”Jag är rädd för Fosse” – Nobelpristagaren skrämmer på scenen

I Jon Fosses pjäs Så var det möter en åldrad konstnär sitt förflutna.

– För mig handlar pjäsen mycket om ensamhet, säger Leif Andrée när vi äntligen hittar varandra i ett ännu ganska öde Kulturhuset Stadsteatern.

– Sedan ett par år är jag skild och grabbarna är vuxna och har sitt, förtydligar han sin personliga relation till texten.

Regissören Shebly Niavarani ansluter till personalrummet innanför köket. Han håller med om ensamheten som tema, men tillägger också andlighet.

Ännu har säsongen inte riktigt börjat, men redan den 3 september enaktaren (som Fosse skrev efter tio års uppehåll från teatern) Sverigepremiär med Leif Andrée i den enda rollen. Det innebär långa dagar av repetition redan i mitten av augusti.

Urpremiären ägde rum så sent som 2020, då för en liten skara pandemipublik på Den Nationale Scene, i regi av svenska Annika Silkeberg som gav den en stark audiell och visuell form.

När Shebly Niavarani nu begår Fossedebut med denna existentiella och förtätade monolog blir den mer nedtonad och analog.

Hur närmar man sig då den norske dramatikerns ofta lyriska och sakrala pjäser, förvandlar dem till kött och blod?

– Om jag ska vara ärlig så är jag lite rädd för Fosse, erkänner Shebly Niavarani.

Men han tar snabbt tillbaka påståendet:

– Nej, det är jag inte alls! Han är det snällaste man kan tänka sig.

Det visade sig att han ändå delade den där första känslan med Leif Andrée. Därmed blev rädslan också drivkraften:

– Vi kom fram till att vi har ju varit rädda så många gånger tillsammans på scen, så varför inte en gång till!

Duon Niavarani & Andrée har ett långt förflutet tillsammans.”Leif Andrée har varit med i alla svängarna”, som Shebly Niavarani uttrycker det. Deras första uppsättning tillsammans var Djungelboken 2007 där Leif Andrée var Baloo och Shebly Bagheera.

Att det skulle vara Leif Andrée som gjorde den enda rollen när Shebly Niavarani nu åter ger sig på att regissera – första gången var med hyllade Det stora lördagspaketet tillsammans med Sara Jangfeldt – var därför en förutsättning, säger Shebly Niavarani.

– Idén växte mycket utifrån Leif. Med en annan skådespelare hade det blivit något helt annat. Jag ville inte bara sätta upp en text utan ha en människa, och Leif är en magisk skådespelare.

Fosses pjäser liknar alltså ofta mer ett slags lyriska partitur, men första gången Shebly Niavarani läste Så var det var poesi inte det första han tänkte på, utan mer en påträngande verklighet.

– Jag har precis gift mig och vi har köpt bostadsrätt, samtidigt som jag ser en rutten värld, föräldrar som blir äldre och sjuka och kollegor som gått bort.

Han berättar att han kände sig dragen till texten just för dess komplexitet, och för att den krävde något annat av honom än han var van vid.

– Den är lite utanför vad jag annars brukar göra, men så blev jag så fruktansvärt drabbad.

För Leif Andrée är det andra gången gillt med Fosse. För ett par år sedan skulle han ha spelat Gitarrmannen (1999), också den en monolog om en ensam man, men den gick aldrig till premiär.

– Den var jäkligt krånglig. Han bara satt där och klippte av sträng efter sträng, summerar Leif Andrée handlingen.

Men tycker du om Fosses dramatik?

– Ja, för fan. Men när vi läste Så var det första gången fattade jag ingenting. Sen läste jag den en gång till och upptäckte att, ah vilket språk! Men jag hade inte trott att det skulle vara så svårt.

Leif André säger att han brukar ha lätt för att lära sig nya text, men den här gången har det ändå varit en utmaning.

– Det är så mycket upprepningar, förklarar han och exemplifierar:

– Vi har talat om hur våra gamla mammor-och mormödrar kan låta: Finns det inget kaffe? Nej, det finns inget kaffe. Det måste finnas kaffe.. hur de liksom muttrar på.

– Men man måste man passa sig så det inte spelas sentimentalt och bittert. Det får inte bli kletigt, säger han

– Det finns ju i själva texten.

Utöver temat ensamhet nämner Leif Andrée sådant som uppgörelse och minnen den där sista tiden man har kvar, och man känner på sig att det också är så.

Själv minns han hur han för tio år sedan satt vid sin mammas dödsbädd och hur hon sökte förlåtelse.

– Hon var klar i knoppen men så sa hon en gång när jag var där att ”jag skulle så gärna vilja skriva ett brev till er alla barn”. ”Men mamma, skit i det. Du har varit en bra morsa”, svarade jag då. Men hon ville så gärna bikta sig och uttrycka det hon tyckte hade gjort fel i livet.

På samma sätt gör pjäsens konstnär ett slags bokslut, säger Leif Andreé.

– Det är som en dödsmässa: ”Jag måste ha varit en dålig människa. Ja, så är det väl”. Och en ännu sämre make, en som det inte gick att leva med”.

Är du själv en person som offrade familjen för konsten?

– Haha, javisst. Jo, för fan. Om jag ska gå till mig själv så har jag jobbat för mycket, ja.

– Jag funderar själv på vem man vill vara de där sista timmarna i livet. Kommer man sitta där och tittar på teateraffischerna på väggen, och så är det ingen där som bryr sig. Inflikar Shebly Niavarani.

– Det är intressanta tankar som växer när man lever med den här pjäsen. Den har så många lager. Den vrider och vänder också på meningen med Gud. Det finns ju sedan bara en sak vi kan vara säkra på, och det är att där finns ett slut. Det är det är det vi gestaltar, den sista minuten.

Vad vill ni ge publiken med den här uppsättningen?

Leif Andrée: Jag vill gjuta hopp i människan. Det är alltid mitt motto. Kanske där finns en man som kan gå hem efteråt och tänka att jag kanske skulle ta och ringa mina barn ändå. Det finns också i pjäsen, hoppet.

Shebly Niavarani: Jag vill gärna vara med om att erbjuda det vackra och det andliga i Fosse. Kanske den kan bli en gemensam bön för oss.

Toppbild. Leif Andrée spelar i Jon Fosse Så var det på Kulturhuset Stadsteater. Foto:

***

Läs även: Han var Ingmar Bergmans favorit

Läs även: Den underskattade vetenskapsmannen August Strindberg