Lokaltidningen dör med ett fniss
I galghumoristiska The Paper får vi följa The Truth Tellers sista andetag. Serien hade kunnat utspela sig på vilken svensk lokaltidning som helst.
Bild: Peacock
I den amerikanska komediserien The Office (2005–2013) fick vi genom linsen på en handhållen kamera och bästa dokumentärfilmsestetik skratta rått åt ett gäng pappersförsäljare i lilla Scranton i Pennsylvania.
Den nya fristående uppföljaren The Paper handlar om den minst lika krisande tidningsbranschen. I Toledo, Ohio, har The Truth Teller varit traktens sanningsvittne. En dokumentärfilm från 1970-talet visar hur dess dåvarande chefredaktör, en gråsprängd cigarrökande man med tredelad kostym, slår sig för bröstet som demokratins röst och väktare.
Då arbetade tusen personer i det jättelika tidningshuset. Ett halvt sekel senare huserar den anorektiska redaktionen inte ens på ett halvt våningsplan. Dess chefredaktör är d-kändisen Esmeralda Grand (Sabrina Impacciatore), vars främsta merit är att hon varit med i dejtingsåpan Love is Blind.
På den anrika tidningens sajt prånglas nu clickbait-artiklar av typen “hur mycket dricks fick Ben Afflecks taxichaufför?” ut. Samtidigt har den sömniga redaktionen inte alls koll på sådant som att det brinner i huset tvärs över gatan. Själva papperstidningsproduktionen är så automatiserad att redigeringen endast består i att flytta artiklar och bilder till bestämda mallar. Snart är de alla ersatta av AI.
Till denna tynande tillvaro kommer den nye idealistiske chefredaktören Ned Sampson (Domhnall Gleeson). Med Clark Kent snarare än Stålmannen som barndomsidol hyser han storslagna visioner om att återgå till “objektiv rapportering” och att lyfta de viktiga samhällsfrågorna. Det kommer omedelbart på skam, ägaren förklarar att det inte finns några pengar för sådant och Esmeralda befarar att hon inte kommer kunna fortsätta kräma ut lön ur tidningens goda namn med att fortsätta publicera rent skräp.
The Paper har fått ett ljummet mottagande, kanske är “mockumentären” lika död som lokaltidningen. Men för oss i branschen är det så igenkännbart roligt att man sätter skrattet i halsen.
Under de 16 år jag arbetat som journalist har jag bevittnat samma avveckling i Sverige. Tidningar med hundratals anställda har krympt till små arbetsplatser med anställda räknade tiotal. Alltmer av sitt stora tidningshus har man hyrt ut till expanderande företag, som juristbyråer och friskolor. I den mån man över huvud taget har kunnat behålla fastigheter centralt, och inte förpassats till anonyma verkstadslokaler i avlägsna industriområden.
De kunniga, rutinerade och specialiserade reportrarna och redaktörerna har raskt fasats ut mot yngre och mindre besvärliga och fogliga multimedarbetare som kan lika lite publicistisk etik som samhällskunskap. Dessa mobiliseras för att “driva trafiken” till sajterna i takt med att papperstidningsprenumeranterna försvinner (dör bort). För en förhållandevis hög personalkostnad produceras tredje rangens “content” för att hopplöst konkurrera med mycket skickligare och lukrativa influerare.
I USA började tidningsdöden vid millennieskiftet, där var dagstidningarna redan sedan årtionden försvagade av kommersiella radio- och tv-kanaler. Snabbare än här åt nätaktörer somFacebook och Google upp annonskakan, tidningarna fick nöja sig med smulor av vad som alldeles nyss var deras födkrok.
I Sverige talas det om “vita fläckar”, hela kommuner som egentligen saknar mediebevakning. I USA rör det sig nu om “vita regioner”. Där människor inte längre koll på sina politiker och lokala myndigheter och offentliga verksamheter missköts när ingen granskar dem.
Tidningsledningarnas strategi har under de senaste 10–15 åren varit att “skriva det folk vill läsa” för att få digital tillväxt. Under samma tid har landsortstidningar förlorat mellan 30–50 procent av sina betalande läsare.
The Paper visas än så länge på den amerikanska streamingtjänsten Peacock.
Toppbild. Domhnall Gleeson, Sabrina Impacciatore med flera spelar i den nya tv-serien The Paper. Foto: Peacock
Kulturtips om journalistik
Reportagebok
Let us Now Praise Famous Men. James Agges texter och Walker Evans bilder är ett stycke klassisk journalistik från 1941. Tillsammans gav de sig ut och skildrade hur fattiga amerikanska bönder drabbades under depressionen.
Bokhandeln/bibliotek
Film
Spotlight. Thomas McCarthys dubbelt Oscarsbelönade film från 2015 handlar om en liten grupp granskande reportrar på The Boston Globe som undangömda och bortglömda i tidningshusets källare avslöjar skandalen om sexuella övergrepp inom Katolska kyrkan.
Strömningstjänster
Film
Network. Sidney Lumets svarta komedi från 1976 handlar om en tv-kanal som kämpar med vikande tittarsiffror. I jakten på publik går man över alla gränser och förebådar illavarslande om vår egen samtid.
