Karlopolis – den bortglömda svenska staden

Framför restaurangen Cantina USSR i Bender, i korsningen mellan Sovjetgatan och Jurij Gagarins gata, står en rad taxibilar parkerade. Förarna står i ett rökigt kluster och skrattar högt åt en rysk video som spelas upp. Körningarna verkar få den här dagen. Om någon pratar engelska? ”Nyet, nyet” är svaret. I utbrytarregionen Transnistrien, öster om Moldavien, är det ryska som dominerar.

Förarna stirrar nyfiket på kartan på mobiltelefonen som sträcks fram. En röd nål blinkar: Tabăra Regelui Suedez Carol XII, Varnitsa. Gulaktiga, nikotinfläckade fingrar zoomar in och ut på skärmen för att hitta bästa vägen. ”Okej, okej”, säger en kraftig man i femtioårsåldern och startar sin taxibil.

Bender är Transnistriens näst största stad och känd för sin fästning från 1400-talet. Vid stadens utkant står en tungt bevakad militär vägspärr. I bakgrunden reser sig övergivna fabriksbyggnader och sovjetiska bostadskomplex. ”Passport!” ropar föraren. Medan Bender kontrolleras av Transnistrien förvaltas den angränsande byn Varnitsa av Moldaviens regering.

Varnitsa ger ett nästan idylliskt intryck med låga hus och välskötta trädgårdar. Vinrankor slingrar sig längs staketen. Föraren kör fel flera gånger och muttrar svordomar. En liten grusväg leder ned mot floden Dnestr. Där, på en inhägnad bit mark, står en ensam obelisk med inskriptionen ”Carolus XII Rex Sveciae”.

Föraren stirrar misstroget. Hans ansiktsuttryck säger: Var det här ni betalade för att se? Han skrattar så att solglasögonen glider ner till nästippen. Sedan stiger han ur taxin, tänder en cigarett – och urinerar på stängslet.

Hans reaktion är begriplig. Det är svårt att förstå att denna plats en gång var Karl XII:s kungliga residens. I dag liknar det mer en övergiven kolonilott. Men under en period var det Sveriges de facto huvudstad med över tusen svenska invånare samt ett diplomatiskt nav i Europas stormaktspel.

År 1697, endast 15 år gammal, kröntes Karl XII till kung över ett av Europas mäktigaste riken. När stora nordiska kriget bröt ut år 1700 lämnade han Stockholm för att aldrig återvända. Efter några år av militära framgångar led den svenska armén år 1709 ett förödande nederlag mot Ryssland vid Poltava i dagens Ukraina. Från den stunden tog Ryssland över Sveriges roll som dominerande makt i norra Europa.

Solen reflekteras i taken längs ”Strada Carolus XII” som gatan heter idag. Nedanför rinner floden – samma flod som Karl XII bars över i juli 1709 med resterna av sin armé. Den sårade kungen hade fått asyl av den osmanska sultanen Ahmed III. Hans närvaro var en politisk markering – ett tyst hot mot tsar Peter som också hade spända relationer med turkarna. Karl XII:s mål var att bygga ett tillfälligt läger, återhämta sig – och med sina ukrainska allierade snabbt återuppta kriget mot Ryssland.

Men exilen drog ut på tiden. Efter en tid i ett provisoriskt läger i Bender flyttade kungen år 1711 några kilometer norrut till Varnițsa där en svensk stad kallad ”Karlopolis” eller ”Nya Stockholm” växte fram. Här bodde överlevande från Poltava samt ämbetsmän, kvinnor och barn. Ett provisoriskt hovliv tog form med kungens följe: kockar, barberare, trumslagare och betjänter. Sexton präster höll morgon- och aftonböner. Kungen stannade i Bender och Varnitsa i nästan fem år, fram till februari 1713 då den så kallade ”Kalabaliken i Bender” inträffade – en händelse som egentligen utspelade sig i Varnitsa. Då belägrade sultanens soldater lägret och tog kungen till fånga.

Karlopolis naturliga centrum var Kungshuset – en 40 meter lång tegelbyggnad med kungens bostad och Stora salen där alla viktiga beslut fattades. Krigspausen gav kungen tid att tänka och härifrån sägs flera reformförslag ha skickats hem – bland annat införandet av en allmän självdeklaration och övergång från vänster- till högertrafik.

Dagens minnesplats är formellt del av Moldaviens Nationalmuseum men det finns inte mycket att se förutom obelisken och en informationsskylt. Enligt Elena Plosnita, ledande forskare vid museet och författare till flera texter om Karl XII:s tid i Varnitsa, är den stora frågan i dag hur en restaurering ska finansieras – och vilken roll Sverige är villigt att spela.

Platsen har länge intresserat Sverige, men arbetet har försvårats av Varnitsas komplicerade politiska historia. År 1924, då området tillhörde Rumänien, besökte en delegation svenska diplomater och militärer fästningen i Bender. Samma år reste den rumänska militären ett kors i Varnitsa och 1925 invigdes ett monument på platsen.

Mellan 1940 och 1991, då Varnitsa tillhörde den Moldaviska sovjetrepubliken, styrdes området av sovjetisk kulturpolitik som förespråkade att gammalt och nationellt arv skulle rensas bort. Enligt Plosnita skonades monumentet enbart för att det stod på privat mark med en ägare som förblev tyst.

År 1992 köpte Moldaviens Nationalmuseum marken. Sedan dess har museet organiserat flera kulturella och akademiska evenemang tillägnade den svenske kungen. Men enligt Plosnita har det varit omöjligt att säkra medel för en omfattande restaurering. Planer finns, men varken Moldavien eller Sverige har varit villiga att betala – och nu tycks det svenska intresset ha falnat. Den senaste ambassadören sägs inte ens ha besökt Varnitsa. Plosnita tror att ointresset kan bottna i kungens symboliska betydelse: ”Det var Karl XII:s nederlag i det stora nordiska kriget som markerade början på det svenska imperiets fall. Det är ett negativt minne för svenskar, även om det fortfarande lever kvar.” Den lokala guiden Anton Dendemarchenko säger att platsen i praktiken är bortglömd, osynlig och sällan besökt: ”Berättelsen om den svenske kungen är för oss inte mycket mer än en vandringssägen. För oss är Sverige Astrid Lindgren och ABBA.”

***

Läs även: När fantombilden hemsökte folkhemmet

Läs även: Militärens mäktiga mästerverk – de sköna gamla kasernbyggnaderna