Gubbsjukt och olämpligt – i Solstollarna fick livet vara en lek
I år fyller det ännu omtalade barnprogrammet Solstollarna 40 år. Anna-Karin Wyndhamn drömmer sig tillbaka till varma sommardagar och en friare barndom.
Ola Ström och Per Dunsö var inte direkt några duvungar när de 1985 fick i uppdrag att göra sommarlovsmorgon för tv. Duon hade nästan tio års erfarenhet av programmakeri för barnpublik i ryggen. Definitivt genomslag fick de med Toffelhjältar som sändes julen 1984. Serien fick mig att undra om det bodde en spökfamilj även på vår vind, samtidigt som jag nynnade på det då nyskrivna skillingtrycket En väv av legender. Jag kan fortfarande texten utantill. Men efter dundersuccén Solstollarna, som i år firar 40-årsjubileum, har allt det andra hamnat i skugga.
I grund och botten följer Solstollarna samma dramaturgiska koncept som Ström och Dunsö gjort till sitt signum. Med hjälp av magisk realism får tittaren hänga med på hopp mellan fantasivärldar där Ström och Dunsö dyker upp i olika förklädnader och ett verklighetsplan där paret pratar och musicerar som sig själva. Handlingen går i maklig takt och är sällan helt glasklar eller linjär. I varje produktion förekommer en skara barn och ungdomar som agerar och sjunger. Barnen är alltid normala och sansade, till skillnad från de skruvade figurer som Ström och Dunsö gestaltar.
I Solstollarna har emellertid tempot drivits upp rejält. Det är snabba klipp, fejkreklam, små snuttar ur popsånger med keybord och elgitarr; det är dansare, neon, hårsprej, rosetter, glitter och badkläder i pastell.
Spelplatsen är Ribersborgsbadet i Malmö och ett fiktivt café. Det drivs av den vindögde och psykiskt instabile direktör Knegoff. När Knegoff inte reder ut att vara boss, tar hans alternativa personligheter över. För svåra telefonsamtal förvandlas han med hjälp av en röd huvudbonad och ett par glasögon till sin gapiga sekreterare Ulla-Bella.
När det gäller pengar transcenderar snälle Knegoff till sträng kamrer. Förutom serveringen äger direktören en tv-studio, där lokala icke-nyheter från badplatsen kablas ut till strandgästerna. Via denna ruta i rutan marknadsförs diverse produkter som alla bär Knegoffs namn. Runt anläggningen rör sig en samling aparta typer: det gnabbande husvagnsparet Hjördis och Gösta, en butter vaktmästaren som tycker allt han ser är fult, en nitisk tullare som jagar danskar i allmänhet och skumme Skumberg i synnerhet. Den senare smugglar choklad-wienerbröd över Öresund, för att sedan sälja de flottiga bakverken ”till inköpspris” på stranden. Och så ett knippe helt vanliga ungdomar, mest flickor, som sommarjobbar på cafeterian och sjunger med bandet.
I efterhand har Dunsö och Ström berättat att serien fick sin speciella form till följd av att tv-chefen i Malmö befarade att reklaminslag snart skulle åläggas någon av de två, befintliga statliga tv-kanalerna. Via Solstollarna skulle unga tittare få en försmak av hur ett sådant amerikaniserat och av reklam upphackat program, kunde te sig. Knegoff, på långt håll släkt med Kellogg, symboliserade krämaren. Handlingen utspelar sig alltså i en mycket närliggande, tänkt tv-framtid.
Kritiker och tyckare ogillade programmet från start. I recensioner och kulturinlägg ojas det tidigt över mängden exponerad hud. Solstollarna beskrevs som tramsigt, ytligt, gubbsjukt och olämpligt för barn. Publiken däremot älskade det! Responsen från tittarna var så massiv att programledningen kvickt valde att lägga in kvällsrepriser av det avsnitt som sänts på morgonkvisten. Hela familjen, inte bara sommarlovslediga barn, ville se. Det här var så långt ifrån Tisdagskul med Manne och tjeckisk dockfilm man kunde komma. Jag satt som klistrad.
Publiksuccén fortsatte i en andra säsong som rullade under hösten 1987. Samma år hade vårt vardagsrum hemma utrustats med video. Jag spelade in och såg om, i spänd väntan på nästa avsnitt. Programmet var en stabil och säker referenspunkt på skolans raster. Gissningsvis var duon Dunsö och Ström högst medvetna om den kritik som duggat på kultursidorna i första vändan. Men i stället för att tona ner och tillmötesgå finsmakarna brassar de på med mer av samma.
