Henri Cartier-Bressons bilder ger fortfarande hopp om Europa

Det är ett fotografi som jag levt med hela mitt vuxna liv. Jag vet inte om det är världens mest berömda foto, men det är däremot fotografens mest kända bild, och det är en av världens mest kända fotografer. Så varför inte?

Det handlar om Henri Cartier-Bressons (1908-2004) bild av en lätt suddig mansgestalt som svävar i ett språng över en ljus vattenyta (som, av bråten som perforerar den att döma, är en pöl). Mannen har just lämnat en enkel stege som ligger där på spegeln och hans klack kommer i nästa ögonblick slå sönder ytan och egentligen bilden. Han kommer ta mark och bli blöt om åtminstone en fossing. 

I bilden händer det aldrig.

I bakgrunden ser vi ett gjutjärnsstaket och taksiluetterna av någon sorts hangarer eller magasinsbyggnader. Vi befinner oss i stadens utkant eller på en ödetomt av något slag.

Bilden prydde den affisch Moderna och Fotografiska museet lät trycka upp till utställningen av några av fotografens verk år 1983. Den affischen hängde jag på väggen i mitt flickrum. Så jag tycker att jag kan bilden. 

I den fotobok jag köpte i samband med utställningen lyder bildtexten Bakom Saint-Lazares järnvägsstation, Paris 1932. Det är också den här bilden som får illustrera fotografens idé om vad fotografiet är, det han kallar det avgörande ögonblicket, som förstås även är avhängigt fotografen. Det här är hans signum och det följer honom livet igenom.

Henri Cartier-Bresson är en mycket framgångsrik fotograf. Efter andra världskriget är han med och grundar bildbyrån Magnum i USA, en sorts agentur som flyttar fram positionerna för fotografiet, också vad gäller rättigheter och praktik. Han reser och plåtar. Oavbrutet. Bilderna publiceras i den internationella växande fotopressen där de nu blir en lika viktig del av reportaget som texten. I Cartier-Bressons fall samlas också fotografierna vartefter i böcker, och efter kriget kommer Images à la Sauvette (ungefär Bilder i all hast/i smyg) ut år 1952. Tre år senare kommer Les Européens, Européerna, ut med omslag av Joan Miró.

Båda böckerna har länge sålts svindyrt på antikvariaten, men nu är de återutgivna i Fondation Cartier-Bressons regi. I samband med släppet av Les Européens pågår (till den 3 maj) på stiftelsen (Paris) en utställning av en del av fotona (mannen på språng finns också utställd, men i ett annat rum).

Boken Les Européens innehåller foton tagna i Europa under åren 1950-55. Efterfrågan på bilder var enorm, särskilt från USA. Samtidigt hade man fått nog av krigsbilderna – ruiner och lemlästade människor – från den gamla kontinenten.

Tanken på, och behovet av, en annan bild blev uppenbar. Men också det rent praktiska materiella behovet. Europa behövde turister med pengar att spendera, och människor världen över ville ut, ville resa.

Så bilderna förändras. Om man tidigare hade velat ha monument och statusbyggnader, inser Cartier-Bressons generation att den tiden är förbi. Nu är det människorna som ska stå i centrum. Européerna, inte Europa. 

Det är alltså dem vi får se i den återutgivna boken. Cartier-Bresson arbetar som vanligt diskret, ofta anonymt. Han reser över kontinenten med en assistent och en småbildskamera. Han använder aldrig konstljus och han beskär aldrig sina bilder.

Här finns bilder vi känner igen, som den på pojken som stolt bär två enorma rödvinsflaskor nedför rue Mouffetard i Paris. Eller de två grekiska matronorna som klädda i svart marscherar nedanför en liten fasad i Aten där gesimsen bärs upp av ett annat kvinnligt par, två karyatider. 

Här finns humor och värme i porträtten av både av enskilda och grupper. Människors sammanhang kommer fortfarande med. Här skildras examensdagar med diplom, spanska prästseminarister på väg, fiskmånglare i städer som Marseille och Hamburg. Misären och ruinerna finns kvar, särskilt i bilderna från Hamburg ligger de i bildkanten. Men centrum är människorna.

Och de bygger upp det som bombats sönder. Även om Hamburgborna fortfarande ibland bor i ruiner så reser sig nybyggnationer vid sidan i samma bild. Någonstans i Italien slår ett helt fantastiskt fackverk av armeringsjärn ett valv över himlen och byggnadsarbetarna kilar elegant omkring på marken nedanför. Som om de dansade.

Även om porträtten dominerar så finns de stora oförstörda landskapen också kvar. Den ukrainska slätten med en mörkare strimma i som är en liten stad. Eller de grekiska olivlundarna som sträcker sig ut och bort, bakom ett par oxar, en vagn och några människor. 

Det är en bok som fortfarande inger hopp, inspiration till en europeisk identitet, den säger fortfarande något om vilka vi är och vart vi är på väg.

I nyutgåvan av boken har direktören för stiftelsen, Clément Chéroux, lagt till ett efterord, i vilket han även skriver om bilden av mannen på språng och att den är tagen vid place d’Europe, Europaplatsen. I de här kvarteren är Cartier-Bresson uppvuxen. Chéroux ser fotot nästan som ett självporträtt av Cartier-Bresson. Han är mannen som flög, seglade, reste i Europa, och som såg världen. 

Själv lyder jag en impuls och öppnar Google maps, kollar om platsen finns kvar. Det gör den. Den ligger där över järnvägsspåren. Jag blippar fram gatufunktionen, ser fasader och omgivningar. Och där står de, byggnaderna och staketet i bakgrunden på fotot. Fortfarande kvar, nu bakom en rondell och lite planteringar. Men intakta.

Jag blir så glad, finner det nästan osannolikt optimistiskt. Allt ligger fortfarande inom räckhåll. 

***

Läs även: Så länge judar mördas saknar våra minnen och löften betydelse

Läs även: Sveriges främste fotograf var nazist – men syns det i bilderna?