Kanon särskilt viktig i utsatta områden
Strindberg och Lagerlöf är lika viktigt I Hammarkullen som på Östermalm. Utan bildning blir våra elever kulturella analfabeter.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag minns min första morgon på skolan i Addis Abeba där jag skulle göra min praktik.
Eleverna kom springande in på skolgården som snabbt fylldes av barnröster. På en given signal ställde sig alla elever i prydliga rader framför flaggstången. Musik hördes i högtalarna och alla elever började sjunga nationalsången.
När jag pratade med lärarna efter dagens sista lektion frågade jag varför de sjunger nationalsången. För att det är något som håller ihop oss, som land, fick jag till svar. Etiopien är ett land med över 80 olika folkgrupper och många språk. Att alla elever lärde sig nationalsången handlade om att skapa tillhörighet och gemenskap.
När jag bodde i Göteborg blev segregationen tydlig. Två helt skilda världar inom en halvtimme med spårvagn. På morgonen när jag steg på spårvagnen gjorde jag det i ett område där majoriteten av föräldrarna har eftergymnasial utbildning och svenska som förstaspråk. När jag klev av en halvtimme senare gjorde jag det i ett område där det knappt bor någon med svensk bakgrund och där en minoritet av föräldrarna som har eftergymnasial utbildning, den faktor som främst påverkar skolresultaten.
Vi behöver inse att Sverige inte längre är ett land som håller ihop. Segregationen skär igenom samhället. Skolsegregationen har stabiliserat sig på höga nivåer och vi är det land som har störst resultatskillnader i OECD. Utanförskap handlar inte längre bara om inkomst och utbildning. Det handlar om känslan av att inte höra till, att Sverige inte är mitt land trots att man både är född och uppvuxen här. Många av de elever jag möter säger att de inte känner något för föräldrarnas hemland men att de inte heller känner sig hemma här. Det blir ett dubbelt utanförskap. Jag minns särskilt en elev som konstaterade att vi aldrig träffar svenskar, ni kommer hit och jobbar men sedan åker ni härifrån igen.
I tisdags presenterades så äntligen den omtalade kulturkanon. Man kan tycka mycket om innehållet och urvalet och det har givetvis alla kulturskribenter redan gjort. En kulturkanon är särskilt viktig för de som bor och går i skolan i särskilt utsatta områden. Det blir även något för lärare att ta spjärn mot. I kanon finner vi författare som Selma Lagerlöf, August Strindberg och Vilhelm Moberg. Det är litterära verk som definierar oss som land och som alla elever har rätt att lära känna.
Elever riskerar att bli kulturella analfabeter om inte skolan tar sitt bildningsansvar på allvar. En kulturkanon är värdefull eftersom den skapar en gemensam utgångspunkt och något att samtala om. Eleverna behöver känna till sin Edith Södergran, Karin Boye och Tomas Tranströmer likaväl som de behöver bekanta sig med Elsa Beskow, Hilma af Klint samt Karin och Carl Larsson.
Det finns även ett högre syfte än att bilda. Kanon kommer, om vi använder den klokt, utgöra grunden för en starkare samhällsgemenskap. Man behöver känna till sin historia om man ska kunna forma sin framtid. Eleverna behöver rustas med ett kulturellt kapital så de inte känner sig obildade och dumma i huvudet när de möter majoritetssamhället.
Det finns bara en sak som våra elever har gemensamt, och det är att de bor i Sverige. Oavsett vilket språk man pratar, vad man tror på eller vilket land ens föräldrar kommer ifrån är det skolans uppgift att få alla elever att känna att Sverige är deras land. När vi bildar våra elever ger vi dem samtidigt en biljett till det svenska samhället och resan börjar med det svenska kulturarvet.
Författare som Selma Lagerlöf och August Strindberg tillhör elever i Hammarkullen lika mycket som eleverna på Östermalm.
Toppbild. Ett nationaldagsfirande i det särskilts utsatta området Rinkeby i Stokholm.
