Lady Macbeth inte längre så ond

I två aktuella nytolkningar av Shakespeares drama har den kvinnliga protagonisten omvärderats. Och makthungern liknar den man kan hitta på ett genomsnittligt kontor.

Text: Mikael Timm

Toppbild: SÖREN VILKS

Toppbild: SÖREN VILKS

Teaterns mest kända hipster är Hamlet. Teaterns mest kända makar är Herr och Fru Macbeth. Att Hamlet fascinerar är lätt att förstå – vem har inte känt sig tveksam, ensam och orolig? Macbeth brukar vara nummer två på listan över Shakespeares mest spelade pjäser. Vad är det som får generation efter generation att vilja se detta blodiga familjedrama?

Om fyrtiotalets regissörer som Ingmar Bergman såg skräcken och det politiska våldet, ser nutida regissörer relationsdramat. Lady Macbeth har blivit viktigare. I min skolupplaga av dramat beskrivs hon i det pedagogiska förordet som »ohygglig, omänskligt stark och omänsklig«. Vi skulle inte tveka om vem i dramat som bär skulden för att det går så snett  …

Historien om hur paret Macbeth bestämmer sig för att ta makten låter sig berättas hur många gånger som helst. Av Shakespeares 36 pjäser är Macbeth den mest filmatiserade, det lär ha gjorts över 30 versioner. Regissörer som Orson Welles, Roman Polanski, Akira Kurosawa och nyligen Joel Coen har alla tagit sig an sin Macbeth. Dessutom har så olika kompositörer som Verdi och Sjostakovitj gjort opera av dramat. 

Joel Coens The Tragedy of Macbeth.

Ju mer känt ett konstverk är, desto lättare är det att skriva om, skriva nytt. Vårens teaterhändelse är Jens Ohlins och Hannes Meidals vidarediktning på Shakespeares text på Dramatens stora scen. Bara två repliker från originalet finns kvar. När paret Macbeth på perfekt avlyssnad relationsprosa försökte bortförklara sina brott skrattade premiärpubliken högt men nervöst och dagen efter hörde jag på bussen två äldre kvinnor tala om föreställningen.

»Jag förstod inte riktigt den nya texten«, sade dam Ett.

»Men jag förstod den nya drottningen. Nu kan inte maken skylla allt på henne«, sade dam Två.

Macbeth skrevs omkring 1606 och innehåller som många av Shakespeares verk spår av verkliga händelser. Macbeth var kung i Skottland kring 1000-talet och var inte en renässansfurste utan maktspelare i ett primitivt samhälle. Kanske såg hans borg ut som en vikingastad: byggd i trä med småhus omkring.

Karriärsugna kvinnor har fått öknamnet »Lady Macbeth«

Shakespeare själv funderade nog inte så mycket på miljön. Han bara antydde scenbilden och lät publiken bygga slottet i fantasin. Men han var påläst. En av de skrifter Shakespeare studerade var Raphael Holinsheds historieskrivning Chro­nicles of England, Scotland and Ireland (1577). Händelser som skildras i den och andra dåtida skrifter finns med i pjäsen. Dessutom har Shakespeare blandat in element från antika texter.

Det finns två huvudspår i dramat. Det ena är maktens väg. Macbeth och hans vän Banquo möter i början tre häxor. De två vännerna har vunnit ett slag och är på väg till kungen för att belönas. Häxorna säger att Macbeth ska bli kung – men också att hans släkt inte ska regera, vilket betyder att han förblir barnlös. Banquo ska inte bli kung, men väl hans arvingar.

Det andra spåret är en snårig kärleksstig. Regissörer har ofta betonat bristen på kärlek mellan makarna i dramat. Lady Macbeth är i likhet med Hamlet en så tydlig gestalt att hon tycks leva ett eget liv utanför pjäsen. Karriärsugna kvinnor har fått öknamnet »Lady Macbeth«. Är baktalarna bildade säger de bara »Lady M« eftersom det bringar otur att uttala namnet Macbeth högt …

I de två tolkningar som är aktuella just nu, dels Ohlins och Meidals uppsättning för Dramatens scen, dels Joel Coens nya film The Tragedy of Macbeth, är däremot förståelsen för drottningen större. Lady Macbeth tycks omvärderas i vår tid. Frances McDormand som spelar den kvinnliga huvudrollen i filmen har berättat att hon och maken Joel Coen kom fram till att parets barnlöshet är en nyckel till tolkningen. Makarna är i yngre medelåldern. I brist på barn ägnar de sig åt sina egna karriärer och efter häxornas spådom tycks vägen till kungamakten öppen. Jakten på kronan är en del av deras åtrå, som är både sexuell och politisk.

Kombinationen marxism och psykoanalys skulle ha gillats av sjuttiotalets kritiker. Men att publiken 2022 är så fascinerad beror nog helt enkelt på att det är lätt att känna igen sig. En chefspost i kontorslandskapet vore kul nu när barnen är utflugna. Gamle chefen måste väl ändå avgå någon gång. Visst är han vänlig, men är inte hans tid förbi? »Det är hög tid att du tar över«, säger hustrun. Bara nu posten blir vakant…

Hur många har inte funderat på den sortens kupper? Hur många har inte bjudit in gamle chefen på middag för att utröna hans framtidsplaner? Och hur många har inte börjat fundera på om det verkligen är så kul att hänga med bäste arbetskompisen? Nog är han bra att ha när det blir tuffa tag, men sedan vore det ju skönt om han försvann. Man vill ju gärna synas själv  …

En ganska normal ambitionsnivå blir symboliska mord på kontoret – men hos Shakespeare ett veritabelt blodbad. Lady Macbeth driver på sin make och innan hon blir galen och tar livet av sig hinner hon definitivt bevisa att »kvinnor kan«.

I Ohlins och Meidals pjäs, som heter (Macbeth) är som sagt det mesta av originaltexten struket, men i gengäld har de lagt till en dotter, som blir föreställningens centrum. Ett barn som måste hantera föräldrarnas lögner, panik och uppblossande våld. Varken Mamma eller Pappa dör. Det gör däremot Baby Macbeth och innan dess har hon slaktat sin älskade kanin. Våldet är oundvikligt.

Dramatens uppsättning är en teaterfest: kvick, medryckande, intelligent. Texten tycks nästan skriven för just dessa skådespelare – så övertygande är det. Men om Meidals och Ohlins version kommer att spelas om tio år är tveksamt, föreställningen är starkare än manus. Det är mer roligt än tänkvärt. Och alls inte lika mångbottnat som originalet.

Att Shakespeares text kommer att fortsätta spelas är helt klart. Det är något med äktenskaplig åtrå, makt och våld som bara inte går att komma förbi. Lady Macbeth har framtiden för sig. Inte på grund av feminism utan därför att pjäsen blir rikare när allt inte skylls på henne.

Men hos Shakespeare är alla segrar tveuddade. Kanske kommer Macbeth själv tillbaka som incelman? Mer än fyrahundra år efter premiären är Macbeth inte färdigspelad.

***

Prenumerera på Fokus, i brevlådan eller enbart digitalt, här. 

Text: Mikael Timm

Toppbild: SÖREN VILKS