Hela Malmö hemsöks i ”Rök och speglar”

Redan i tidskriften Granta #4 2014 berättade författaren Johanne Lykke Naderehvandi en spökhistoria. Då handlade det om en spökseans i Köpenhamn. När hon nu återvänder till spökerierna i sin nya roman har hon förflyttat dem över Öresundsbron, till Malmö.

Den som utsätts för ett besök av en ande är romanens huvudperson Bernarda Moltke. Mer om det snart. Men först: teater. För det handlar inte bara om spöken och gastar. Mycket av romanen handlar också om teatern som plats, och om dramatik som en litterär genre. Huvudpersonen har i linje med detta fått sitt förnamn efter den spanske dramatikern Federico Garcia Lorcas klassiska 1930-talsdrama Bernardas hus. Men det är långt ifrån den enda intertextuella referensen. Det vimlar av kända dramatikernamn som exempelvis August Strindberg, Bertolt Brecht och William Shakespeare. Och givetvis, i linje med spökhistorien: Henrik Ibsen och hans pjäs Gengångare. Johanne Lykke Naderehvandi väver både in citat och gör anspelningar på klassiska dramer och teateruppsättningar i sin roman.

Huvudpersonen Bernarda växer upp på Malmö Stadsteater. Där lär hon också känna ett annat teaterbarn, Asta, som blir hennes bästa vän. De båda flickorna och deras lillebröder rör sig hemtamt i teaterns miljö bakom kulisserna och möter de olika personer som arbetar där. Romantiteln Rök och speglar går ju för övrigt att läsa som ett koncentrat för teatervärlden där illusioner skapas genom rökmaskiner och fördubblingar. Det är en fri barndom som Johanne Lykke Naderehvandi skildrar: de vuxna arbetar och barnen får sköta sig själva.

Samtidigt kräver denna frihet av barnen att de agerar som vuxna, eftersom föräldrarna inte har tid att vara just det – de leker och spelar teater och hinner inte se efter sina barn. Möjligen finns det en personlig kritik i texten här, eftersom Johanne Lykke Naderehvandi själv växte upp på Malmö stadsteater, som dotter till teaterdirektören och regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Møller.

Men det är bara en möjlig läsning. Rök och speglar är inte en i raden av autofiktiva romaner – och även om teatern spelar en framträdande roll, är den ändå bara en kuliss för händelser som ska resultera i den spökhistoria som dominerar handlingen. 

Själva spökhistorien utspelar sig till största delen hemma i Bernardas lägenhet, där hon bor med sin lilla dotter Paloma. Det är Bernardas gamla barndomsvän Asta som visar sig för henne. Deras symbiotiska uppväxt avslutades abrupt när Asta, hennes lillebror och deras skådespelarmamma dog genom en gasolycka i hemmet. När Astas ande visar sig börjar huvudpersonen fundera på om det kanske inte alls var en olycka. Har Asta återvänt för att säga henne något? Få henne att hämnas hennes alltför tidiga död? För på teatern fanns mannen som stalkade Astas mamma. Kanske har han något med familjens tragiska död att göra?

Bernarda börjar tvivla på sitt eget mentala tillstånd. Hennes exman, barnet Palomas pappa, ger uttryck för att hon är galen. Själv pendlar hon mellan det psykologiskt realistiska tolkningssättet – och att faktiskt lita på sina sinnen och erkänna att barndomsvännen återvänt.

Denna gåta, värdig en deckare, ger texten nerv och spänning. Det för in den för romanen viktiga tematiken om mäns övergrepp mot kvinnor. Detta skildrar Johanne Lykke Naderehvandi på en prosa som glimmar och glittrar i allt sitt mörker. Snart beskrivs hela Malmö som en hemsökt plats. Huvudpersonen frågar sig om det finns ”ett särskilt skånskt gift”. Efter att ha läst denna övertygande roman är jag böjd att tro det.

***

Läs även: En ondsint salighet med övernaturliga trådar

Läs även: Per Wästberg är klarsynt om antisemitismen – och mycket annat