Inte bara ”doom and gloom” – Liliana Colanzis rysligheter ger oss hopp
Sverigeaktuella Liliana Colanzi är en av Latinamerikas hetaste författare. Hennes verklighetstrogna skräck inspireras av Maria Gripe och Selma Lagerlöf.
Fyrtiofyraåringens stora internationella genombrott är novellsamlingen Ni lyser i mörkret – en mix av science fiction, skräck och magisk realism. När Fokus träffar henne i Stockholm avslöjar hon att två svenska författare blev hennes inspirationskällor redan i unga år:
– Maria Gripe, hon är fantastisk, jag älskar henne. Och Selma Lagerlöf, speciellt Nils Holgerssons underbara resa.
Hon har tidigare fått flera av sina böcker översatta till flera språk, men det är den nu aktuella Ni lyser i mörkret som blivit hennes ”debut” såväl i Sverige som i en rad andra länder. Det är en tunn bok son innehåller sju noveller, som pendlar mellan scifi, skräck och realism. Hon vill inte riktigt gå med på att det är det som kallas magisk realism.
– I magisk realism är allt som händer normalt, det delas av alla. Min bok handlar mer om det övernaturliga, det som möts med ångest och terror. Det finns en berättelse som kan kallas magisk realism, ”De grönaste ögonen”, där det är helt normalt att man kan slå telefonnumret 666666 och Djävulen svarar.
Hon kommer från Bolivia men har sedan 2009 en tjänst på Cornell University utanför New York. Trump-administrationens krig mot universiteten har även drabbat Cornell, som fått ett bidrag på tio miljarder kronor indraget.
– Situationen i USA är skrämmande. Vi vet att på Cornell kommer det att innebära stora nerdragningar. Det kommer att kännas.
Hon tar en kort paus och fortsätter:
– Det finns en genomträngande känsla av att man själv kan bli attackerad. Det känns lite obehagligt att sitta och tala om det. Jag är rädd för vad som ska hända när jag åker tillbaka, dom kollar ibland innehållet i telefonen. Det är en skrämmande tid i USA.
Hon säger att hon hemma i Bolivia växte upp i en familj där man inte läste mycket. Hon betecknar sig som ett blygt barn, som fann en tillflykt i att sitta och läsa i timmar, att hon där gjorde entré i främmande världar.
– Det var där jag upptäckte Maria Gripe och Selma Lagerlöf. Båda triggade min fantasi. Att kunna skriva om någon som flyger på en gås och upplever världen. De båda formade mig som författare.
Liliana Colanzi är en av många kvinnliga latinamerikanska författare som använder skräck och scifi som grund till sina böcker (mest känd hittills är Mariana Enriquez med den hyllade Vår del av natten). Hon säger att man nu kan ta upp sådant som kvinnlig sexualitet.
– Modern skräck låter oss gå in på andra sorters skräck, som miljöförstöringen, vi kan gå in på politik, på kvinnoförtryck, på mäns våld mot kvinnor. Det finns en lång tradition av icke-realistisk fiction i Latinamerika, dit hör jag.
Titelnovellen i hennes bok handlar om den radioaktiva olyckan i Goiana i Brasilien 1987.
– Jag tänkte använda det som grund till en sci fi-berättelse, men upptäckte hur otäckt det var i verkligheten. Det fanns inget behov av att lägga till någonting. Så det är den realistiska av mina noveller. Man kan kalla det ekologisk skräck.
I den första novellen, Grottan, skildras historien genom vad som under miljontals år händer i en grotta. Hon säger:
– I 20-årsåldern hade jag en panikattack då jag började fundera över varför vid över huvud taget finns till, varför lever vi. Sedan kom jag över detta, visst, vi kommer att försvinna, men vi kan ändå njuta av hur vacker världen är. Jag hade tänkt låta Grottan sluta med en förödd jord, men ändrade mig. Nu finns det fortfarande liv. Inte liv som vi är vana, man ändå en sorts liv.
– Det finns hopp, även i USA. Det är därför jag inte bara vill skriva om ”doom and gloom”. Det finns hopp om en annan framtid.
***
