Kreativ kris

Text: Alexandra Sundquist

Bild: Spiros Derveniotis

»Greker har svårt att anpassa sig till den moderna världen, till modern kultur. Det finns ett stort motstånd inför allt som inte är klassiskt eller förhistoriskt, särskilt inom konst.«

Lida Tsene, informationsansvarig på Comicdom, en sorts grekisk motsvarighet till Seriefrämjandet, blickar passande nog ut över fiket i det nya Akropolis-museets imponerande glaskropp medan hon tillägger:

– Den grekiska filmproduktionen är inte heller särskilt bra. Men det finns några få undantag. Design och serier är två kulturyttringar där vi ligger i framkant.

Serietecknaren Christos Martinis, som bland annat gett ut det engelskspråkiga albumet »Mountainshack«, är inne på samma spår. Han menar att landets politiska situation lett till ett ifrågasättande av de egna livsvillkoren och banat väg för en kreativ nydaning.

– Man kan säga att vi föll ner i ett svart hål, politiskt och kulturellt. Vi blev bekväma, spenderade alla våra pengar, lutade oss tillbaka och blickade upp mot Parthenon medan vi stolt tänkte: »Vi byggde detta.« Det håller på att ändras nu. Människor blickar inåt, de ifrågasätter sin konsumtion och sina avtryck på samhället och miljön. Vilket, förstås, inte bara gäller för Grekland utan för hela västvärlden, säger Christos Martinis.

– Detta har gett utrymme för en ny sorts kreativitet. Seriealbumen har till exempel blivit mer eskapistiska. De innehåller mer verklighetsflykt, symbolik och existentialism än tidigare.

I »Mountainshack« går den hårdnackade huvudpersonen genom en liknande metamorfos. Han plågas av skuldkänslor och inser att han måste förändra sig själv och sin självbild, för att överhuvudtaget överleva.

– Den är väldigt existentialistisk. På ett sätt kan man säga att det är en förtäckt självhjälpsbok, skrattar Christos Martinis.

Lida Tsene menar att i stort sett alla serieskapare adresserar de förändrade livsvillkoren, på ett eller annat sätt. Seriens förhållandevis korta produktionstid och låga produktionskostnader bidrar till möjligheten att adressera politiska skeenden i realtid.

– Krisen har gjort betydande avtryck i seriemediet. Det finns ingen renodlad bok som gör anspråk på att ge en helhetsbild av Greklands ekonomiska kris, men i princip alla tecknare behandlar situationen medvetet eller omedvetet. Vissa karaktärer påminner om politiska galjonsfigurer medan andra är unga arbetslösa som har svårt att hitta ett jobb.

Hon berättar om det kanske tydligaste exemplet på hur krisen bearbetats i enrutingar och seriestrippar.

– Comicdom höll en workshop på ett seriekonvent för barn. De flesta var kring sju år och fick rita fritt. När vi sedan såg resultatet hade i princip alla använt kända politiker som huvudkaraktärer. De hade ritat politiker som blev bortförda av utomjordingar, politiker som blev slagna av monster … Det var konstigt att se, men det är ju klart att de också måste få utlopp för den ekonomiska krisen någonstans. De hör ju om den överallt – i skolan, på tv, på bussen och hemma.

Den grekiska seriescenens utveckling är inte helt olik den svenska. Liksom i Sverige har serier fått mer och mer redaktionellt utrymme på kultursidorna de senaste åren. Recensionerna har blivit fler, likaså författarintervjuerna. Parallellt har läsandet av, och intresset för, vuxenserier ökat. Den politiska satiren har länge varit ett populärt inslag på tidningarnas ledarsidor, men i början av 80-talet lyckades även alternativa vuxenserier leta sig in i de grekiska hemmen. Utvecklingen tog fart när Babel blev en av de första aktörerna att publicera oetablerade, icke-kommersiella serier i så väl magasin som böcker.

