Join in the chant! – Nu stämmer Wilson, Stone och McCarthy in i änglakören
Tre popstjärnor har stigit mot himlen inom loppet av några dagar. Det som förenade dem var den färgblinda kärleken till musiken.
För Brian Wilson (1942-2025) var musikens ursprung utan tvekan den religiösa hänryckningen. Han växte upp i en presbyteriansk familj i Hawthorne i Los Angeles och kom senare att utforska det mystiska och ockulta, också i musik och lyrik.
Wilson hade absolut gehör och hans far, kompositören Murry Wilson, har berättat att sonen redan som spädbarn nynnade med i sånger. Han lärde sig tidigt att spela dragspel och var med i kyrkokören. Vid sju års ålder sjöng Wilson solo i kyrkan med perfekt tonträff. Genom radion upptäckte han country, jazz, boogie-woogie och rhythm & blues. I skolan lärde Wilson att spela allt av Bach och Beethoven.
Tillsammans med bröderna Dennis och Carl, kusinen Mike Love och skolkamraten Al Jardine bildade han popgruppen The Beach Boys 1961. Inspirerade av Chuck Berrys rock’n’roll började de omgående spela in hitlåtar om söta flickor som och att surfa i solen på Stilla havets vågor.
Wilson skrev låtarna och började ta intryck av den excentriske låtskrivaren och producenten Phil Spector och dennes närmast symfoniska popmusik. När Beatles leder den brittiska invasionen av de amerikanska topplistorna tar Wilson upp kampen för att rädda Beach Boys dominans bland de inhemska popfansen. Han komponerar och producerar skivan Pet Sounds (1966), influerad av Burt Bacharachs ballader skapade han en romantisk, inåtblickande sångcykel tillägnad Gud. Låtarna på plattan binds samman genom rytmer och harmonier och instrumenteringen är sammansatt och symfonilik. Det räcker inte längre med gitarrer, basar, trummor och klaviatur, nu skriver Wilson arrangemang för stråkar, ukulele och banjo, bjällror och klockspel, dragspel och munspel, valthorn, klarinett och oboe, pukor, vibrafoner, gurkor, honky tonk-piano och till och med cykeltutor, coca cola-burkar och theremin.
Pet Sounds blir en stor framgång och brukar betraktas bland de bästa album som spelats in. Låtar som Wouldn’t It Be Nice och God Only Knows ljudet alltjämt i etern. Men Wilson vantrivdes med genikulten som följde och under den aldrig slutförda inspelningen av uppföljaren Smile försjönk han pressad, drogad och psykotisk ner i ett vansinne som han sedan aldrig riktigt kravlade sig upp ifrån. Som inspiration för i princip all efterföljande popmusik dröjde Wilson kvar i stjärnljuset, men blev aldrig den kompositör han kunde ha blivit.
Sylvester Stewart (1943-2025) föddes ett år efter Wilsons ankomst till världen. Han växte upp i ett pingsthem i Vallejo i Kalifornien och tillsammans med sin bror Freddie och systrarna Rosie och Vetta bildade han som pojke gospelgruppen The Stewart Four som sjöng in och framförde religiösa sånger.
Som tonåring upptäckte han den sekulära populärmusiken och spelade i olika band. Efter skolan jobbade han som radio-dj under namnet Sly Stone och producerade också inspelningar åt olika artister. Tillsammans med syskonen och flera andra musiker bildade han Sly and the Family Stone samma år som Beach Boys släppte Pet Sounds.
Stone kokade samman all musik han älskade till en sjudande välljudande gryta. Jazz och Beatles och Rolling Stones brittiska pop- och rockmusik blandades med James Browns funk, Motowns soul och nya psykedeliska influenser. Ljudbilden byggdes upp kring wah-wah-gitarrer, distade elbasar, kyrkorglar och blåssektioner. Inte minst introducerade ytterst tidigt nya elektroniska instrument som trummaskiner och synthesizers.
Med hitsinglar som Everyday People (1968) och It’s a Family Affair (1971) skildrade gruppen svart kultur och erfarenheter av livet i Amerika och snart växte trycket från Svarta Pantrarna att bandet skulle göra sig kvitt de vita medlemmarna och ersätta dem med svarta. I mitten av 70-talet imploderade gruppen av allt tyngre drogmissbruk och inre motsättningar, Sly Stones musik kom att influera artister pop, soul och hiphopartister som Michael Jackson, Black Eyed Peas och inte minst funklegenden George Clinton.
