Han avslöjar Katolska kyrkans Metoo

Landskapet – en bit av de franska Pyrenéerna – är kargt och mäktigt, levnadsvillkoren hårda. Befolkningen är gles. Här har mirakel skett, framför allt i Lourdes, nu den tredje största vallfartsorten för den katolska kristenheten, men femton kilometer därifrån ligger Bétharram – ett religiöst centrum sedan tidigt artonhundratal med härbärge, prästseminarium och en enorm katolsk internatskola, Notre Dame de Bétharram – till minne av ytterligare ett mirakel.

Regionens starke man är François Bayrou (född 1951), aktiv inom politiken i diverse roller sedan 1980-talet och nuvarande premiärminister. Tre av hans sex nu vuxna barn har varit elever vid Bétharram.

Och det är i den här skolan Alain Esquerre har varit extern elev i fem år under 80-talet. Han har nu kommit ut med en bok om övergreppen som försiggått här under en betydligt längre period, som han har samlat in vittnesmål om.

Esquerre trivs här och bor kvar i skolans skugga men han tänker ofta att de fick onormalt mycket stryk. Hösten 2023 följer han en ingivelse och startar en facebookgrupp för före detta elever. Någonstans hoppas han slippa känna sig fullt så ensam om minnena.

Boken han skrivit om det förlopp som följer heter Le silence de Bétharram, Bétharrams tystnad (Michel Lafon 2025) och den har i pressen kallats ”Katolska kyrkans metoo”, vilket ger en antydan om vad Esquerre ska komma att få ta del av.

Men inledningsvis händer inte så mycket i hans fb-grupp. Så småningom kommer fler vittnesmål om övervåld. Esquerre samlar in och systematiserar. Men det stannar alltså här, han får också höra berättelser om sexuella övergrepp. Och detta, skriver Esquerre, hade han inte haft en aning om. Han visste att en del av personalen, som utöver prästerna bestod av unga män som ungefär hade rollen av ordningsvakter, slog för mycket och för hårt, och att de njöt av det. Han visste också att en sjuk kultur där övriga barn blev förstummade vittnen till detta övervåld genomsyrade skolan. Men Esquerre gick hem och sov i sin egen säng. Kring vad som föregick i sovsalarna var tystnaden ännu djupare.

Han vet i förstone inte vad han ska ta sig till med de här berättelserna. Klarar han det här? Men han fortsätter, tar emot vittnesmålen som de slag de också är.
Under tiden går han sina dagliga promenader längs floden Gave vid vilken Bétharrams magnifika vita byggnader tornar upp sig som en strandad oceanångare. Han delar sitt liv med sin gamla mamma – hon som aldrig kunnat säga att hon älskar honom, men han vet att hon gör det ändå.

Så småningom finner han, också på nätet, ett formulär som kan användas för att anmäla övergreppen, och han ber sina vittnen att fylla i det, vilket kräver mycket tjat från hans sida. För många av offren har aldrig talat om sin upplevelse, aldrig satt ord på den.

Och även om de flesta av övergreppen ligger så pass långt tillbaka i tiden så att de rent juridiskt är preskriberade så vet Esquerre att offren dels litar på honom för att höras och få någon sorts upprättelse. Kanske läkning. Och dels att han måste göra vad han kan för att stoppa sen här sortens oegentligheter.

Så småningom skickar Esquerre in en första omgång vittnesmål (skrivna på därför avsedd blankett) till åklagaren i centralorten Pau, och det är genom att pressen en tid därefter tar kontakt med honom som han får reda på att myndigheten reagerar och agerar.

Nu följer en tid för författaren fylld av ännu fler möten – med journalister, i tevestudior och så småningom även med premiärministern. Men han fortsätter samtidigt att släppa in fler före detta elever i sin fb-grupp, och han sänder in fler omgångar vittnesmål med följebrev till åklagaren, vid det här laget över tvåhundra stycken. Pressen jobbar på och en lavin sätts igång. Rapporter från andra katolska internatskolor börjar dyka upp i media, samtidigt som trycket på premiärminister Bayrou ökar då en av hans döttrar, före detta elev vid Bétharram, dyker upp i tevestudior vid Esquerres sida och berättar om misshandel och institutionell tystnadskultur.

Det man undrar är förstås hur mycket Bayrou, som då var utbildningsminister med tre barn i skolan egentligen visste. Gissningsvis, enligt Esquerre: en del av våldet men inte de sexuella övergreppen.

En annan vanlig fråga blir: Varför sa barnen ingenting? Och här är det enkla men samtidigt svåra svaret: De visste att ingen skulle tro dem.

Och det är här Esquerres bok inger nytt hopp. Tiden har vänt.

För några år sedan genomförde Katolska kyrkan i Frankrike en stor undersökning om förekomsten av sexuella övergrepp inom kyrkan under efterkrigstiden. Man visste att det var ett problem, men trodde att det inte var större här än till exempel inom idrottsrörelsen. Det visade sig vara fel. Vittnesmålen om sexuella övergrepp i kyrkan var fler än på andra håll. I samband med det bestämde man också att från och med nu så byter vi perspektiv. Vi skyddar inte längre förövarna, utan offren. Något som nog måste liknas vid att vända en oceanångare, alltså inte alldeles enkelt, men som ändå håller på att genomföras.

Nu, och först nu, lyssnar man alltså konsekvent på offren. Och Esquerres bok, som på sätt och vis samtidigt är en handledning i hur man gör rent praktiskt för att vittna om problem och dra förövarna inför rätta, blir en del av den här processen.

Det som kan te sig märkligt, men som är en del av det hoppingivande med boken, är att Esquerre inte alls vill stänga och riva Bétharram. Tvärtom – han har bra idéer om hur man går vidare.

Någonstans skriver han: Vi hade kunnat vara lyckliga där. Och det är som om han tänker se till att kommande generationer faktiskt kommer vara lyckliga – också i Bétharram.

Han inger ett sånt förtroende att man vågar hoppas på en förändring.

Toppbild. Alain Esquerre skriver om övergreppen på den katolska internatskolan Notre Dame de Bétharram där han själv varit elev. Foto: TT

***

Läs även: Valpåverkan, censur och förföljelser – hon avslöjar Facebooks maktmissbruk

Läs även: Den frimodige Elensky brottas med den politiske Elensky