Kristina Lund: ”Jag älskar tvättstugan – den är effektiv och meditativ”

En liten källarlokal i Röda bergen i Stockholm, utrustad med elektriska tvättmaskiner, centrifug och mangel, blev 1925 startskottet för något större än bara renare kläder. Den blev en symbol för jämlikhet, modernitet – och för kvinnors frigörelse. I år fyller tvättstugan hundra år.

– Tvättstugan lämnar ingen oberörd, säger etnologen och författaren Kristina Lund som skrivit boken Tvättstugan. En svensk historia.

Hon syftar på att det finns en laddning i mötet mellan det individuella och det kollektiva, som avspeglas i berättelsen om tvättstugan. Där man kan se tvättstugan som ett minisamhälle – en plats där vår samtid avslöjar sig i all sin komplexitet.

Kristina Lund tar emot i sin välbevarade funkislägenhet på Gärdet, ett trettiotalshus där den gemensamma tvättstugan i källaren fortfarande rymmer två moderna tvättmaskiner, torkskåp och en mangel. Hon berättar entusiastiskt att hon tvättar hela familjens tvätt där varje vecka medan hennes man lagar mat och städar.

– Jag älskar tvättstugan. Den är effektiv och meditativ. Och den är gemensam.

Som etnolog och tidigare mångårig medarbetare på Nordiska museet har hon bland annat arbetat med bokserien Folkhemmets rum – köket, badrummet, vardagsrummet, sovrummet och tvättstugan – som visar hur bostaden speglar ett större samhällsprojekt.

Det var också där, under arbetet med en utställning om tvättstugan som hon förstod att den var så mycket mer än en praktisk funktion. Den var ett stycke social arkitektur, en institution som både frigjorde och fostrade.

När nya flerfamiljshus byggs idag är det vanligt att de saknar gemensam tvättstuga. I stället installeras maskiner direkt i lägenheterna.

– Det handlar om bekvämlighet och självständighet, men det är också ett tecken på hur tanken om att dela på resurser tappar mark.

Kristina Lund menar att detta speglar en djupare samhällsutveckling – bort från folkhemmets kollektiva ideal mot ett mer individualistiskt, privatiserat och uppdelat samhälle.

– När HSB 1925 byggde den första tvättstugan var det en del av ett större bostadssocialt projekt. Alla skulle ha rätt till en funktionell, god bostad – även de som tidigare saknat badrum, varmvatten eller ens utrymme att tvätta sina kläder. Det handlade om hälsa, hygien, jämställdhet och demokrati. Och, inte minst, om att frigöra kvinnors tid. Den gemensamma tvättstugan var ett steg mot modernitet. Men även fostran, förklarar hon.

Folkhemmet byggde inte bara bostäder – det byggde medborgare. Tvättstugan var ett sätt att disciplinera. Rena kläder blev en del av det moraliska projektet för arbetarklassen. Smuts var inte bara fysisk, utan också social. Renhet blev liktydigt med skötsamhet, ansvar, punktlighet.

– När HSB byggde den första tvättstugan 1925 var det en frihetsreform. Kvinnor skulle slippa bära vatten, elda pannor och stå vid iskalla bryggor. De fick tid över till annat – och det sågs som modernitetens stora löfte.

De gemensamma tvättstugorna blev också sociala mötespunkter där kvinnor kunde byta nyheter, ge varandra råd och umgås medan tvättmaskinerna gjorde det fysiskt krävande jobbet. Samtidigt fanns en klassdimension: arbetarkvinnor använde ofta de gemensamma anläggningarna, medan borgarkvinnor hade hembiträden som skötte tvätten.

Friheten hade också en annan sida: disciplinen. Folkhemmet handlade om mer än rinnande vatten och centralvärme. Det handlade om att forma nya medborgare.

– Smuts var inte bara en hygienfråga, det var en moralfråga. Den rena skjortan visade på ansvar och ordning. Den som inte skötte tvätten riskerade inte bara ohälsa utan socialt stigma, berättar Kristina Lund.

