Krasznahorkai tänder ljuset i det mörka tomrummets värld

Béla Tarrs och László Krasznahorkais film Turinhästen (2011) tar sin början med Friedrich Nietzsches mentala sammanbrott i Turin. Det är här den store filosofen skulle bevittna hur en envis häst piskas ursinnigt och han kastar sig kring dess hals och drabbas därefter av vansinne.

Det svartkomiska greppet filmen tar, är att den vänder kameran mot hästägaren Ohlsdorfer (János Derzsi) och vi får sedan i 156 minuter följa hans dotters (Erika Bók) minst sagt enformiga liv på 1800-talets landsbygd. Vi följer dem under sex dagar då hästen blir alltmer oregerlig för varje dag som går samtidigt som apokalypsens ryttare verkar rycka närmare.

Turinhästen handlar om ”den mänskliga existensens tyngd”, hur enahanda, fattigt och meningslöst allt kan kännas. Nietzches skugga vilar över alltihop, Gud är död och det är nu upp till oss själva att rädda världen och mänskligheten.

Krasznahorkai lär ha fått idén på 1980-talet när han läste om Nietzsche och hästen i Turin. Han debuterade 1985 med romanen Satantango som utspelar sig en liten förfallen ungersk by där invånarna är isolerade från omvärlden. Dit kommer en dag en främmande man som utger sig för att vara en frälsare, men som visar sig vara en bedragare och deras undergång.

– Utgångspunkten för Krasznahorkais författarskap är hemhörighet i en viss plats vid en viss tid, under hans uppväxt bakom järnridån. Det är synnerligen märkbart i de tidiga verken där vi förs till småstäder och kollektivjordbruk på den ungerska landsbygden där ordningen hotas av våldsamt kaos. Där finns det också ett tomrum, människor märker att det de trott på faller samman och måste hitta något nytt att tro på i stället, säger akademiledamoten Ellen Mattson när jag intervjuar henne i samband med tillkännagivandet av årets Nobelpris i litteratur.

I Motståndets melankoli (1989) förs vi återigen till en liten ungersk stad på randen till utplåning. Nu dyker en underlig kringresande cirkus upp vars främsta attraktion ödesdigert nog är en död val. Det finns något underfundigt i Krasznahorkais mörker.

– Det är en svart humor och inte något man skrattar högt åt. Man nämner ofta att Krasznahorkai påminner om Franz Kafka på det viset, men jag tänker mer på Samuel Beckett. På samma vis märker vi människor som lever i en mörk tomhet och försöker fylla den tomheten med någon ny slags mening i en värld där Gud är död, säger Ellen Matsson.

Konsten är central och hoppingivande i allt det mörka för Krasznahorkai. I romanen Seiobo där nere (2008) berättar han om verkliga och fiktiva konstnärer runt om i världen och genom historien. Deras öden länkas samman av den japanska gudinnan Seiobo. Motiveringen till priset lyder: ”För hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter”. Ett prov på det är romanen Herscht 07769 (2021) som är skriven i en enda mening!

– Författarskapet är fortfarande högst levande och i utveckling, säger Ellen Mattson.

Nobelpriset i litteratur 2025 delas ut på Nobeldagen den 10 december.

​​***

Läs även: Så är det att dramatisera Laszló Krasznahorkais texter

Läs även: Blir det en moçambikisk författare eller en salvadoransk poet?

Läs även: Den förste bortglömde Nobelpristagaren