”Jag svär i mångfaldskyrkan och det finns inte plats för kättare”
Den svenska teatern måste inte bli "cool". Dess kris är bristen på idéer, inte på mångfald. Ändå är "mångfald" i centrum på Scenkonstbiennalen i Östersund.
På kultursidorna debatteras hur teatern kan bli cool igen. I Sydsvenskan (31/3) undrar Sara Berg varför teaterkonsten inte förmår konkurrera med maten som upplevelse. Jacob Lundström ifrågasätter i DN (15/4) om det kan anses vara coolt att en skådespelerska stoppar in ett rått ägg i vaginan och sedan låter medspelarna avsmaka detta. Hampus Hallberg ger i DN (5/5) förslaget att de unga tar över teatern. ”Det blir coolt”, konstaterar han utan att anföra några argument. Rikard Lekander varnar i samma tidning (7/5) för den ålderism och det nedvärderande av hantverkskunnande som skulle bli följden av föryngringen. I Svenska Dagbladet (20/5) presenterar Ramtin Parvaneh framgångsreceptet – ökad mångfald. ”Det är coolt” avslutar Parvaneh och lyckas nästan få det att låta som om denna patentlösning är något nytt.
Redan 2017 skrev jag i SVD en recension av teaterbiennalen i Norrköping. Redan då handlade det mesta om mångfald. Även därefter har teatervärlden varit fixerad vid mångfald. Den rådande definitionen av mångfald är lika uttjatad som tröstlös. Ju fler personer med icke-svenskt utseende, desto bättre. Någon mångfald av idéer vill mångfaldsförespråkarna inte ha. De syftar på den visuella mångfalden, den som har med kön, hudfärg och sexuell läggning att göra. De vill tala om kroppar. ”Kroppar rasifieras” hävdar de. Diskrimineras, vill de att vi ska tänka.
Det är viktigt med representation, påstår de. Det nya Sverige måste representeras på scenen. Ingen vågar ställa frågan: Varför? Det beror på att mångfaldsivraren då tenderar att höja rösten och låta invektiven hagla. Kritikern tillskrivs ofta åsikter han inte har.
Hur många vita, svarta och bruna bör enligt Ramtin Parvaneh få plats på landets teatrar? Hur många röda, rosa och beiga? När vi ändå är inne på färg får vi inte glömma att form också är en väsentlig faktor. Hur många smala, tjocka och medelstora bör scenen härbärgera? Hur många fyrkantiga? Hur många päronformade? Hur många i dålig form?
Vad tänker Parvaneh om behovet av konstnärlig kvalitet på teatern? Hur värderar han ett meritokratiskt system? I vilken utsträckning gynnar hans idéer den åldrade tragöden, den materialmedvetne scenografen och den socialt inkompetente men hantverksskicklige teatermusikern? På vilket sätt främjar Parvanehs vision teaterbesökarnas upplevelse? Kan vi vara säkra på att mångfaldsaktivisten som får plats på scen inte också där tematiserar sitt mångfaldsengagemang, till publikens bedrövelse.
Faktum är att "mångfald" det senaste decenniet varit ett av modeorden. Det skulle inte förvåna mig om det är det i kulturbidragssammanhang mest använda begreppet av alla – i konkurrens med "genusnyfiken" och "intersektionalitet". Mångfaldsrelaterade projekt mottar mångmiljonbelopp i stöd. Mångfaldskonsulter skär guld med täljkniv. Det finns alltid en ny handläggare att hota med kontroll av mångfaldsplaner och policydokument.
Publiken må svika teatern – branschen fortsätter med biennalseminarier om mångfald. Rubrikerna är desamma år efter år. Årets Scenkonstbiennalen äger rum i Östersund och den är inget undantag. Den 6 juni hålls ett mångfaldsseminarium med titeln ”Mångfald på Sveriges teatrar – representation, ansvar och framtid”. Ramtin Parvaneh är moderator. Hur står det till med mångfalden på detta seminarium? Hur är fördelningen mellan mångfaldsvurmare och mångfaldskritiker i den sextett som deltar i diskussionen?