***
Läs även: Kulturkanon – hela listan!
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag minns min första morgon på skolan i Addis Abeba där jag skulle göra min praktik.
Eleverna kom springande in på skolgården som snabbt fylldes av barnröster. På en given signal ställde sig alla elever i prydliga rader framför flaggstången. Musik hördes i högtalarna och alla elever började sjunga nationalsången.
När jag pratade med lärarna efter dagens sista lektion frågade jag varför de sjunger nationalsången. För att det är något som håller ihop oss, som land, fick jag till svar. Etiopien är ett land med över 80 olika folkgrupper och många språk. Att alla elever lärde sig nationalsången handlade om att skapa tillhörighet och gemenskap.
När jag bodde i Göteborg blev segregationen tydlig. Två helt skilda världar inom en halvtimme med spårvagn. På morgonen när jag steg på spårvagnen gjorde jag det i ett område där majoriteten av föräldrarna har eftergymnasial utbildning och svenska som förstaspråk. När jag klev av en halvtimme senare gjorde jag det i ett område där det knappt bor någon med svensk bakgrund och där en minoritet av föräldrarna som har eftergymnasial utbildning, den faktor som främst påverkar skolresultaten.
Vi behöver inse att Sverige inte längre är ett land som håller ihop. Segregationen skär igenom samhället. Skolsegregationen har stabiliserat sig på höga nivåer och vi är det land som har störst resultatskillnader i OECD. Utanförskap handlar inte längre bara om inkomst och utbildning. Det handlar om känslan av att inte höra till, att Sverige inte är mitt land trots att man både är född och uppvuxen här. Många av de elever jag möter säger att de inte känner något för föräldrarnas hemland men att de inte heller känner sig hemma här. Det blir ett dubbelt utanförskap. Jag minns särskilt en elev som konstaterade att vi aldrig träffar svenskar, ni kommer hit och jobbar men sedan åker ni härifrån igen.
I tisdags presenterades så äntligen den omtalade kulturkanon. Man kan tycka mycket om innehållet och urvalet och det har givetvis alla kulturskribenter redan gjort. En kulturkanon är särskilt viktig för de som bor och går i skolan i särskilt utsatta områden. Det blir även något för lärare att ta spjärn mot. I kanon finner vi författare som Selma Lagerlöf, August Strindberg och Vilhelm Moberg. Det är litterära verk som definierar oss som land och som alla elever har rätt att lära känna.
Elever riskerar att bli kulturella analfabeter om inte skolan tar sitt bildningsansvar på allvar. En kulturkanon är värdefull eftersom den skapar en gemensam utgångspunkt och något att samtala om. Eleverna behöver känna till sin Edith Södergran, Karin Boye och Tomas Tranströmer likaväl som de behöver bekanta sig med Elsa Beskow, Hilma af Klint samt Karin och Carl Larsson.
Det finns även ett högre syfte än att bilda. Kanon kommer, om vi använder den klokt, utgöra grunden för en starkare samhällsgemenskap. Man behöver känna till sin historia om man ska kunna forma sin framtid. Eleverna behöver rustas med ett kulturellt kapital så de inte känner sig obildade och dumma i huvudet när de möter majoritetssamhället.
Det finns bara en sak som våra elever har gemensamt, och det är att de bor i Sverige. Oavsett vilket språk man pratar, vad man tror på eller vilket land ens föräldrar kommer ifrån är det skolans uppgift att få alla elever att känna att Sverige är deras land. När vi bildar våra elever ger vi dem samtidigt en biljett till det svenska samhället och resan börjar med det svenska kulturarvet.
Författare som Selma Lagerlöf och August Strindberg tillhör elever i Hammarkullen lika mycket som eleverna på Östermalm.
Toppbild. Ett nationaldagsfirande i det särskilts utsatta området Rinkeby i Stokholm.
***
Läs även: Kulturkanon – hela listan!