Just Clinton kom sedan att mixa musik av den engelska gruppen Nitzer Ebb. Bandet bildades i Essex av 1982 av skolkamraterna Vaughan “Bon” Harris, David Gooday och den nu nyss avlidne sångaren Douglas McCarthy. Han växte upp i ett musikälskande arbetarhem där Elgars, Bachs och Strauss kompositioner ljöd så väl som skönsjungande populära artister likt Tony Bennett, Ella Fitzgerald och Frank Sinatra. Som tonåring smet han in på nattklubbar för att dansa till funk och disco, i pojkrummet lyssnade han på glam- och konstrock som Slade, Roxy Music och Talking Heads.
Bandets namn lät tyskt utan att egentligen vara det och inspirerade av tidens gothrockband som Nick Cave, Siouxsie and the Banshees, Killing Joke och Bauhaus, men framför allt den tyska-amerikanska elektropunkgruppen D. A. F. (Deutsch Amerikanische Freundschaft) var Nizer Ebb med och skapade det som kallats electronic body music, en hybrid av punk-, synth- och discomusik.
De albumdebuterade 1987 med den inflytelserika plattan That Total Age (1987) som innehöll hitsinglarna Join in the Chant och Murderous vilka fyllde dansgolven i slutet av 80-talet. Om Wilson sökte de himmelska höjderna och Stone det mellanmänskliga samförståndet utforskade McCarthy det mest primala och känslostormande, den svettiga huden och de blodfyllda pulserande musklerna med sin militaristiska ordergapande hejaklackssång:
“Books, books, books, books
Burn, burn, burn, burn
Fire, fire, fire
Judge, judge, judge, judge
Gold, gold, gold, gold
Guns, guns, guns, guns
Fire, fire, fire
Muscle and hate
Muscle and hate
Muscle, muscle, muscle, muscle
Join in the chant
Join in the chant…”
Nizer Ebbs texter kretsade kring hyllandet av ungdom och styrka, de lekte med fascismens estetik och hårda antiintellektualism, men deras musik var helt förbunden med samma svartvita musik som drabbade Wilson och Stone. Nu har också McCarthy, 58 år gammal, följt dem in i döden och stämt in i änglakören.
Toppbild. Brian Wilson, Sly Stone och Douglas McCarthy har lämnat jordelivet under de senaste dagarna. Foto: Wikimedia Commons/TT
***
För Brian Wilson (1942-2025) var musikens ursprung utan tvekan den religiösa hänryckningen. Han växte upp i en presbyteriansk familj i Hawthorne i Los Angeles och kom senare att utforska det mystiska och ockulta, också i musik och lyrik.
Wilson hade absolut gehör och hans far, kompositören Murry Wilson, har berättat att sonen redan som spädbarn nynnade med i sånger. Han lärde sig tidigt att spela dragspel och var med i kyrkokören. Vid sju års ålder sjöng Wilson solo i kyrkan med perfekt tonträff. Genom radion upptäckte han country, jazz, boogie-woogie och rhythm & blues. I skolan lärde Wilson att spela allt av Bach och Beethoven.
Tillsammans med bröderna Dennis och Carl, kusinen Mike Love och skolkamraten Al Jardine bildade han popgruppen The Beach Boys 1961. Inspirerade av Chuck Berrys rock’n’roll började de omgående spela in hitlåtar om söta flickor som och att surfa i solen på Stilla havets vågor.
Wilson skrev låtarna och började ta intryck av den excentriske låtskrivaren och producenten Phil Spector och dennes närmast symfoniska popmusik. När Beatles leder den brittiska invasionen av de amerikanska topplistorna tar Wilson upp kampen för att rädda Beach Boys dominans bland de inhemska popfansen. Han komponerar och producerar skivan Pet Sounds (1966), influerad av Burt Bacharachs ballader skapade han en romantisk, inåtblickande sångcykel tillägnad Gud. Låtarna på plattan binds samman genom rytmer och harmonier och instrumenteringen är sammansatt och symfonilik. Det räcker inte längre med gitarrer, basar, trummor och klaviatur, nu skriver Wilson arrangemang för stråkar, ukulele och banjo, bjällror och klockspel, dragspel och munspel, valthorn, klarinett och oboe, pukor, vibrafoner, gurkor, honky tonk-piano och till och med cykeltutor, coca cola-burkar och theremin.
