Kulturen förtjänar bättre än industrilokaler

Förr byggde vi industrilokaler som renässanspalats och riddarborgar, i dag bygger vi kulturhus så att de ser ut som industrilokaler. Kulturen och vetenskapen förtjänar en värdigare inramning.

Den som anländer till Stockholm från havet passerar på vägen in en rad imposanta monumentalbyggnader i tegel. På Kvarnholmen tornar den mäktiga Kvarnen Tre Kronor upp sig, färdigställd 1898. Den gamla kvarnen är idag ombyggd till flerbostadshus där bostadsrätterna säljs för åtskilliga miljoner.

Efter ytterligare någon distansminut når man Danvikshems äldreboende, ett slottsliknande komplex i nationalromantisk stil invigt 1915 och ritat av arkitekten Aron Johansson.

Danvikshem är så pampigt att en seglivad skröna gör gällande att ett utländskt flottbesök (ryssar eller italienare – versionerna går i sär) ska ha skjutit salut utanför äldreboendet i tron att det var det kungliga slottet.

Bara någon minut senare passerar sjöfararen nästa medeltidsinspirerade monumentalbyggnad, Saltsjöqvarn, en riddardröm med trappgavlar och krenelerade bröstvärn. Denna före detta industri är idag ett populärt hotell med utsikt över Nordens Venedig, varifrån turisterna lätt kan ta SL-båten in till stadens utbud av restauranger och nöjen. Den för sin tid moderna ångdrivna kvarnanläggningen stod klar 1890, dess arkitekt var Wilhelm Bergström.

Väljer man att göra sig besväret att Slussa sig in i Mälaren passerar man snart ännu en mäktig industribyggnad, nämligen Münchenbryggeriet. Denna koloss i rött tegel fick sin nuvarande renässansinspirerade fasad 1893 av arkitekten Hjalmar Kumlien, efter att den ursprungliga byggnaden förstörts i en brand. Denna välkända Stockholmsbyggnad rymmer idag en rad skiftande verksamheter, från kontor till fest- och nöjesetablissemang.

Inom kort kommer den som anländer till Stockholm från havet att mötas av ännu en monumentalbyggnad i tegel. Det är det nya Nobelcentret som ska byggas invid Slussen, och för alltid skymma utsikten från KF:s glashus, uppfört 1974 och ritat av Jan Lunding. Återigen har Nobelstiftelsen valt att anlita den brittiske arkitekten David Chipperfield för att utforma byggnaden, det vill säga samma Chipperfield som väckte ramaskri med sitt förslag till en reaktorliknande koloss invid Nybroviken på Blasieholmen. Varken Chipperfield eller Nobelstiftelsen tycks ha dragit några slutsatser av stockholmarnas reaktioner på det förra förslaget. Återigen väljer man en gestaltning som bättre passar i ett industriområde långt från de stråk där människor rör sig, än i hjärtat av en huvudstad.

Det finns något rörande över hur arkitekterna kring förra sekelskiftet valde att gestalta industrier och institutioner som romantiska sagoslott och riddarborgar. Oavsett om det var ett hem för de gamla, ett bryggeri eller en mullrande ångkvarn sparades ingen möda vad gällde utsmyckning och detaljer. Trots att byggnaderna fylldes med dåtidens spetsteknologi hämtades inspirationen till gestaltningen ur historien. Framåtskridande och tillbakablickande gick hand i hand. Därför är dåtidens industribyggnader fortfarande värda att vårda och utveckla, som lyxiga hotell eller attraktiva kontor och bostadsrätter.

I dag är det tvärtom: de monumentalbyggnader som uppförs för att rymma kultur och festligheter gestaltas som om de vore industrifastigheter. Med Chipperfields design kommer Slussen-området att domineras av en sluten koloss med släta tegelmurar mot vad som annars hade varit Stockholms bästa utsikt. Jag tvivlar på att framtida flottbesök kommer att skjuta salut framför dessa murar.

Lars Anders Johansson är författare och journalist och driver podcasten Budoarstämning