”Jag tycker om att provocera och konstant ifrågasätta”

Hon står utanför ett konstevent och suger i sig de sista blossen på sin cigarett, den kvinna som Carla Sehn spelar i Mecenaten, innan hon börjar gå mot entrén och de minglande kulturmänniskorna där inne. ”Hur var namnet” undrar en kvinna som ska pricka av henne på besökslistan. Det är som att hon lite tar sats innan hon svarar: ”Annika Franke”, namnet på den gallerist vars designade hus vid havet hon till vardags städar, som nu har rest iväg till New York.

En spänd, lite orolig blick, en undran om det här ska hålla. I nästa stund släpps hon in. Bollen är nu i rullning och det ena beslutet leder till det andra. Denna kvinna kan börja leva en tillvaro hon inte varit i närheten av tidigare. Men hennes till att börja med rätt oskyldiga lögn kommer försätta henne i ett farligt läge.

– Min roll vill få uppleva hur det är att vara Annika Franke som lever i sitt vackra hem och har kunskap om konst och vars åsikter betyder något. Hon har aldrig fått känna det tidigare, säger Carla Sehn.

Vem är hon?

– Det är en person som försöker ge dignitet och värdighet åt sitt liv. Hon befinner sig långt nere i samhällshierarkin, en plats som är ganska ensam. Om man har en åsikt om något så betyder den inte så mycket, om man har lust och begär så betyder inte det heller så mycket. Jag tror att hon blir provocerad av att inte ha någonting att säga till om. För en gångs skull ställer hon sig själv i centrum i sitt eget liv.

Julia Thelins film Mecenaten – där bilderna och de laddade stämningarna är minst lika bärande som dialogen – är både en psykologisk thriller och en klasskildring, likaså ett triangeldrama.

Enligt Carla Sehn handlar filmen om att befria sig själv och leva ut sin önskan om att ta plats. De två unga konststuderande männen som städerskan möter på konsteventet där de jobbar som servitörer, vill precis som hon ta sig in i konstvärlden. Höja sin status. Mellan denna trio uppstår det ett slags maktspel som till att börja med innehåller en hel del lek och erotiska undertoner, där maktbalansen hela tiden omförhandlas.

Jag kan få känslan av att din roll blir hög av sin nya makt?

– Absolut. Det var en jätteviktig insikt när jag castade för rollen, att det måste vara något som hon går igång på väldigt mycket, den makt hon får när hon kliver in i Annika Franke.

Carla Sehn menar att det finns en starkt feministisk ton i filmen, även om det kanske inte är så uttalat.

– Jag tror att min karaktär blir enormt provocerad av den patriarkala makt som de två killarna har. Jag tror det stör henne något otroligt och att hon vill in i de där strukturerna och riva upp dem.

Men det som hennes roll framför allt drivs av är lust:

– Hon vill att någon ska känna begär för henne. Hon vill få känna sig vacker, åtrådd och kunna få leva ut sin sexualitet. Många kvinnor tror jag går kanske hela livet utan att sätta sig själva och sin sexualitet i första rummet. Det är fortfarande en provokation i vårt samhälle i dag, på något vis, när kvinnor gör det.

Carla Sehn är som skådespelare skicklig på att skapa nerv och närvaro i scener som den ovan. Som publik får man kontakt med henne.

– Jag tror det handlar om ett livslångt undersökande och jag tror man som skådespelare måste tycka om att vara på den platsen. Att vilja leva sig in i och ta berättelsen på allvar.

Kanske förknippar många henne med dramakomedier som exempelvis Kärlek och anarki och Vuxna människor. Hon känns säker i humorgenren – har exakt tajming och tonträff – men har haft olika typer av roller i skilda genrer ända sedan hon gick ut sin skådespelarutbildning 2019. Till exempel medverkade hon 2024 i Eirik Stubøs hyllade uppsättning av Tjechovs Tre systrar, på Kulturhuset Stadsteatern.

De senaste åren har hon jobbat intensivt. När denna intervju görs befinner hon sig i Åre, för att spela in andra säsongen av Netflix-serien Åremorden. Men nu väntar snart en paus från skådespelarjobben.

– Jag kommer vara i Berlin under en och en halv månad för att skriva på ett projekt. Jag skulle vilja skapa mina egna filmer och regissera själv.

Tanken är att tiden i Berlin ska leda till ett film- eller tv-seriemanus, men formen är inte bestämd än. Inte heller ämnet.

Den rolltolkning av Carla Sehn som hittills har blivit mest omtalad är kanske ändå Amanda i Netflix-serien Halva Malmö består av killar som dumpat mig.

Hon ligger långt från din roll i Mecenaten, det är lite av motpoler till kvinnor?

– Ja, det var en psykotisk upplevelse att gå från att spela i Halva Malmö till det här, som att kliva in i en helt annan människa. Amanda i serien är en extremt neurotisk person, hon drivs av sina neuroser och har ett stort bekräftelsebehov. Hon pratar hela tiden, medan den här karaktären inte säger något alls om hon inte har lust. Hon är oneurotisk av sig och hon betraktar världen utifrån hur hon ska kunna göra livet intressant för sig själv.

Carla Sehn menar att hon är en provokatör, precis som hon själv.

– Jag tycker om att provocera och konstant ifrågasätta status quo. Jag har absolut en sådan ådra och tror det är anledningen till att jag håller på med konst.

Varför vill du provocera?

– Det finns så många saker som jag inte tycker om i vår värld, som jag är arg och ledsen över.

Exempelvis trånga sociala normer – som för övrigt både Kärlek och anarki och Halva Malmö utmanar, bråkar med – ”där vi alla förväntas vara så normala och perfekta som möjligt”.

– Det blir en väldigt snäv plats att leva på, som jag tror gör oss människor ont.

Det finns också mycket i livet som hon tycker om och blir berörd av, vill hylla:

– Det är det som jag älskar med teater och film, att kunna fånga båda de där aspekterna.