Högaktuell teatersoppa om en glödhet energidebatt
Liksom på 1980-talet går den svenska debattens vågor höga om kärnkraft och oljetillgångar. I "Drömmen om elen" sockras den med humor och slagdängor i neon.
I en tid när allt ska ”gå mä’ elektricitet” är lätt att hålla sig för skratt. Bara att googla fakta om denna pjäs via AI kan dra 0,24 wattimmar, får man jag veta genom att googla just det. Samtidigt som enbart den fasta elnätsavgiften per månad kan dra i väg med kostnader motsvarande en resa till Västindien för en husägare.
Och beroende på var i Sverige du bor kan dessa skenande räkningar också slå olika hårt. Tala om att göda politiska konfliktytor i ett redan avlångt land. Det råder dramatikern och regissören Gertrud Larsson nu bot på. I dagarna gästspelade hennes Drömmen om elen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, för att sedan valsa vidare på turné från hemmahamnen Byteatern i Kalmar.
Till genren är den ett slags politisk satir i kabaréform som varvar livemusik (Mats Bengtsson) och sångnummer (Agnes Forstenberg och Anna-Lena Efverman) med dråpliga sketcher om något så föga sensuellt som vår tids elmarknad – eller?
Riktigt så hett som i sista versen av Hasse och Tages Elektricitetsvisan går det nu inte till här: ”Jag owaka farfar i förrgår natt / När ja’ va’ klar mä’ mustaschen / Ur mörkret utropa farmor glatt: / ’Ja, tack så hjärtligt för massagen.’ ” Men nog har samtidsspanaren Larsson hittat annat som pirrar till i denna humorspäckade uppföljare till omskrivna och hyllade Mecenatens återkomst 2025.
I sockerljuv humor lindar hon in vår tids hetpotatisar – kärnkraftsverk och vindkraft, koboltbrytning och uran – utan att det för den skull blir påfallande mycket plakatteater. Nej, här får såväl Jimmie Åkesson som energiminister Ebba Busch i dockform säga sitt om rätt och fel med el, samtidigt som det skojas friskt om allt från elallergiker till vindkraftskartor. Ja, rentav barnarbete i gruvor.
Och vad vore svensk politik utan fika? Sålunda dricks det också mer kaffe på campingbord än fattas viktiga beslut om vår så påfallande aktuella energikris vilken – då liksom nu – handlar om kärnkraft och oljetillgångar, sistnämnda till följd av det pågående kriget i Iran.
Följaktligen dras vi inledningsvis ned i ett nyfött 1980-tal, ackompanjerat av ursvensk dragspelsmusik.
Då, när det flesta villor fortfarande värmdes upp med olja och en folkomröstning om kärnkraftsverkens vara eller inte vara lurade runt knuten. ”Finns det någon linje 3:are i publiken?” frågar sålunda Agnes Forstenberg publiken i denna interaktiva föreställning som på flera sätt drar in åskådarna i debatten.
Anna-Lena Efverman lyckas med konststycket att charma som allt från en förvirrad Åkesson till tossig ellallergiker, medan Agnes Forstenberg mer handfasta rollfigurer står för vad som tillsynes är ett slags förnuft i denna energisoppa. Alltmedan Mats Bengtssons svängiga enmansorkester ”Matz” får oss alla att i värmande långkallingar vilja dansa i neo.
Ja, roligare och mer aktuellt än så kan nog ändå inte en uppsättning om en glödhet energimarknad bli just nu.
***
Läs även: Ensam med en dinglande löspenis