”Att vara rasifierad och verksam inom scenkonst innebär fortfarande ett smalare utrymme”, skriver Ramtin Parvaneh. Vilka belägg har han för sin tes? Han leder själv samtalet om representation på biennalen. Hade jag på denna biennal kunnat arrangera ett seminarium om diskriminering av personer med avvikande mångfaldsuppfattningar? Ett samtal om vårt gemensamma fackförbunds (Scen & Film) besatthet av kön, hudfärg och sexuell läggning?
Vem kommer branschfolket att ge sitt stöd i den här debatten? Vis av erfarenheten från teaterdebatten 2017 förutser jag att mitt inlägg kommer att ogillas. Jag svär i mångfaldskyrkan och det finns inte plats för kättare. Det finns ingen plats för pluralism, blott för mångfaldsfloskler. Förmodligen kommer ett antal teatermakthavare ännu en gång att kräva att man tar avstånd ifrån mig. Det offentliga Teatersverige är och förblir en ekokammare.
”Mångfald är ett ansvar”, betonar Ramtin Parvaneh. En mångfald av utseenden har i min värld inget egenvärde. Teaterns illusionsskapande kraft räcker: På tiljan kan vem som helst bli vad som helst. Att teatern är cool är, som jag ser det, av underordnat intresse. Gastronomin gör teatern bäst i att inte tävla med. Den statsunderstödda teaterns ansvar är att tillhandahålla teater av hög konstnärlig kvalitet. Teatern bör sträva efter att besätta varje position, på och vid sidan av scenen, med den mest lämpade personen – oavsett hudfärg. Den hållningen vägleder oss även i valet mellan unga och gamla på teatern. Så här dags blottläggs den verkliga bristen – bristen på respekt för publiken. Utövarnas självupptagenhet ter sig gränslös. ”Jag ser ut så här – därför ska ni se på mig!” Åskådarna bortses ifrån.
Den som vill starta en mångfaldsteater med egna pengar ska förstås få göra det. Jag välkomnar Ramtin Parvaneh att möta marknaden med sina mångfaldsambitioner. Av våra offentliga medel bör inte en krona gå till så kallade mångfaldsprojekt.
Rasmus Dahlstedt, skådespelare och oberoende teaterproducent
***
På kultursidorna debatteras hur teatern kan bli cool igen. I Sydsvenskan (31/3) undrar Sara Berg varför teaterkonsten inte förmår konkurrera med maten som upplevelse. Jacob Lundström ifrågasätter i DN (15/4) om det kan anses vara coolt att en skådespelerska stoppar in ett rått ägg i vaginan och sedan låter medspelarna avsmaka detta. Hampus Hallberg ger i DN (5/5) förslaget att de unga tar över teatern. ”Det blir coolt”, konstaterar han utan att anföra några argument. Rikard Lekander varnar i samma tidning (7/5) för den ålderism och det nedvärderande av hantverkskunnande som skulle bli följden av föryngringen. I Svenska Dagbladet (20/5) presenterar Ramtin Parvaneh framgångsreceptet – ökad mångfald. ”Det är coolt” avslutar Parvaneh och lyckas nästan få det att låta som om denna patentlösning är något nytt.
Redan 2017 skrev jag i SVD en recension av teaterbiennalen i Norrköping. Redan då handlade det mesta om mångfald. Även därefter har teatervärlden varit fixerad vid mångfald. Den rådande definitionen av mångfald är lika uttjatad som tröstlös. Ju fler personer med icke-svenskt utseende, desto bättre. Någon mångfald av idéer vill mångfaldsförespråkarna inte ha. De syftar på den visuella mångfalden, den som har med kön, hudfärg och sexuell läggning att göra. De vill tala om kroppar. ”Kroppar rasifieras” hävdar de. Diskrimineras, vill de att vi ska tänka.
Det är viktigt med representation, påstår de. Det nya Sverige måste representeras på scenen. Ingen vågar ställa frågan: Varför? Det beror på att mångfaldsivraren då tenderar att höja rösten och låta invektiven hagla. Kritikern tillskrivs ofta åsikter han inte har.
