Du är vad du heter

Allt och alla har ett namn – och det engagerar. Det visar inte minst de återkommande diskussionerna om vad saker, platser och människor egentligen bör kallas. Namn är aldrig helt neutrala. De bär på historia, makt och identitet.

I Sverige söker många flitigt i namntopplistor för nyfödda, och vi har flera myndigheter som värnar våra namn. Hos Statistikmyndigheten SCB och Skatteverket kan du söka fram hur många ni är som delar ditt namn – något som många av oss gör, kanske för att känna gemenskap, kanske för att försäkra oss om vår egen särart.

Samtidigt finns det sådana som aktivt försöker hitta mer unika benämningar som förhoppningsvis godkänns av Skatteverket. För man får faktiskt inte heta vad som helst. Reglerna säger att ett namn inte får väcka anstöt eller obehag för bäraren, och att det inte får skapa onödig förvirring. Exempelvis rekommenderas inte substantiv som namn, såsom Boll eller Ring. Friheten är stor – men inte gränslös.

Institutet för språk och folkminnen (Isof) är en annan statlig myndighet med uppdrag att sprida kunskap om språk och kultur. På deras webbplats kan man läsa att i princip vad som helst kan namnges. Genom språkliga uttryck talar vi om särskilda platser eller personer. Namn hjälper oss att orientera oss i världen, skilja det ena från det andra – och de binder oss dessutom samman, över tid och mellan generationer.

När jag betraktar mina barn i lekparken påminns jag om att en kollega nyligen sa att det finaste med att få barn är att få namnge dem. Då skrattade jag spontant, men vid närmare eftertanke ligger det en hel del i det. Det är både en ära och ett privilegium att få kröna sitt nyfödda barn med ett eller flera namn. Ibland kan det till och med kännas betungande. Kanske vill vi återknyta till familjens historia, hedra en släkting – eller rätta till något vi upplever att våra egna föräldrar gjorde ”fel” i sin namngivning.

En som uppenbarligen tyckte att föräldrarna valt fel och bytte sitt tilltalsnamn i vuxen ålder var den tyskspråkige poeten Rainer Maria Rilke (1875–1926). Den stora förälskelsen Lou (kort för Louise) Andreas-Salomé påverkade honom så starkt att han i tjugoårsåldern bytte från det mer feminint klingande René till Rainer. Förvirring kring könstillhörighet – både i samtidens blick och i hans egen identitet – var något han ville undvika.

Men det är inte bara våra barn vi namnger. Vi döper husdjur, bilar, båtar och till och med robotgräsklippare. Vi personifierar och förmänskligar – kanske för att skapa närhet, respekt eller kontroll. Om detta skriver militärhistorikern Martin van Creveld i Technology and War: From 2000 B.C. to the Present. Han konstaterar att vi har en stark tendens att ge även vapen individuella namn. Vanligast är kanske att fartyg döps, men även gevär och annan utrustning får namn som om de vore personer eller husdjur.

Varför? Enligt van Creveld tros namngivandet stärka soldatens psykologiska band och förtroende till vapnet – och samtidigt sprida ett skrämmande rykte. Om fienden hör talas om ett fruktat vapen kan det psykologiskt försvaga dem redan innan striden ens har börjat.

I dag talar vi om vapenleveranser till Ukraina, och vapensystemen bär ofta namn som ska inge respekt: tyskarnas Taurus och Sveriges Archer är bara två exempel. Van Creveld citerar den amerikanske generalen George S. Patton (1885–1945): ”Wars are won by frightening the enemy.” En fiende som kan skrämmas bort utan att dödas är, sett ur ett militärt perspektiv, en mer kostnadseffektiv metod än blodigt dödande.

Att namn är laddade vet även politiker. USA:s president Donald Trump har återkommande engagerat sig i namnfrågor – från berg och floder till idrottslag. Senast har han krävt att NFL-laget Washington Commanders och MLB-laget Cleveland Guardians ska återta sina gamla namn, trots att dessa länge kritiserats för att vara okänsliga mot USA:s ursprungsbefolkning. För Trump handlar det om tradition och identitet; för andra om respekt och historisk medvetenhet. Konflikten visar hur djupt namn kan skära – och hur symboliskt viktiga de är.

Ser vi bakåt i svensk historia bar människor före kristendomens införande bara ett namn. För att skilja personer med samma namn åt användes tillnamn som beskrev utseende, egenskaper eller härkomst. Isof nämner till exempel den danske kungen Harald Blåtand, som lär ha haft en blå eller svart tand.

Adeln började på 1600-talet använda fasta efternamn, ofta kopplade till vapenskölden. Namn som Gyllensvärd och Silfverschiöld består av två delar och klingar än i dag av status. Präster som studerade i Europa tog gärna latinska namn efter sina hemtrakter, och dessa efternamn ärvdes sedan av barnen.

Så småningom spred sig bruket även till borgare och vanliga människor i städerna, inspirerade av de adliga och tyska efternamnen. Många slutade på -berg, -man, -ström eller -dal, och naturen gav ofta förleden: Blomberg, Stenström och liknande. Under 1800-talet blev fadersnamnen permanenta efternamn. Först 1901 blev det lag på att alla skulle bära ett fast efternamn som ärvdes mellan generationerna.

När jag själv föddes 1987 var det ovanligt att barn fick två efternamn. Då samlades man fortfarande kring ett – oftast pappans. I dag är det vanligare med flera förnamn och ibland två efternamn, ett från vardera sidan. Samtidigt tycks det som om ju äldre vi är när vi bildar familj, desto svårare är det att byta bort sitt efternamn – även om man är en helt vanlig Svensson.

Förmodligen handlar allt till slut om en form av överlevnad. Vi vill, trots vår dödlighet, sätta ett avtryck i vår samtid som gör att framtiden kanske minns oss. Namnet är ofta det enda som blir kvar – inristat i sten, tryckt i böcker eller viskat av dem som en gång kände oss.

Katarina O’Nils Franke är konsult på The Labyrinth Public Affairs och författare.

Toppbild. Dåvarande ärkebiskop Anders Wejryd döper prinsessan Estelle under överinseende av kung Carl XVI Gustaf, kronprinsessan Victoria och prins Daniel i Slottskyrkan 2012. Foto: Claudio Bresciani/TT

***

Läs även: Varför får inte spelindustrin sin berättigade kulturkredd?

Läs även: Stig Strömholm: Historielösheten är vår historia och framtid