vägkanter, hade sjangserat med spruckna tv-apparater och illaluktande heltäckningsmattor. Över allt de hemlösa i hopplös limbo, ständigt närvarande i utkanten av resenoteringarna.
Lika ofta stöter hon på den digitaliserade tristess som ersatt mänsklig service. Hennes egna omständigheter är också annorlunda; färre lägger märke till en äldre kvinna och under den andra resan varken dansar hon eller lyssnar på levande musik.
En gång hörde jag att vid varje givet ögonblick håller en av fem amerikaner på att flytta. De är på väg, de bor i Nomadlandet. Målet är inte alltid uppenbart, men få saker är mer mytologiskt amerikanska än uppbrottet, bort från tvånget eller tvingad därtill, över delstatsgränsen, mot något annat. Det är en otålighet och landsvägsnostalgi som kontrasterar mot det faktum att så många saknar pass.
Färdas man med buss stannar man i småstäder där man inte trodde att det gick att bo. Folk kliver på med sina liv i plastkassar. Medpassagerare kan somna mot ens axel så att doften känns. Det går inte att handla någonting ombord eller att uppgradera sin placering, det är mer retro än ett designat retrohak.
Joanna Pocock lyfter ömsint fram kamaraderiet som kan uppstå på långfärdsbussen mellan resenärer, som om de hade möjlighet skulle leva ett helt annat liv, men nu måste göra det bästa av situationen. Den gemenskapen hade dock krympt under hennes andra resa. Samtalen var färre, humorn mer avlägsen. Ingen bjöd på mat eller cigaretter. Det fanns inga kartor och ingen bagagehjälp.
Amarillo i Texas var ett av flera dåliga stopp, surmulet, igenbommat, trasiga gestalter på jakt efter tjack. ”Sov du över i våldets huvudstad?” frågar en kille oroligt när Pocock äntligen kommer fram till Albuquerque.
Det var sorg som fick henne att ge sig i väg 2006, efter missfall och en systers död, men hon såg ändå mer hoppfullt på 00-talets USA än på 20-talets med sina samlade sopor från giftutsläpp, pandemier och opioider. Att Greyhound nu håller på att falla ihop förefaller logiskt. Det gnisslar om den gamla vinthundens leder och de nya ägarna plockar inte upp skiten.
Till slut undrar man vad som kommer att finnas kvar av Amerika när alla äventyrliga myter imploderat och vägarna mest används av appstyrda SUV:ar med stängda rutor.
***
