Han straffas för sin regimkritiska filmkonst
"Propagandaverksamhet riktad mot systemet". Samtidigt som Jafar Panahis nya film visas i Sverige döms han till fängelse hemma i Iran.
Den iranske regissören Jafar Panahi, i sin frånvaro dömts till ett års fängelse och två års reseförbud. Det är långt ifrån första gången som landets regim varit ute efter honom eller andra regissörer.
2010 dömdes Panahi till sex års fängelse, samt ett tjugoårigt förbud att göra film eller resa utomlands. Han tillbringade tre månader i fängelse innan han släpptes mot borgen. Dokumentären This Is Not a Film skildrar regissörens dagliga liv i husarrest vid tiden. Delar av filmen spelades in med en iPhone och efter att ha smugglats över den franska gränsen på en USB-minne, visades den i Cannes som en specialvisning.
I juli 2022 arresterades han när han ville förhöra sig över kollegan Mohammad Rasoulofs rättsfall. Denna gång blev resultatet sju månader i fängelse. I februari 2023 inledde han en hungerstrejk som ledde till att han frigavs inom 48 timmar.
Det som gör domen i måndags annorlunda är att Panahi inte befinner sig i Iran. Liksom de flesta av sina regissörskollegor så är han del av den stora filmprissäsongen som äger rum varje år med början i november och med Oscarsgalan i mars som avslutning. Samma dag som domen föll så vann regissören tre priser på Gotham Independent Film Awards i New York, för bästa regi, manus samt bästa internationella film. Panahis advokat, Mustafa Nili har meddelat att domen kommer att överklagas. Med tanke på domens svepande formulering “propagandaverksamhet riktad mot systemet” så finns det klara utmaningar med en överklagan.
Ironin i att han har förbjudits lämna Iran är uppenbar, men enligt vissa källor planerar Panahi att åka till Iran och tjäna sitt straff när prissäsongen är över oavsett om överklagandet går igenom eller inte. Det rimmar väl med tidigare uttalanden där han har sagt att han inte kan tänka sig att bo och jobba någon annanstans. Flera andra iranska regissörer som den förut nämnda Rasoulof har gått i exil.
Panahi är tveklöst en av de bästa iranska regissörerna under de senaste decennierna. Redan debuten, Den vita ballongen (1995) väckte stor uppmärksamhet. Historien om en sjuårig flicka som vill köpa en guldfisk hon inte har råd med, skrevs av Abbas Kiarostami som också hjälpte till att finansiera filmen. Den visades i en sidoserie i Cannes och vann Guldkameran för bästa debut.
Panahis tredje film, Cirkeln (2000) skildrar behandlingen av kvinnor i Iran. Filmen har ingen uppenbar protagonist utan följer ett antal kvinnor i olika situationer. Den 90 minuter långa filmen är ekonomisk och använder inga överdramatiska uttrycksmedel, men är samtidigt obeveklig ända in i slutscenen. Cirkeln vann Guldlejonet i Venedig och jag ser den fortfarande som Pahanis mästerverk. I en intervju om filmen sade han att det inte finns några onda karaktärer i hans filmer för att han inte ser människor på det sättet.
Där andra iranska regissörer tenderar att bli en smula didaktiska så är Panahi mer humanistisk utan att bli sentimental. När han vann Guldpalmen i Cannes i år för Det var bara en olycka så blev han den fjärde regissören i filmhistorien att vinna de tre stora festivalerna. Han vann Guldbjörnen på Berlinalen 2015 med Taxi Teheran. De tre andra regissörerna är Henri-Georges Clouzot, Robert Altman och Michelangelo Antonioni.
Filmen gick upp i Sverige i fredags och är ännu en av regissörens betydande filmer. I en ovanligt stark Cannestävling är det inte den Guldpalm jag hade valt, men det är otvetydigt en ytterst sevärd film. Merparten av regissörens senare filmer har gjorts utan att ens ansöka om tillstånd från regimen. Det är lätt att förstå varför. Bara det faktum att Det var bara en olycka visar kvinnor som inte har håret täckt är tillräckligt för att göra det lönlöst att producera filmen legalt.
Jurypresidenten Juliette Binoche förkunnade snabbt att priset inte enbart var politiskt, men det är svårt att tänka bort och många kommentarer efteråt var politiska, från entusiastiska kommentarer av franska utrikesministern, till fördömande uttalanden från regimen i Iran. I vilket fall är Jafar Panahi jämte Shahram Mokri de två klarast lysande stjärnorna i nutida iransk film.
***