Pet Sounds blir en stor framgång och brukar betraktas bland de bästa album som spelats in. Låtar som Wouldn’t It Be Nice och God Only Knows ljudet alltjämt i etern. Men Wilson vantrivdes med genikulten som följde och under den aldrig slutförda inspelningen av uppföljaren Smile försjönk han pressad, drogad och psykotisk ner i ett vansinne som han sedan aldrig riktigt kravlade sig upp ifrån. Som inspiration för i princip all efterföljande popmusik dröjde Wilson kvar i stjärnljuset, men blev aldrig den kompositör han kunde ha blivit.
Sylvester Stewart (1943-2025) föddes ett år efter Wilsons ankomst till världen. Han växte upp i ett pingsthem i Vallejo i Kalifornien och tillsammans med sin bror Freddie och systrarna Rosie och Vetta bildade han som pojke gospelgruppen The Stewart Four som sjöng in och framförde religiösa sånger.
Som tonåring upptäckte han den sekulära populärmusiken och spelade i olika band. Efter skolan jobbade han som radio-dj under namnet Sly Stone och producerade också inspelningar åt olika artister. Tillsammans med syskonen och flera andra musiker bildade han Sly and the Family Stone samma år som Beach Boys släppte Pet Sounds.
Stone kokade samman all musik han älskade till en sjudande välljudande gryta. Jazz och Beatles och Rolling Stones brittiska pop- och rockmusik blandades med James Browns funk, Motowns soul och nya psykedeliska influenser. Ljudbilden byggdes upp kring wah-wah-gitarrer, distade elbasar, kyrkorglar och blåssektioner. Inte minst introducerade ytterst tidigt nya elektroniska instrument som trummaskiner och synthesizers.
Med hitsinglar som Everyday People (1968) och It’s a Family Affair (1971) skildrade gruppen svart kultur och erfarenheter av livet i Amerika och snart växte trycket från Svarta Pantrarna att bandet skulle göra sig kvitt de vita medlemmarna och ersätta dem med svarta. I mitten av 70-talet imploderade gruppen av allt tyngre drogmissbruk och inre motsättningar, Sly Stones musik kom att influera artister pop, soul och hiphopartister som Michael Jackson, Black Eyed Peas och inte minst funklegenden George Clinton.
Just Clinton kom sedan att mixa musik av den engelska gruppen Nitzer Ebb. Bandet bildades i Essex av 1982 av skolkamraterna Vaughan “Bon” Harris, David Gooday och den nu nyss avlidne sångaren Douglas McCarthy. Han växte upp i ett musikälskande arbetarhem där Elgars, Bachs och Strauss kompositioner ljöd så väl som skönsjungande populära artister likt Tony Bennett, Ella Fitzgerald och Frank Sinatra. Som tonåring smet han in på nattklubbar för att dansa till funk och disco, i pojkrummet lyssnade han på glam- och konstrock som Slade, Roxy Music och Talking Heads.
Bandets namn lät tyskt utan att egentligen vara det och inspirerade av tidens gothrockband som Nick Cave, Siouxsie and the Banshees, Killing Joke och Bauhaus, men framför allt den tyska-amerikanska elektropunkgruppen D. A. F. (Deutsch Amerikanische Freundschaft) var Nizer Ebb med och skapade det som kallats electronic body music, en hybrid av punk-, synth- och discomusik.
De albumdebuterade 1987 med den inflytelserika plattan That Total Age (1987) som innehöll hitsinglarna Join in the Chant och Murderous vilka fyllde dansgolven i slutet av 80-talet. Om Wilson sökte de himmelska höjderna och Stone det mellanmänskliga samförståndet utforskade McCarthy det mest primala och känslostormande, den svettiga huden och de blodfyllda pulserande musklerna med sin militaristiska ordergapande hejaklackssång:
“Books, books, books, books
Burn, burn, burn, burn
Fire, fire, fire
Judge, judge, judge, judge
Gold, gold, gold, gold
Guns, guns, guns, guns
Fire, fire, fire
Muscle and hate
Muscle and hate
Muscle, muscle, muscle, muscle
Join in the chant
Join in the chant…”
Nizer Ebbs texter kretsade kring hyllandet av ungdom och styrka, de lekte med fascismens estetik och hårda antiintellektualism, men deras musik var helt förbunden med samma svartvita musik som drabbade Wilson och Stone. Nu har också McCarthy, 58 år gammal, följt dem in i döden och stämt in i änglakören.
Toppbild. Brian Wilson, Sly Stone och Douglas McCarthy har lämnat jordelivet under de senaste dagarna. Foto: Wikimedia Commons/TT
***
