Gipp: Alla borde läsa arkitektur i skolan

Text: Per Öqvist

Som arkitekt är Petra Gipp ovanligt engagerad i material och i byggprocessen. Hon lärde sig under två år till och med att mura och har en förkärlek för byggnader som Markuskyrkan i Björkhagen av Sigurd Lewerentz, internationellt uppmärksammad för hur materialet använts till att bygga en stark identitet. Annars tycker hon att det är svårt att nämna arkitekter eller konstnärer som påverkat henne, förutom vissa rörelser i konsten, som de ryska konkretisterna och konstruktivisterna.

– För mig är det lättare att nämna författare, som Ann Jäderlund och Tomas Tranströmer, eller en musiker som P J Harvey, säger hon.

Flera av Sveriges mest namnkunniga arkitekter svarar just Petra Gipp på frågan om vilka nya namn som hör till de främsta i Sverige i dag och i fjol utsågs hon till Årets arkitekt av tidskriften Residence, med motiveringen att hon vägledd av tron att byggnader är mycket mer än summan av alla villkor, skapat formstarka projekt som är lika mycket arkitektur som konst.

Ändå är det inte alla som tycker om hennes byggnader, som ofta är av betong. 2012 vann hon priset som Årets betongarkitekt.

– Arkitektupproret är ilskna och hävdar att jag ritar fula byggnader och skapar ett slags sovjetisk, kommunistisk arkitektur. Jag är för en öppen diskussion, men gärna mer nyanserad, kommenterar hon kritiken och säger att hon vill se arkitektur på schemat redan i grundskolan, på samma sätt som teckning och slöjd.

– Arkitektur påverkar alla människor så starkt. Att inte ha arkitektur på schemat i skolan är helt jäkla knäppt, rent ut sagt.

Hon är frispråkig, egensinnig och ibland kontroversiell och vädrar uppfattningen att många svenskar älskar två sorters arkitektur: röda stugor med vita knutar – och stenhusen från förra sekelskiftet i våra städer.

– För mig är vissa epoker knepiga. Oavsett hur vackra stenhusen från förra sekelskiftet är speglar de med pigkammare och serveringsgångar ett samhälle med tjänstefolk, när kvinnor inte hade rösträtt.

I dag driver Petra Gipp arkitektkontor med tolv anställda på Södermalm i Stockholm. På kort tid har byrån ritat flera uppmärksammade objekt. Det började med Refugium på Kivik art centre där hon jobbade nära Sune Nordgren, en av Sveriges få internationellt kända museichefer.

– Refugium på Kivik art centre var viktigt av flera anledningar. Dels en bra beställare i Sune Nordgren. Dels för att jag fick jobba med arkitektur på ett tydligt och konkret sätt. Dels att få möjlighet att förtydliga att det handlar om massa och ljus. Typiska förhållningssätt till arkitekturen.

Uppmärksammade projekt leder ofta till nya projekt inom samma område. Efter Refugium följde flera byggnader för konst. Hon ansvarade för konsthallen Färgfabrikens ombyggnad. Hon var en av fyra inbjudna arkitekter i den internationella tävlingen för Liljevalchs konsthalls nya tillbyggnad, där hon fick hedersomnämnande för sitt förslag. Och kanske viktigast, Bruksgården i Höganäs, en total om- och tillbyggnad för Lindéngruppens huvudkontor och deras samling av samtidskonst.

– Projektet pågick i sju år, stor omsorg och mycket tid lades på det. En viktig del var att skapa utrymme där konst kunde interagera både med den inre volymen och trädgården utanför. När arkitektur har ett eget uttryck som står för sig själv, kan också konsten stå för sig själv i relation till rummen.

 

Petra Gipp växte upp i Skåne, efter ett par år som barn i London, med en far som hade flytt från forna Östtyskland och mammans släkt från Petsamo, där ett berömt slag utspelades 1940 under finska vinterkriget, när området förlorades till Ryssland.

– Jag var något på den tiden så ovanligt i Sverige som andra generationens krigsbarn, eftersom båda mina föräldrar, direkt och indirekt, hade upplevt kriget.

Föräldrarna drev hotell och motell i Ängelholm, där många återkommande gäster bodde långa tider.

– Jag spelade ofta schack med gästerna. I dag spelar jag i stället piano, läser och dansar.

Från början ville hon bli skulptör, vilket tydligt märks i hennes gipsmodeller och byggnader, som kännetecknas av en tydlig materialitet och ett skulpturalt uttryck. Hon studerade först måleri och skulptur, fortsatte med foto på Nordens fotoskola och först därefter arkitektur på konstakademien i Köpenhamn.

– Jag pendlade mellan olika konstnärliga uttrycksmedel. Arkitektur är också ett konstnärligt uttryck, även om vi i Sverige uppfattar det som ett tekniskt yrke. Jag är utbildad vid konstakademin i Köpenhamn, där ses arkitektur som ett konstnärligt uttryck.

– Nyligen höll jag en föreläsning och funderade på när man blir arkitekt. Det är ju inte när man börjar arkitektskolan. För mig började det redan som barn i hotellvärlden, ett samhälle i miniatyr, med rum för olika funktioner. Jag har inga syskon, så här gick jag på upptäcktsfärd. Min fantasi och kreativitet väcktes, liksom behovet av det egna rummet.

Och även om jargongen och attityden på byggarbetsplatser ofta är manlig på sitt sämsta sätt, upplever hon arkitekturbranschen som jämställd.

– Jag kan inte bortse från att jag är kvinna, men har inte upplevt några problem som kvinnlig arkitekt. Däremot vill jag se fler kvinnor i byggbranschen. Då skulle mycket se annorlunda ut.

 

Hon är starkt kritisk mot mycket som byggs i dag och säger att arkitekturklimatet i Sverige är uselt.

– Inget får kosta något och inget får ta tid. Då blir kvaliteten låg, rumsligt och materialmässigt. Mycket är bedrövligt. Vi lever i ett samhälle där man inte längre har fokus på människan. Visst måste en byggherre få tjäna pengar, men i dag är det mer fokus på pengar än någonsin förr, säger hon och pratar om en våg av kulissarkitektur, med tomma gester, frampressade av projektledare.

– Som någon i England skrev: Sverige bygger mest i Europa, ändå kommer det inte fram någon vidare bra ny arkitektur. Vad som saknas är förmågan att koncentrera sig, att fokusera på uppgiften och låta saker ta tid. Tid är ju alltid viktigt, vare sig det handlar om att laga mat, sitta och prata eller att rita byggnader.