Det var också i Babels magasin som Greklands kanske mest framgångsrika serietecknare, Arkás, publicerade sina första strippar. Han är en sorts serievärldens Banksy som trots att han gett ut böcker i mer än tjugo år lyckats hålla sin identitet hemlig. Arkás, som finns översatt till både engelska och norska, levererar politiska observationer paketerade i ett formspråk som ligger nära den konventionella serietraditionen. Hans serier kan beskrivas som en blandning mellan Ulf Lundqvists bitska Assar och Jan och Maria Berglins underfundiga rutor.

År 1996 grundades även Comicdom, vars syfte är att främja mångfalden på den grekiska seriescenen, marknadsföra grekiska tecknare utomlands via exempelvis antologier och introducera den inhemska publiken för utländska alternativserier. Organisationen har samproducerat utställningar med Cartoon Art Museum i San Francisco och brittiska rådet samt ordnat egna på olika håll i Grekland och Spanien. De är fristående och finansieras främst av privata sponsorer, men också med hjälp av bidrag från grekiska kulturinstitutioner.

2005 startade de dessutom landets första nyhetsportal för alternativserier.

Både Christos Martinis och Lida Tsene anser att den största tillväxten inom genren skett under 2000-talet. Lida framhåller publikationen ”9”, ett seriemagasin som distribuerades tillsammans med tidningen Eleftherotypia under åren 2000 till 2010, som en viktig orsak. Eleftherotypia var en av Greklands tre största tidningar – tillika den första av dem att duka under för den ekonomiska krisen för två år sedan.

– Eleftherotypia tog in alternativserien i människors hem – varje vecka. Det betydde mycket, säger hon. Liksom Babel visade de att det fanns serier som kretsade kring någonting annat än seriehjältar, sexistiska kvinnoporträtt, Disneyfigurer och politiska oneliners, säger Lida Tsene.

I samband med att »9« startades så började även den grekiska popkulturen och modevärlden att flörta med seriemediets estetik.

Alexia Othonaiou, en av Greklands få  kvinnliga serietecknare och hyllad barnboksillustratör, minns hajpen.

– Serier fick mycket uppmärksamhet. De plockades upp av modedesigners, musiker … ja, till och med i reklamer för olika produkter, säger hon. Man kan säga att det var då, kring 2001, som serier blev mainstream här.

Vi ses på en bar i hennes kvarter i Exarchia, ett område i den grekiska huvudstaden som associeras med så väl studentrevolten 1973 som nutida protestaktioner. Ett stenkast bort ligger torget där den 15-årige studenten Alexandros Grigoropoulos sköts ihjäl av polis den 6 december 2008, vilket ledde till omfattande demonstrationer mot polisvåld och sedermera till upplopp.

Tidigare samma morgon har Ilias Kasidiaris, parlamentsledamot i det främlingsfientliga partiet Gyllene gryning, misshandlat sin politiska motståndare Liana Kanelli i en direktsänd tv-debatt.

Alexia Othonaiou är fortfarande chockad.

– Jag kan inte fatta det, att det här händer i Grekland 2012. Vi har väldigt lite förtroende för politikerna, för poliserna, för hela det politiska systemet. Det är exempelvis allmänt känt att många av poliserna håller nynazisterna om ryggen, säger hon och berättar om hur fredliga demonstrationer, som Occupy Wall Street-rörelsens grekiska falang på torget Syntagma, skingrats av den grekiska polisen med brutala metoder.

Alexia Othonaiou menar att hela befolkningen blivit mer politiskt aktiv det senaste året. Alla påverkas av politiken, så också serierna.

– Alla mina böcker handlar om politik, även om det är väl dolt. De genomsyras av en längtan efter en annan livsstil, efter någonting bortom det urbana. Där människor inte är lika besatta av utseendefixering, av att inte bli gamla, eller status, säger hon.

Tillsammans med Spiros Derveniotis, en av Greklands främsta satirtecknare, har hon gett ut »Bleeding Hearts«. Det är en historia om människor i samhällets utkant – de som vanligtvis görs till syndabockar av opinionen och som sällan får föra sin egen talan i det offentliga.

– Jag vill visa att ingen föds som ett »fuck up«. Att det är omständigheterna och samhällets brister som gör att människor förlorar fotfästet, säger Alexia Othonaiou.