Hur många vita, svarta och bruna bör enligt Ramtin Parvaneh få plats på landets teatrar? Hur många röda, rosa och beiga? När vi ändå är inne på färg får vi inte glömma att form också är en väsentlig faktor. Hur många smala, tjocka och medelstora bör scenen härbärgera? Hur många fyrkantiga? Hur många päronformade? Hur många i dålig form?
Vad tänker Parvaneh om behovet av konstnärlig kvalitet på teatern? Hur värderar han ett meritokratiskt system? I vilken utsträckning gynnar hans idéer den åldrade tragöden, den materialmedvetne scenografen och den socialt inkompetente men hantverksskicklige teatermusikern? På vilket sätt främjar Parvanehs vision teaterbesökarnas upplevelse? Kan vi vara säkra på att mångfaldsaktivisten som får plats på scen inte också där tematiserar sitt mångfaldsengagemang, till publikens bedrövelse.
Faktum är att ”mångfald” det senaste decenniet varit ett av modeorden. Det skulle inte förvåna mig om det är det i kulturbidragssammanhang mest använda begreppet av alla – i konkurrens med ”genusnyfiken” och ”intersektionalitet”. Mångfaldsrelaterade projekt mottar mångmiljonbelopp i stöd. Mångfaldskonsulter skär guld med täljkniv. Det finns alltid en ny handläggare att hota med kontroll av mångfaldsplaner och policydokument.
Publiken må svika teatern – branschen fortsätter med biennalseminarier om mångfald. Rubrikerna är desamma år efter år. Årets Scenkonstbiennalen äger rum i Östersund och den är inget undantag. Den 6 juni hålls ett mångfaldsseminarium med titeln ”Mångfald på Sveriges teatrar – representation, ansvar och framtid”. Ramtin Parvaneh är moderator. Hur står det till med mångfalden på detta seminarium? Hur är fördelningen mellan mångfaldsvurmare och mångfaldskritiker i den sextett som deltar i diskussionen?
”Att vara rasifierad och verksam inom scenkonst innebär fortfarande ett smalare utrymme”, skriver Ramtin Parvaneh. Vilka belägg har han för sin tes? Han leder själv samtalet om representation på biennalen. Hade jag på denna biennal kunnat arrangera ett seminarium om diskriminering av personer med avvikande mångfaldsuppfattningar? Ett samtal om vårt gemensamma fackförbunds (Scen & Film) besatthet av kön, hudfärg och sexuell läggning?
Vem kommer branschfolket att ge sitt stöd i den här debatten? Vis av erfarenheten från teaterdebatten 2017 förutser jag att mitt inlägg kommer att ogillas. Jag svär i mångfaldskyrkan och det finns inte plats för kättare. Det finns ingen plats för pluralism, blott för mångfaldsfloskler. Förmodligen kommer ett antal teatermakthavare ännu en gång att kräva att man tar avstånd ifrån mig. Det offentliga Teatersverige är och förblir en ekokammare.
”Mångfald är ett ansvar”, betonar Ramtin Parvaneh. En mångfald av utseenden har i min värld inget egenvärde. Teaterns illusionsskapande kraft räcker: På tiljan kan vem som helst bli vad som helst. Att teatern är cool är, som jag ser det, av underordnat intresse. Gastronomin gör teatern bäst i att inte tävla med. Den statsunderstödda teaterns ansvar är att tillhandahålla teater av hög konstnärlig kvalitet. Teatern bör sträva efter att besätta varje position, på och vid sidan av scenen, med den mest lämpade personen – oavsett hudfärg. Den hållningen vägleder oss även i valet mellan unga och gamla på teatern. Så här dags blottläggs den verkliga bristen – bristen på respekt för publiken. Utövarnas självupptagenhet ter sig gränslös. ”Jag ser ut så här – därför ska ni se på mig!” Åskådarna bortses ifrån.
Den som vill starta en mångfaldsteater med egna pengar ska förstås få göra det. Jag välkomnar Ramtin Parvaneh att möta marknaden med sina mångfaldsambitioner. Av våra offentliga medel bör inte en krona gå till så kallade mångfaldsprojekt.
Rasmus Dahlstedt, skådespelare och oberoende teaterproducent
***