Med tre miljoner tittare stod kändisarna på rad att få vara med och sjunga sin senaste hit och göra låtsasreklam för Knegoffs sololja och träna på att säga ”chokoläääääde” med Skumberg. Det var rutin i varje avsnitt. Den brittiska ex-modellen Samantha Fox hade slagit igenom med hiten Touch me. Hon flög storstilat in i berättelsen med helikopter, direkt från Kastrup. Ström minns samarbetet med den unga stjärnan. ”Normalt pratade alla bara om hennes stora boppar, men det gjorde inte alls vi. Det gjorde att hon kunde slappna av.”
När Ola Ström och Per Dunsös tv-gärning kommer på tal i vår tid, reduceras den till frosseri i lättklädda unga kvinnor. Det är orättvist. Ström och Dunsö önskade på ett tidigt stadium förlägga handlingen till en skog, men fick blankt nej. Det var för komplicerat, tyckte Malmö-TV. Kläderna bestämde kostymavdelningen gav sig av den speciella spelplats som tv-ledningen bestämt. För dem som glömt var det just i mycket små pastellfärgade badkläder vi besökte stranden eller friluftsbadet på åttiotalet, om man nu alls bar någon bikinitopp.
I Solstollarna är det för övrigt bara sjöjungfrun på flykt från stenen i Köpenhamn som, helt korrekt, skymtas utan överdel. De unga skådespelare som deltog i produktionerna har unisont hyllat Ström och Dunsö för att de gjorde drömlika sommarkollo av inspelningarna och för att de alltid lyssnade på barnen lika mycket som på de vuxna i inspelningsteamet.
För mig flyter bilderna av sommarserien ihop med det varma minnet av en tid då barnalivet var väsentligt friare än i dag. När jag hör de sånger som duon Ström och Dunsö specialkomponerades för produktionen, förnimmer jag känslan av lust och frihet under långa oövervakade sommardagar. Deras musik rullade i bilens kassettbandspelare när vi obekymrade åkte till stranden. I Solstolleland fick livet vara lek.
Toppbild: Ett reportage om Solstollarna i tidningen Okej när det begav sig. Foto: Ola Ström
***
Ola Ström och Per Dunsö var inte direkt några duvungar när de 1985 fick i uppdrag att göra sommarlovsmorgon för tv. Duon hade nästan tio års erfarenhet av programmakeri för barnpublik i ryggen. Definitivt genomslag fick de med Toffelhjältar som sändes julen 1984. Serien fick mig att undra om det bodde en spökfamilj även på vår vind, samtidigt som jag nynnade på det då nyskrivna skillingtrycket En väv av legender. Jag kan fortfarande texten utantill. Men efter dundersuccén Solstollarna, som i år firar 40-årsjubileum, har allt det andra hamnat i skugga.
I grund och botten följer Solstollarna samma dramaturgiska koncept som Ström och Dunsö gjort till sitt signum. Med hjälp av magisk realism får tittaren hänga med på hopp mellan fantasivärldar där Ström och Dunsö dyker upp i olika förklädnader och ett verklighetsplan där paret pratar och musicerar som sig själva. Handlingen går i maklig takt och är sällan helt glasklar eller linjär. I varje produktion förekommer en skara barn och ungdomar som agerar och sjunger. Barnen är alltid normala och sansade, till skillnad från de skruvade figurer som Ström och Dunsö gestaltar.
I Solstollarna har emellertid tempot drivits upp rejält. Det är snabba klipp, fejkreklam, små snuttar ur popsånger med keybord och elgitarr; det är dansare, neon, hårsprej, rosetter, glitter och badkläder i pastell.
Spelplatsen är Ribersborgsbadet i Malmö och ett fiktivt café. Det drivs av den vindögde och psykiskt instabile direktör Knegoff. När Knegoff inte reder ut att vara boss, tar hans alternativa personligheter över. För svåra telefonsamtal förvandlas han med hjälp av en röd huvudbonad och ett par glasögon till sin gapiga sekreterare Ulla-Bella.