Tvättstugan blev en arena där kropp och samhälle möttes. Rena kläder var bevis på skötsamhet. Den som slarvade med luddet i torktumlaren bröt mot mer än en regel – den bröt mot normen.

– Det är därför tvättstugan väcker så starka känslor även i dag. Lapparna, grälen, konflikter – det handlar egentligen inte om tvättider. Det handlar om moral.

På 1930-talet var tvättstugan en frigörelse för arbetarkvinnan. Den frigjorde tid, minskade kroppsarbete, öppnade dörrar mot arbetslivet. Men i dag har innebörden av frihet förskjutits.

– Då var det frihet att få dela detta gemensamma utrymme. Nu kan det vara frihet att slippa dela, konstaterar Kristina Lund och förklarar.

För en del är tvättstugan ett hinder, något som ska planeras, bokas, anpassas efter fasta tider och grannar. Den som har råd kan välja bort den. Friheten ligger i att kunna kasta in en tvätt i förbifarten, i det egna badrummet.

– Det är en intressant utveckling. Det som en gång frigjorde tid för kvinnor upplevs i dag som ett nödvändigt ont som tar tid.

Tvättstugan är ett av få rum i Sverige som är både kollektivt och privat. Här möts grannar som inte har valt varandra. Här exponeras det mest privata – underkläder, lakan – i ett gemensamt rum.

– Jag brukar kalla den ett ”halvprivat rum”. Inte riktigt hemma, inte riktigt offentligt. Och just därför så laddat. Här krockar vanor, kulturer och normer.

Hon skrattar till.

– Alla har en relation till tvättstugan. Man älskar eller hatar den. Det beror helt på vad man har för erfarenheter och hur man förhåller sig till att dela gemensamma utrymmen och ansvar med andra. Och förstås hur den egna tvättstugan är. Jag känner många som har en stark relation till sin tvättstuga, ofta positiv.

När Kristina Lund samlade in berättelser till boken om tvättstugan mötte hon allt från nostalgiska minnen av gemenskap vid mangeln till historier om bråk som slutat i handgemäng. I dag försöker bostadsbolagen bygga bort konflikterna med hjälp av digitala låssystem och appar som styr tillträde till tvättstugan.

– Tekniken gör rummet effektivt men också mer anonymt. Risken för bråk minskar, men så gör också möjligheten till oväntade möten. Och vi behöver de mötena.

Kanske är vi på väg tillbaka till en tid då tvätten var en klassfråga. De som kan installerar egna maskiner eller anlitar städhjälp. De som inte kan – studenter, låginkomsttagare, nyanlända – delar på den gemensamma tvättstugan.

– Tvättstugan har blivit ett klassmarkör igen. Precis som förr var det de rika som kunde lämna bort tvätten.

Men hon menar att just det gör den till en värdefull spegel. I tvättstugan ser vi vilka som delar, vilka som köper sig fria – och vad vi är beredda att dela med främlingar.

Det finns fortfarande över hundratusen tvättstugor i Sverige. Men i nyproduktion blir de färre. Och frågan är vad vi förlorar om de försvinner.

– Vi tar tvättstugan för givet och om man inte använder den är det kanske något man inte heller uppskattar. Men jag är övertygad om att vi skulle sakna tvättstugan om den försvann. Förutom att det är har en praktisk funktion är det en av få mötesplatser där vi möter våra grannar. Det kan vara besvärligt – men det bygger viktiga sammanhang.

Den gemensamma tvättstugan är typisk svensk. I de flesta andra länder har människor en egen tvättmaskin i bostaden. Där är det också vanligt med tvättomater, tvättinrättningar på stan.

– Jag och familjen bodde i Spanien nyligen och som många andra hade vi en liten tvättmaskin i köket, jag saknade verkligen den stora effektiva tvättstugan med torkmöjligheter. Och mangeln. På toffelavstånd från lägenheten.

Vi avslutar i hennes egen tvättstuga i källaren. Den är gammal, men välskött. Inga arga lappar på väggen, bara en sliten lapp med regler som hon försiktigt lossar inför fotograferingen.