Strömningstjänster
***
I den amerikanska komediserien The Office (2005–2013) fick vi genom linsen på en handhållen kamera och bästa dokumentärfilmsestetik skratta rått åt ett gäng pappersförsäljare i lilla Scranton i Pennsylvania.
Den nya fristående uppföljaren The Paper handlar om den minst lika krisande tidningsbranschen. I Toledo, Ohio, har The Truth Teller varit traktens sanningsvittne. En dokumentärfilm från 1970-talet visar hur dess dåvarande chefredaktör, en gråsprängd cigarrökande man med tredelad kostym, slår sig för bröstet som demokratins röst och väktare.
Då arbetade tusen personer i det jättelika tidningshuset. Ett halvt sekel senare huserar den anorektiska redaktionen inte ens på ett halvt våningsplan. Dess chefredaktör är d-kändisen Esmeralda Grand (Sabrina Impacciatore), vars främsta merit är att hon varit med i dejtingsåpan Love is Blind.
På den anrika tidningens sajt prånglas nu clickbait-artiklar av typen “hur mycket dricks fick Ben Afflecks taxichaufför?” ut. Samtidigt har den sömniga redaktionen inte alls koll på sådant som att det brinner i huset tvärs över gatan. Själva papperstidningsproduktionen är så automatiserad att redigeringen endast består i att flytta artiklar och bilder till bestämda mallar. Snart är de alla ersatta av AI.
Till denna tynande tillvaro kommer den nye idealistiske chefredaktören Ned Sampson (Domhnall Gleeson). Med Clark Kent snarare än Stålmannen som barndomsidol hyser han storslagna visioner om att återgå till “objektiv rapportering” och att lyfta de viktiga samhällsfrågorna. Det kommer omedelbart på skam, ägaren förklarar att det inte finns några pengar för sådant och Esmeralda befarar att hon inte kommer kunna fortsätta kräma ut lön ur tidningens goda namn med att fortsätta publicera rent skräp.
The Paper har fått ett ljummet mottagande, kanske är “mockumentären” lika död som lokaltidningen. Men för oss i branschen är det så igenkännbart roligt att man sätter skrattet i halsen.
Under de 16 år jag arbetat som journalist har jag bevittnat samma avveckling i Sverige. Tidningar med hundratals anställda har krympt till små arbetsplatser med anställda räknade tiotal. Alltmer av sitt stora tidningshus har man hyrt ut till expanderande företag, som juristbyråer och friskolor. I den mån man över huvud taget har kunnat behålla fastigheter centralt, och inte förpassats till anonyma verkstadslokaler i avlägsna industriområden.
De kunniga, rutinerade och specialiserade reportrarna och redaktörerna har raskt fasats ut mot yngre och mindre besvärliga och fogliga multimedarbetare som kan lika lite publicistisk etik som samhällskunskap. Dessa mobiliseras för att “driva trafiken” till sajterna i takt med att papperstidningsprenumeranterna försvinner (dör bort). För en förhållandevis hög personalkostnad produceras tredje rangens “content” för att hopplöst konkurrera med mycket skickligare och lukrativa influerare.
I USA började tidningsdöden vid millennieskiftet, där var dagstidningarna redan sedan årtionden försvagade av kommersiella radio- och tv-kanaler. Snabbare än här åt nätaktörer somFacebook och Google upp annonskakan, tidningarna fick nöja sig med smulor av vad som alldeles nyss var deras födkrok.
I Sverige talas det om “vita fläckar”, hela kommuner som egentligen saknar mediebevakning. I USA rör det sig nu om “vita regioner”. Där människor inte längre koll på sina politiker och lokala myndigheter och offentliga verksamheter missköts när ingen granskar dem.
Tidningsledningarnas strategi har under de senaste 10–15 åren varit att “skriva det folk vill läsa” för att få digital tillväxt. Under samma tid har landsortstidningar förlorat mellan 30–50 procent av sina betalande läsare.
The Paper visas än så länge på den amerikanska streamingtjänsten Peacock.
Toppbild. Domhnall Gleeson, Sabrina Impacciatore med flera spelar i den nya tv-serien The Paper. Foto: Peacock
Kulturtips om journalistik
Reportagebok
Let us Now Praise Famous Men. James Agges texter och Walker Evans bilder är ett stycke klassisk journalistik från 1941. Tillsammans gav de sig ut och skildrade hur fattiga amerikanska bönder drabbades under depressionen.
Bokhandeln/bibliotek
Film
Spotlight. Thomas McCarthys dubbelt Oscarsbelönade film från 2015 handlar om en liten grupp granskande reportrar på The Boston Globe som undangömda och bortglömda i tidningshusets källare avslöjar skandalen om sexuella övergrepp inom Katolska kyrkan.
Strömningstjänster
Film
Network. Sidney Lumets svarta komedi från 1976 handlar om en tv-kanal som kämpar med vikande tittarsiffror. I jakten på publik går man över alla gränser och förebådar illavarslande om vår egen samtid.
Strömningstjänster
***