När det gäller pengar transcenderar snälle Knegoff till sträng kamrer. Förutom serveringen äger direktören en tv-studio, där lokala icke-nyheter från badplatsen kablas ut till strandgästerna. Via denna ruta i rutan marknadsförs diverse produkter som alla bär Knegoffs namn. Runt anläggningen rör sig en samling aparta typer: det gnabbande husvagnsparet Hjördis och Gösta, en butter vaktmästaren som tycker allt han ser är fult, en nitisk tullare som jagar danskar i allmänhet och skumme Skumberg i synnerhet. Den senare smugglar choklad-wienerbröd över Öresund, för att sedan sälja de flottiga bakverken ”till inköpspris” på stranden. Och så ett knippe helt vanliga ungdomar, mest flickor, som sommarjobbar på cafeterian och sjunger med bandet.
I efterhand har Dunsö och Ström berättat att serien fick sin speciella form till följd av att tv-chefen i Malmö befarade att reklaminslag snart skulle åläggas någon av de två, befintliga statliga tv-kanalerna. Via Solstollarna skulle unga tittare få en försmak av hur ett sådant amerikaniserat och av reklam upphackat program, kunde te sig. Knegoff, på långt håll släkt med Kellogg, symboliserade krämaren. Handlingen utspelar sig alltså i en mycket närliggande, tänkt tv-framtid.
Kritiker och tyckare ogillade programmet från start. I recensioner och kulturinlägg ojas det tidigt över mängden exponerad hud. Solstollarna beskrevs som tramsigt, ytligt, gubbsjukt och olämpligt för barn. Publiken däremot älskade det! Responsen från tittarna var så massiv att programledningen kvickt valde att lägga in kvällsrepriser av det avsnitt som sänts på morgonkvisten. Hela familjen, inte bara sommarlovslediga barn, ville se. Det här var så långt ifrån Tisdagskul med Manne och tjeckisk dockfilm man kunde komma. Jag satt som klistrad.
Publiksuccén fortsatte i en andra säsong som rullade under hösten 1987. Samma år hade vårt vardagsrum hemma utrustats med video. Jag spelade in och såg om, i spänd väntan på nästa avsnitt. Programmet var en stabil och säker referenspunkt på skolans raster. Gissningsvis var duon Dunsö och Ström högst medvetna om den kritik som duggat på kultursidorna i första vändan. Men i stället för att tona ner och tillmötesgå finsmakarna brassar de på med mer av samma.
Med tre miljoner tittare stod kändisarna på rad att få vara med och sjunga sin senaste hit och göra låtsasreklam för Knegoffs sololja och träna på att säga ”chokoläääääde” med Skumberg. Det var rutin i varje avsnitt. Den brittiska ex-modellen Samantha Fox hade slagit igenom med hiten Touch me. Hon flög storstilat in i berättelsen med helikopter, direkt från Kastrup. Ström minns samarbetet med den unga stjärnan. ”Normalt pratade alla bara om hennes stora boppar, men det gjorde inte alls vi. Det gjorde att hon kunde slappna av.”
När Ola Ström och Per Dunsös tv-gärning kommer på tal i vår tid, reduceras den till frosseri i lättklädda unga kvinnor. Det är orättvist. Ström och Dunsö önskade på ett tidigt stadium förlägga handlingen till en skog, men fick blankt nej. Det var för komplicerat, tyckte Malmö-TV. Kläderna bestämde kostymavdelningen gav sig av den speciella spelplats som tv-ledningen bestämt. För dem som glömt var det just i mycket små pastellfärgade badkläder vi besökte stranden eller friluftsbadet på åttiotalet, om man nu alls bar någon bikinitopp.
I Solstollarna är det för övrigt bara sjöjungfrun på flykt från stenen i Köpenhamn som, helt korrekt, skymtas utan överdel. De unga skådespelare som deltog i produktionerna har unisont hyllat Ström och Dunsö för att de gjorde drömlika sommarkollo av inspelningarna och för att de alltid lyssnade på barnen lika mycket som på de vuxna i inspelningsteamet.
För mig flyter bilderna av sommarserien ihop med det varma minnet av en tid då barnalivet var väsentligt friare än i dag. När jag hör de sånger som duon Ström och Dunsö specialkomponerades för produktionen, förnimmer jag känslan av lust och frihet under långa oövervakade sommardagar. Deras musik rullade i bilens kassettbandspelare när vi obekymrade åkte till stranden. I Solstolleland fick livet vara lek.
Toppbild: Ett reportage om Solstollarna i tidningen Okej när det begav sig. Foto: Ola Ström
***
