Lars Anders Johansson: Vad får vi för kultur för skattepengarna?

DIK:s färska rapport om kulturens finansiering slår fast att kulturen är ”urholkad” och att lösningen är ökade offentliga anslag på statlig, regional och kommunal nivå. Det låter alarmerande, men slutsatsen vilar på ett grundantagande som varken är självklart eller belagt: att kulturens vitalitet står i direkt proportion till hur stor andel av de offentliga budgetarna som avsätts för den.

Antagandet att mer pengar = mer kultur tas för givet. Det är ett antagande som saknar empiriskt stöd och som ofta motsägs av erfarenhet: starkt offentligt finansierade kultursystem tenderar att bli institutionstyngda, riskaverta och publikfrånvända.

Rapporten mäter skattepengar om andel av kommunbudgeten, inte kultur. Den säger ingenting om kvalitet, relevans, publikens engagemang eller konstnärlig förnyelse. Att offentliga utgifter till kultur minskat som andel av totalbudgeten betyder i sig endast att andra samhällsområden, som vård, omsorg, försvar, rättsväsende, prioriterats högre i ett läge där resurserna är begränsade. Det är inte ett kulturpolitiskt misslyckande utan ett uttryck för politiska avvägningar i ett förändrat samhälle.

DIK behandlar dessa prioriteringar som ett moraliskt problem. Små kommuner som lägger en låg andel av sin budget på kultur utmålas som eftersatta, trots att just dessa kommuner ofta brottas med åldrande befolkning, svag skattekraft och grundläggande välfärdsutmaningar. Att då kräva ökade kulturanslag är lätt för ett fackförbund med nationellt perspektiv, men ansvarslöst på lokal nivå. Kulturpolitik kan inte frikopplas från verkliga budgetrestriktioner. Inte heller görs någon analys av hur kulturlivet faktiskt mår i dessa kommuner, vilken kultur som faktiskt produceras och hur många som tar del av den.

Problematisk är också rapportens implicita syn på staten som kulturens naturliga garant. När statens andel av kulturfinansieringen minskar beskrivs detta som ett hot mot jämlik tillgång till kultur. Men det är lika rimligt att se utvecklingen som en korrigering av ett övercentraliserat system där stora institutioner, etablerade aktörer och rådande smakpreferenser länge varit övergynnade. Mindre statlig styrning kan innebära större utrymme för lokala initiativ, civilsamhälle, privata mecenater och nya uttryck som inte passar in i stödsystemens mallar. Ingenting av detta problematiseras i rapporten.

Rapporten hänvisar till regeringsformens skrivning om kulturell välfärd som argument för ökade anslag. Men grundlagen säger inte att staten ska finansiera ett visst kulturliv, på en viss nivå eller i en viss form. Att tolka dessa formuleringar som ett krav på ständigt ökande kulturbudgetar är att läsa in en kulturpolitisk agenda som inte finns där.

Det mest slående är frånvaron av självkritik. Ingenstans ställs frågan om decennier av omfattande offentlig finansiering faktiskt levererat det DIK efterfrågar: ett brett, levande och inkluderande kulturliv. Det är fullt möjligt att delar av det offentligt finansierade kultursystemet blivit institutionstungt, publikfrånvänt och internt orienterat, och att minskade anslag i vissa fall kan fungera som en nödvändig korrektiv kraft snarare än ett hot.

Kulturlivet är äldre än den moderna kulturpolitiken och större än budgetrader. Den uppstår ur människors skaparkraft och behov av mening, berättelser och gemenskap, inte ur procenttal i kommunala driftsbudgetar. Ett kulturliv som bara anses livskraftigt så länge det växer i offentliga anslag är inte starkt. Det är beroende.

DIK:s rapport visar hur mycket pengar som spenderas, men den säger lite om kulturens faktiska tillstånd. Den förutsätter att offentlig finansiering är kulturens livsluft, snarare än en möjlig och ibland problematisk stödform bland flera.

För den som redan delar DIK:s kulturpolitiska världsbild är rapporten kanske användbar som ammunition. För den som vill förstå kulturens villkor bortom budgetrader är den otillräcklig.

Lars Anders Johansson är författare och journalist och driver podcasten Budoarstämning.

Toppbild. Kulturminister Parisa Liljestrand (M) talar på Folk och Kultur i Eskilstund 2025. DIKs rapport om kulturens finansiering släpps i samband med att årets Folk och Kultur går av stapeln 4/2. Foto: Per Bille

​​***

Läs även: Remissrundgång i åsiktskorridoren

Läs även: Sverker Sörlin: ”En eftergift till Sverigedemokraterna”